Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 24 januari 1989

I mål 341/87 har Landgericht i Hamburg till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. Koopmans samt domarna T.F. O'Higgins, G. F. Mancini, F.A. Schockweiler och Diez de Velasco, generaladvokat: M. Darmon, justitiesekreterare: B, Pastor, byrådirektör,

som beaktat yttrandena från EMI Electrola GmbH, sökande i målet vid den nationella domstolen, genom advokaten H. Ahlberg, Hamburg, Patricia Im- und Export Verwaltungsgesellschaft mbH, Lüneburg, Lüne-ton Tonträger-Herstellungs GmbH & Co. KG, Lüneburg, Leif Emanuel Kraul, Bardowick och Ingo Beetz, Hamburg, svarande i målet vid den nationella domstolen, genom advokat D. Marquard, Hamburg, Förbundsrepubliken Tysklands regering, genom M. Seidel, Ministerialrat vid förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom E. Belliard, i egenskap av ombud, under det skriftliga förfarandet, och genom M. Giacomini, i egenskap av ombud, under det muntliga förfarandet, Förenade kungarikets regering, genom J. Gensmantel, i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom J. Conde de Saro, Director General de Coordinación Jurídica e Institucional Comunitaria, och R. Silva de Lapuerta, Letrado del Estado, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. zur Hausen, rättstjänsten, i egenskap av ombud, som beaktat förhandlingsrapporten och vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen den 19 oktober 1988, och som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 29 november 1988,

meddelar följande

dom

Rättegångskostnader

1. Genom beslut av den 2 oktober 1987, som inkom till domstolen den 3 november 1987, har Landgericht i Hamburg i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt en fråga om tolkningen av bestämmelserna i artiklarna 30 och 36 i fördraget för att kunna avgöra om tillämpningen av en nationell lagstiftning om upphovsrätt till musikaliska verk är förenlig med dessa bestämmelser.

2. Denna fråga har uppkommit under en tvist mellan det tyska företaget EMI Electrola GmbH, till vilket det brittiska företaget EMI Records Ltd. överlåtit rätten till mångfaldigande och spridning av musikaliska verk framförda av en välkänd brittisk sångare, och de två tyska företagen Patricia Im- und Export och Lüne-ton, som i Tyskland sålt ljudinspelningar från Danmark innehållande några av dessa musikaliska verk.

3. EMI Electrola väckte, med hänvisning till att det förelåg intrång i företagets ensamrätt till spridning av ljudinspelningar av de berörda verken inom tyskt territorium, talan vid Landgericht Hamburg om förbud för företagen Patricias och Lüne-tons fortsatta försäljning av ljudinspelningarna från Danmark och om skadestånd. De båda svarandeföretagen gjorde emellertid gällande att de omtvistade ljudinspelningarna lagligen hade saluförts i Danmark, eftersom skyddstiden för ensamrätten enligt dansk upphovsrättslagstiftning hade löpt ut.

4. Det framgår av handlingarna i målet att de omtvistade ljudinspelningarna framställdes på tyskt territorium av företaget Patricia på uppdrag av ett danskt företag och att de därefter levererades till detta företag i Danmark innan de åter exporterades till Förbundsrepubliken Tyskland. Det danska företaget var inte det företag till vilket EMI Records Ltd hade överlåtit rätten till mångfaldigande och spridning av de berörda musikaliska verken inom danskt territorium.

5. Den nationella domstolen ansåg att EMI Electrolas begäran var berättigad enligt tysk rätt, men att man kan fråga sig om inte artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget hindrar tillämpningen av nationell lagstiftning. För att lösa detta problem förklarade den målet vilande och hänsköt följande fråga till domstolen för förhandsavgörande:

6. För en utförligare redogörelse för den rättsliga ramen och omständigheterna i målet, rättegångens förlopp och de till domstolen ingivna yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

7. Enligt artikel 36 i fördraget skall bestämmelserna i artikel 30, som förbjuder åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna, inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import som grundas på intresset att skydda industriell och kommersiell äganderätt. I detta skydd ingår även skyddet för litterära och konstnärliga verk genom upphovsrätten, särskilt om denna utnyttjas kommersiellt. Det omfattar därför också skydd för ensamrätten till mångfaldigande och spridning av ljudinspelningar i den mån detta skydd i tillämplig nationell lagstiftning jämställs med skyddet för upphovsrätten.

