Domstolens dom av den 4 oktober 1991
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden O. Due, avdelningsordförandena G. F. Mancini, T. F. O'Higgins, J. C. Moitinho de Almeida, G. C. Rodríguez Iglesias och M. Diez de Velasco samt domarna Sir Gordon Slynn, C. N Kakouris, R. Joliét, F. A. Schockweiler, F. Grévisse, M. Zuleeg och P. J. G. Kapteyn, generaladvokat: W. Van Gerven, justitiesekreterare: J.-G. Giraud,
som beaktat förhandlingsrapporten,
som hört parternas muntliga yttranden vid sammanträde den 7 maj 1991, vid vilket Europaparlamentet företräddes av Jorge Campinos, Johann Schoo, Christian Pernierà och professorn Dieter H. Scheuing, samtliga i egenskap av ombud, rådet av Bernhard Schloh, i egenskap av ombud, kommissionen av Jürgen Grünwald, i egenskap av ombud, och Förenade kungariket av Gerald Barling, barrister, i egenskap av ombud,
som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 26 juni 1991,
meddelar följande
dom
Den första grunden
Den andra och tredje grunden
Rättegångskostnader
1. Genom en ansökan, som inkom till domstolens kansli den 4 mars 1988, har Europaparlamentet i enlighet med artikel 146 i Euratomfördraget och artikel 173 i EEG-fördraget väckt talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (Euratom) nr 3954/87 av den 22 december 1987 om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation (EGT L 371, s. 11).
2. Förordningen, som är grundad på artikel 31 i Euratomfördraget, föreskriver förfarandet för fastställande av gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder vilka saluförs efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation, som kan leda eller har lett till betydande radioaktivitet i livsmedel och djurfoder. Livsmedel eller djurfoder som inte uppfyller gränsvärdena i en rättsakt som antagits i enlighet med bestämmelserna i den angripna förordningen får inte saluföras.
3. I mellandom av den 22 maj 1990, parlamentet mot rådet (C-70/88, Rec. s. I-2041), fann domstolen att rådets invändning om rättegångshinder inte kunde godtas och förordnade om att rättegången skulle fortsätta för prövning av målet i sak. I domskälen till den domen fastslog domstolen i huvudsak att en av parlamentet väckt talan om ogiltigförklaring av en rättsakt av rådet eller kommissionen kunde upptas till sakprövning, under förutsättning att talan uteslutande syftar till att skydda parlamentets befogenheter och endast grundas på att dessa har kränkts (punkt 27).
4. Till stöd för sin talan har parlamentet åberopat tre ogiltighetsgrunder. Enligt den första har felaktigt rättslig grund valts för den angripna förordningen, medan den andra och tredje grunden avser att den omtvistade rättsakten har olämplig rättslig form respektive att man underlåtit att i denna rättsakt ge kommissionen genomförandebefogenheter.
5. För en utförligare redogörelse för omständigheterna i målet, rättegångens förlopp och parternas grunder och argument hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.
6. Genom den första grunden har parlamentet huvudsakligen gjort gällande att den angripna förordningen felaktigt grundats på artikel 31 i Euratomfördraget, då däremot artikel 100a i EEG-fördraget skulle ha varit den lämpliga rättsliga grunden, eventuellt i förening med artikel 31 i Euratomfördraget.
7. Inledningsvis skall det erinras om att parlamentet, såsom domstolen angav i den ovan angivna mellandomen (punkterna 28-31), har gjort gällande att dess befogenheter kränkts på grund av valet av rättslig grund, varvid parlamentet anfört att den angripna förordningen grundas på artikel 31 i Euratomfördraget, i vilken artikel endast föreskrivs att parlamentet skall höras, medan den borde ha grundats på artikel 100a i EEG-fördraget som kräver genomförande av samarbetsförfarandet med parlamentet. Såtillvida kan följaktligen parlamentets talan prövas i sak.
8. Det skall därför undersökas om den aktuella förordningen på giltigt sätt kunde antas på grundval av artikel 31 i Euratomfördraget.
9. Enligt fast rättspraxis kan inom ramen för gemenskapens system för kompetensfördelning valet av rättslig grund för en rättsakt inte bero enbart på en institutions uppfattning om det eftersträvade målet, utan detta val skall grundas på objektiva faktorer som kan bli föremål för domstolsprövning. Till sådana faktorer räknas särskilt rättsaktens syfte och innehåll (se senast dom av den 11 juni 1991, kommissionen mot rådet, punkt 10, C-300/89, Rec. s. I-2867).
