Domstolens dom av den 16 juli 1992
I mål C-83/91 har Landgericht Hannover till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av avdelningsordförande F.A. Schockweiler, tf. ordförande, avdelningsordförande P. J. G. Kapteyn samt domarna G. F. Mancini, C. N. Kakouris, J. C. Moitinho de Almeida, M. Diez de Velasco och M. Zuleeg, generaladvokat: G. Tesauro, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H. A. Rühl,
meddelar följande
dorn
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 15 januari 1991, som inkom till domstolen den 1 mars 1991, har Landgericht Hannover enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt flera frågor om tolkningen av rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EGT nr L 26, 31.1.1977, s. 1, hädanefter det andra direktivet).
2. Dessa frågor har ställts inom ramen för en tvist som pågår mellan Wienand Meilicke, kärande i huvudmålet, och bolaget ADV/ORGA (hädanefter ADV/ORGA), i vilket Wienand Meilicke är aktieägare. Bolagsledningen hade vid bolagsstämman den 16 februari 1990 vägrat att förse honom med viss information.
3. Tvisten gäller vissa bestämmelser i den tyska aktiebolagslagen, Aktiengesetz, såsom de tolkats av Bundesgerichtshof.
4. I detta avseende bör påpekas att vad gäller ökningen av aktiekapital i form av tillskott av annan egendom än pengar (apportegendom) föreskriver Aktiengesetz strängare villkor med avseende på offentliggörande och kontroll än vad som gäller vid kontanttillskott.
5. I tysk rättspraxis behandlas dock vissa kontanttillskott som förtäckt apportegendom. Det gäller särskilt kontanttillskott som föregåtts av, eller varpå följer, en transaktion varigenom bolaget i fråga återgäldar en skuld som bolaget haft gentemot aktietecknaren. Enligt Bundesgerichtshofs rättspraxis kan inte ett sådant tillskott betraktas som ett kontanttillskott, och följaktligen skall det behandlas enligt de särskilda regler som gäller apportegendom enligt artikel 27 i Aktiegesetz och artikel 10 i det andra direktivet. Beaktas inte dessa bestämmelser, så medför inte den förtäckta apportegendomen skuldbefrielse (se särskilt dom av Bundesgerichtshof av den 15 januari 1990, II ZR 164/88, DB s. 311, BGHZ 110, s. 47).
6. Käranden i huvudmålet, W. Meilicke, har vid flera tillfallen kritiserat denna rättspraxis, särskilt i sin bok Die verschleierte Sacheinlage; eine deutsche Fehlentwicklung (Schäffer Verlag, Stuttgart, 1989). Boken har, i enlighet med artikel 20 i Protokollet om domstolens stadga, bifogats det yttrande som W. Meilicke ingivit till domstolen. Han anser att ifrågavarande rättspraxis står i strid med det andra direktivet, särskilt dess artikel 11, som på ett uttömmande sätt uppställer bestämmelser för att förhindra kringgående av reglerna som rör apportegendom.
7. W. Meilicke äger en aktie i bolaget ADV/ORGA. Till följd av ekonomiska svårigheter beslutade bolaget den 28 april 1989 att öka sitt kapital med 5 miljoner DM. Dessa nya aktier, som utfärdades med en kurs på 300% och som garanterades av Commerzbank, kom slutligen i denna banks ägo.
8. Vid bolagsstämman den 16 februari 1990 ställde W. Meilicke flera frågor till ledningen angående den ökning av kapital som skedde 1989 samt hur detta kapital använts. W. Meilicke ville genom dessa frågor huvudsakligen bringa klarhet i huruvida kontanttillskottet använts för att minska bolagets skulder gentemot Commerzbank.
9. W. Meilickes förfrågan grundade sig på artikel 131.1 första meningen i Aktiengesetz, enligt vilken ledningen på förfrågan vid bolagstämman skall förse varje aktieägare med information om bolagets förehavanden i den utsträckning det är nödvändigt för att bedöma en punkt på dagordningen. I artikel 131.3 anges de omständigheter under vilka ledningen kan vägra att lämna ut sådan information.
10. W. Meilicke ansåg att ledningens svar på de frågor som ställts vid bolagsstämman den 16 februari 1990 inte var tillfredsställande och att han därför inte erhållit den information till vilken han var berättigad enligt artikel 131 i Aktiengesetz. Han väckte därför talan mot bolaget ADV/ORGA vid Landgericht Hannover i enlighet med förfarandet i artikel 132 i Aktiengesetz.
11. Artikel 132 i Aktiengesetz föreskriver ett särskilt förfarande för att säkerställa aktieägarnas rätt till information. Enligt artikel 132.1 första meningen skall frågan huruvida ledningen är tvingad att lämna ut den efterfrågade informationen beslutas av Landgericht i den domkrets där bolaget har sitt säte.
12. W. Meilicke har under det skriftliga förfarandet vid Landgericht Hannover anfört att svaren på de frågor som ställts till bolaget ADV/ORGA var nödvändiga för att kontrollera riktigheten av den årliga balansräkningen. Han har gjort gällande att dessa svar skulle göra det möjligt för honom att kontrollera huruvida bolagets ökning av kapital år 1989 utgjorde förtäckt apportegendom, och huruvida de krav som den tyska lagstiftningen och rättspraxisen ställer vad gäller ett sådant tillskott var uppfyllda.