8. Artiklarna 30 och 36 har alltså till syfte att förena de krav som följer av den fria rörligheten för varor med respekten för det legitima utövandet av ensamrätten till litterära och konstnärliga verk. Detta innebär särskilt att sådant missbruk av dessa rättigheter som är ägnat att upprätthålla eller skapa en konstlad avskärmning inom den gemensamma marknaden inte skall tillåtas.

9. Domstolen har i sin rättspraxis dragit slutsatsen att innehavaren av en upphovsrätt som är skyddad enligt en medlemsstats lagstiftning inte kan åberopa denna lagstiftning för att hindra eller begränsa importen av en vara som lagligen har förts ut på marknaden i en annan medlemsstat av rättsinnehavaren själv eller med dennes samtycke (dom av den 20 januari 1981 i de förenade målen 55 och 57/80 Musik-Vertrieb membran, Rec. 1981, s. 147).

10. En sådan situation skiljer sig emellertid från den som beskrivs av den nationella domstolen. Det framgår nämligen av tolkningsfrågan att det förhållandet att ljudinspelningarna lagligen hade förts ut på marknaden i en annan medlemsstat inte var en följd av rättsinnehavarens eller dennes licenstagares agerande eller samtycke, utan av att den skyddstid som föreskrivs i medlemsstatens lagstiftning hade löpt ut. Problemet har alltså uppstått på grund av skillnader mellan nationella lagstiftningar rörande den skyddstid som ges genom upphovsrätten och närstående rättigheter, skillnader som antingen gäller skyddets varaktighet eller de närmare villkoren för detta, t.ex. från vilken tidpunkt skyddstiden börjar löpa.

11. Det skall här slås fast att på gemenskapsrättens nuvarande stadium, som kännetecknas av att det inte har skett någon harmonisering eller tillnärmning av lagstiftningarna rörande skyddet för äganderätten till litterära och konstnärliga verk, så ankommer det på de nationella lagstiftarna att fastställa villkoren och de närmare bestämmelserna för detta skydd.

12. I den mån skillnaderna mellan nationella lagstiftningar rörande skyddet för äganderätten till litterära och konstnärliga verk kan leda till att handeln med ljudinspelningar inom gemenskapen begränsas, är denna begränsning berättigad enligt artikel 36 i fördraget om den beror på skillnader mellan reglerna om skyddstid och att denna har ett oupplösligt samband med ensamrättens själva existens.

13. Begränsningar av handeln som införs eller tillåts enligt nationell lagstiftning, och som åberopas av innehavaren av ensamrätten eller dennes licenstagare saknar berättigande om de utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av handeln. Handlingarna i målet innehåller emellertid ingenting som ger anledning att anta att en sådan situation föreligger i detta fall.

14. Svaret på frågan blir alltså följande. Artiklarna 30 och 36 i fördraget skall tolkas så att de inte hindrar tillämpningen av en medlemsstats lagstiftning varigenom en producent av ljudinspelningar tillåts åberopa sin ensamrätt till mångfaldigande och spridning av vissa musikaliska verk för att inom denna medlemsstats territorium få till stånd ett förbud mot försäljning av ljudinspelningar av dessa musikaliska verk, när dessa ljudinspelningar importeras från en annan medlemsstat där de utan samtycke av rättsinnehavaren eller dennes licenstagare lagligen saluförts och där skyddstiden för de rättigheter som tillkommer producenten av ljudinspelningarna under mellantiden har löpt ut.

15. De kostnader som har förorsakats Förbundsrepubliken Tysklands regering, Frankrikes regering, Förenade kungarikets regering, Spaniens regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 2 oktober 1987 förts vidare av Landgericht i Hamburg - följande dom:

1 Rättegångsspråk: tyska.