10. Vad gäller det eftersträvade syftet framgår det av det första övervägandet i ovan nämnda förordning nr 3954/87 att detta är att uppställa de enhetliga säkerhetsnormer för arbetstagarnas och befolkningens hälsoskydd som föreskrivs i artikel 2 b i Euratomfördraget. I det femte övervägandet understryks dessutom behovet av ett system som tillåter gemenskapen att fastställa gränsvärden för radioaktivitet för att skydda befolkningen, när en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation har inträffat, och som kan leda eller har lett till betydande radioaktivitet i livsmedel och djurfoder.
11. Beträffande innehållet i den angripna förordningen skall det anmärkas att det i dess bilaga fastställs gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder. Om kommissionen mottar officiell information om en kärnenergiolycka eller någon annan radiologisk nödsituation, vilken bekräftar att dessa gränsvärden kan komma att överskridas eller har överskridits, skall kommissionen omgående, om omständigheterna så kräver, anta en förordning som gör dessa gränsvärden tillämpliga (artikel 2). Inom tre månader skall bestämmelserna i kommissionens rättsakt antingen anpassas eller bekräftas genom en förordning av rådet (artikel 3). I förordning nr 3954/87 föreskrivs även ett förfarande som skall användas för att revidera eller komplettera gränsvärdena (artikel 5).
12. De ovannämnda omständigheterna visar att den omtvistade förordningen enligt sitt syfte och innehåll, såsom dessa framgår av förordningens själva ordalydelse, har till föremål att skydda befolkningen mot de faror som härrör från radioaktivt kontaminerade livsmedel och djurfoder.
13. Parlamentet har emellertid gjort gällande att artikel 30 och följande artiklar i Euratomfördraget dels inte avser s. k. sekundär strålning, dvs. sådan strålning som härrör från kontaminerade produkter, dels endast gäller skydd av personer som är direkt berörda av kärnkraftsindustrin.
14. Denna restriktiva tolkning har inget stöd i den relevanta lagstiftningen och kan således inte godtas. Det skall tvärtom fastslås att de angivna artiklarna syftar till att säkerställa ett sammanhängande och effektivt hälsoskydd för befolkningen mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning, oavsett strålningskällan och oberoende av vilka persongrupper som utsätts för denna strålning.
15. Det skall därutöver prövas om, såsom parlamentet i andra hand har gjort gällande, förordning nr 3954/87 även borde ha grundats på artikel 100a i EEG-fördraget, eftersom förordningen utöver skyddet av befolkningen mot joniserande strålning även avser den inre marknadens upprättande och funktion i den mening som avses i artikel 8a i EEG-fördraget.
16. Det stämmer att artikel 6.1 i den angripna förordningen förbjuder saluföring av livsmedel och djurfoder som inte uppfyller de gränsvärden som antagits på gemenskapsnivå och att det i det elfte övervägandet i förordning nr 3954/87 anges att antagandet av en förordning som möjliggör tillämpningen av gränsvärden borde också bevara gemensamma marknadens enhet och förebygga omställning av handel inom gemenskapen.
17. I motsats till vad parlamentet hävdat motiverar emellertid inte vad ovan anförts den slutsatsen att den omtvistade förordningen även har karaktär av en harmoniseringsåtgärd i den mening som avses i artikel 100a i EEG-fördraget. Förbudet mot saluföring i artikel 6.1 i förordningen är enbart en förutsättning för att gränsvärdena skall kunna tillämpas effektivt. Förordningen medför alltså endast som en bieffekt en harmonisering av villkoren för den fria rörligheten för varor inom gemenskapen därigenom att den, genom vidtagandet av enhetliga skyddsåtgärder, förhindrar att handeln med radioaktivt kontaminerade livsmedel och djurfoder blir föremål för ensidiga nationella åtgärder.
18. Av vad ovan anförts följer att den angripna förordningen har antagits på giltigt sätt på grundval av endast artikel 31 i Euratomfördraget. Påståendet om att denna rättsliga grund var felaktigt vald kan därför inte godtas.
19. Genom den andra och tredje grunden har parlamentet gjort gällande att rådet dels har antagit en förordning trots att artikel 31 i Euratomfördraget endast tillåter antagande av ett direktiv, dels har underlåtit att i den angripna rättsakten ge kommissionen genomförandebefogenheter.
20. I detta hänseende är det tillräckligt att fastslå att parlamentet till stöd för dessa grunder inte har anfört någon omständighet som syftar till att visa att dess befogenheter har kränkts. Dessa grunder skall därför inte prövas.
21. Eftersom ingen av parlamentets grunder alltså har kunnat godtas, skall dess talan ogillas.
22. I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Parlamentet har tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för dem som intervenerat till stöd för rådets yrkanden.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN följande dom:
1) Europaparlamentets talan ogillas.
2) Europaparlamentet skall ersätta rättegångskostnaderna, inklusive intervenienternas.
1 Rütiegangsspräk: franska.