13. ADV/ORGA har under det skriftliga förfarandet vid den nationella domstolen anfört att den information som W. Meilicke efterfrågat inte var relevant för att bedöma riktigheten av balansräkningen samt att villkoren för att tillämpa artikel 131 i Aktiengesetz inte var uppfyllda. Bolaget har vidare bestritt att W. Meilicke skulle ha något intresse i saken, med beaktande av den kritik som han, i egenskap av författare till vissa skrifter, riktat mot den tyska rättspraxisen. ADV/ORGA anser för övrigt att villkoren för att tillämpa denna rättspraxis inte var uppfyllda.
14. Vid huvudförhandlingen vid den nationella domstolen kommenterade parterna särskilt den ovan nämnda domen av Bundesgerichtshof av den 15 januari och riktigheten av att begära ett förhandsavgörande. Landgericht Hannover bad parterna att utveckla sina ställningstaganden mer detaljerat vad gäller den sistnämnda punkten.
15. ADV/ORGA upprepade inledningsvis att villkoren för en tillämpning av Bundesgerichtshofs rättspraxis gällande förtäckt apportegendom inte var uppfyllda och att det således inte fanns anledning att hänskjuta saken till domstolen. I andra hand, för det fall att Landgericht ansåg att förtäckt apportegendom kunde anses ha förekommit, och att endast beloppets storlek inte var känt, anförde bolaget att det var nödvändigt att kontrollera huruvida ledningen handlat olagligt. Till stöd härför gjorde ADV/ORGA gällande att ledningens handlande inte kunde betraktas som olagligt i det fall tysk rättspraxis stred mot det andra direktivet. I detta fall förklarade ADV/ORGA, i enighet med W. Meilicke, att denna fråga om förenlighet borde underställas domstolen i enlighet med artikel 177.
16. W. Meilicke har för sin del gjort gällande att omständigheterna i målet faktiskt skulle kunna visa på förekomsten av förtäckt apportegendom enligt den mening som kommit till uttryck i tysk rättspraxis och att den efterfrågade informationen var nödvändig för att avgöra detta. Han var dock enig med ADV/ORGA om att frågan om förenligheten av tysk rättspraxis med det andra direktivet borde bli föremål för en begäran om förhandsavgörande och han tillställde Landgericht Hannover förslag på sju olika frågor.
17. I sitt beslut om hänskjutande fann Landgericht att de villkor som uppställdes i artikel 131 i Aktiengesetz var uppfyllda, eftersom den uppfattning om förtäckt apportegendom som utvecklats i tysk rättspraxis och doktrin berättigade W. Meilickes att begära information. Landesgericht påpekar att det faktiskt var möjligt att återbetalningen av svarandebolagets skulder, vilket skedde innan aktiekapitalet ökades, i form av kontanttillskott från långivaren, kunde anses ogiltig på grund av kringgående av bolagsreglerna gällande apportegendom.
18. Landesgericht anser sig dock inte i stånd att meddela dom rörande W. Meilickes yrkanden, eftersom domstolen är tveksam till lagligheten av dessa yrkanden. Om uppfattningen om förtäckt apportegendom skulle visa sig strida mot gemenskapsrätten, särskilt mot det andra direktivet, kommer W. Meilickes yrkande att sakna relevans. Det framgår av beslutet om hänskjutande att ADV/ORGA delar denna tvekan och att W. Meilicke är av den åsikten att uppfattningen klart strider mot gemenskapsrätten och att hans yrkande därför måste avslås.
19. Landesgericht finner följaktligen att rättsäkerhetsskäl kräver att följande frågor hänskjuts till domstolen i enlighet med artikel 177:
20. För en utförligare redogörelse för de aktuella gemenskapsbestämmelserna, rättegångens förlopp och de till domstolen ingivna yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.
21. Med beaktande av i vilket sammanhang Landgericht har begärt förhandsavgörande, framstår det som nödvändigt att erinra om och klargöra vissa principer vad gäller domstolens behörighet enligt artikel 177 i fördraget.
22. Det följer av fast rättspraxis (se tidigast domen av den 1 december 1965 i målet 16/65 Schwarze, Rec. s. 1081 och senast domen av den 25 juni 1992 i målet C-147/91 Ferrer Laderer, punkt 6, Rec. s. I-4097) att förfarandet enligt artikel 177 i fördraget utgör ett instrument för samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna.
23. Det är likaså fast rättspraxis (se tidigast domen av den 29 november 1978 i målet 83/78 Pigs Marketing Board, punkt 25, Rec. s. 2347 och senast domen av den 28 november 1991 i målet C-186/90 Durighello, punkt 8, Rec. s. I- 5773) att den nationella domstolen, inom ramen för detta samarbete, är den som ensam har en direkt kännedom om de faktiska omständigheterna i målet och som därför är bäst lämpad att, med kännedom om målets speciella omständigheter, bedöma nödvändigheten av ett förhandsavgörande för att kunna meddela sin dom.
24. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela förhandsavgörande i fall där de av den nationella domstolen ställda frågorna gäller tolkningen av en gemenskapsbestämmelse (se domen av den 8 november 1990 i målet C-231/89 Gmurzynska, punkt 20, Rec. s. I-4003).
25. För att pröva sin egen behörighet har domstolen i sin dom av den 16 december 1981 i målet 244/80 Foglia, punkt 21, Rec. s. 3045, dock ansett att det ankommer på EG-domstolen att granska de förutsättningar under vilka den nationella domstolen fört frågorna vidare till EG-domstolen. Den samarbetsanda som måste styra förfarandet vid förhandsavgöranden kräver att den nationella domstolen å sin sida respekterar den uppgift som ålagts domstolen, nämligen att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att avge rådgivande utlåtanden i allmänna eller hypotetiska frågor (se den ovan nämnda domen av den 16 december 1981 i målet 244/80 Foglia, punkterna 18 och 20 och domen av den 3 februari 1983 i målet 149/82 Robards, punkt 19, Rec. s. 171).
26. I detta avseende har domstolen redan klargjort att det för att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen krävs en bestämning av det rättsliga sammanhang i vilket den begärda tolkningen skall sättas in. I enlighet därmed kan det i vissa fall vara lämpligt att sakförhållandena är klarlagda och att de frågor som uteslutande skall bedömas enligt nationell rätt är avgjorda när ärendet hänskjuts till domstolen, så att den kan ta del av alla faktiska och rättsliga omständigheter som kan ha betydelse för dess tolkning av gemenskapsrätten (domen av den 10 mars 1981 i förenade målen 36/80 och 71/80 Irish Creamery Milk Suppliers Association, punkt 6, Rec. s. 735). Utan dessa omständigheter kan domstolen inte finna att den kan ge en meningsfull tolkning (se domen av den 3 februari 1977 i målet 52/76 Benedetti, punkterna 20-22, Rec. s. 163 och domen av den 21 september 1983 i förenade målen 205-215/82 Deutsche Milchkontor, punkt 36, Rec. s. 2633).
27. Med beaktande av dessa överväganden skall det först påpekas att de faktiska omständigheterna i den tvist som ligger till grund för begäran om förhandsavgörande bestäms av artiklarna 131 och 132 i Aktiengesetz. Dessa bestämmelser gäller aktieägares rätt att erhålla information från ledningen.
28. Frågorna gäller inte direkt denna rättighet utan problemet med den rättsuppfattning om förtäckt apportegendom som följer av dom av Bundesgerichtshof av den 15 januari 1990 (se ovan) och dess förenlighet med det andra direktivet. Den nationella domstolen anser att ett svar på dessa frågor är nödvändigt för att den skall kunna bedöma de yrkanden om information som framställts av W. Meilicke. Den nationella domstolen anser att ansökan bör avslås om uppfattningen gällande förtäckt apportegendom, som den kommit till uttryck i tysk rättspraxis, står i strid med det andra direktivet.
29. Det följer dock av de handlingar som ingivits till domstolen att villkoren fölen tillämpning av denna uppfattning inte är uppfyllda i målet vid den nationella domstolen. ADV/ORGA har således både vid den nationella domstolen och i sitt yttrande till domstolen bestritt att tysk rättspraxis skall tillämpas på transaktionerna mellan bolaget och Commerzbank. Den nationella domstolen uttrycker sig själv i konditionalis, när den skriver att tillskottet från Commerzbank skulle kunna stå i strid med relevant rättspraxis.
30. Härav följer att frågan huruvida rättsuppfattningen om apportegendom är förenlig med det andra direktivet är av hypotetisk karaktär.
31. Den hypotetiska karaktären av det problem som domstolen ombeds uttala sig om bekräftas vidare av den omständighet att de handlingar som givits in av den nationella domstolen inte anger alla de faktiska och rättsliga omständigheter som krävs för att kunna bestämma i vilket sammanhang ADV/ORGA:s kapitalökning ägde rum och att länka ihop det tillskott som gjorts av Commerzbank med uppfattningen om förtäckt apportegendom såsom den kommer till uttryck i tysk rättspraxis. De frågor som ställts vid begäran om förhandsavgörande rör just huruvida denna uppfattning är förenlig med det andra direktivet och väcker en rad frågeställningar där svaren till stor del beror på i vilket sammanhang kapitalökningen gjorts.
32. Domstolen ombeds således att meddela förhandsavgörande rörande ett problem av hypotetisk natur utan att få del av alla faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att ge svar som är till nytta för den nationella domstolen.
33. Domstolen skulle därför överskrida gränserna för sin uppgift om den beslöt att meddela ett förhandsavgörande.
34. Av det ovanstående följer att det inte finns anledning för domstolen att besvara de frågor som ställts av Landgericht Hannover.
35. De kostnader som har förorsakats Tysklands regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På ovan angivna grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 15 januari 1991 förts vidare av Landgericht Hannover — följande dom
1 Rättegångsspråk: tyska.