Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 10 februari 1994
I mål C-398/92 har Hanseatisches Oberlandesgericht i Hamburg (Förbundsrepubliken Tyskland) till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden G. F. Mancini samt domarna C. N. Kakouris (referent), F. A. Schockweiler, P. J. G. Kapteyn och J. L. Murray, generaladvokat: G. Tesauro, justitiesekreterare: J.-G. Giraud,
som beaktat de skriftliga yttrandena från Firma Mund & Fester genom advokaten Jürgen Kroger, Hamburg, den tyska regeringen genom Ministerialrat Ernst Roder, förbundsekonomiministeriet, och Regierungsdirektor Alfred Dittrich, förbundsjustitieministeriet, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission genom Bernd Langeheine och Pieter van Nuffel, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
som beaktat referentens rapport och
som hört generaladvokatens förslag till avgörande vid sammanträde den 16 december 1993,
meddelar följande
dom
Rättegångskostnader
1. Genom beslut av den 16 november 1992, som kom in till domstolen den 23 november 1992, har Hanseatisches Oberlandesgericht i Hamburg i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt en fråga angående tolkningen av artikel 7 i EEG-fördraget jämförd med artikel 220 i fördraget och av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT 1972 L 299, s. 32) i dess ändrade lydelse (hädanefter Brysselkonventionen).
2. Frågan har uppkommit inom ramen för det förfarande som av det tyska bolaget Mund & Fester inletts mot bolaget Hatrex Internationaal Transport (hädanefter Hatrex), en internationell speditionsfirma med säte i Nederländerna, i syfte att få Hartex tillhörig egendom i Tyskland belagd med kvarstad.
3. Hartex hade från Carsamba (Turkiet) till Hamburg transporterat hasselnötter som fuktskadades under transporten på grund av att den lastbil i vilken de transporterades var otät.
4. Mund & Fester, som genom övertagande av uppdragsgivarens fordran inträtt i dennes rättigheter, krävde ersättning och ingav för att säkra täckningen av sin fordran den 23 juni 1992 en ansökan till Landgericht i Hamburg i enlighet med artikel 917 i Zivilprozeßordnung (hädanefter ZPO), i syfte att få den av Hatrex lastbilar som användes för transport av hasselnötter och som ännu befann sig i Tyskland belagd med kvarstad.
5. I artikel 917 i ZPO föreskrivs följande:
6. Genom beslut samma dag avslog Landgericht i Hamburg begäran om kvarstad. Enligt den nationella domstolens bedömning förelåg inte någon sådan grund för kvarstad som föreskrivs i § 917.2 i ZPO, eftersom domen i fråga skulle verkställas i en stat som var avtalsslutande part i Brysselkonventionen.
7. Mund & Fester överklagade beslutet vid Hanseatisches Oberlandesgericht i Hamburg och gjorde bland annat gällande att Brysselkonventionen inte hade någon inverkan på tolkningen av § 917.2 i ZPO.
8. Hanseatisches Oberlandesgericht i Hamburg fann att avgörandet med anledning av ansökan om kvarstad var avhängigt av frågan om den i § 917.2 i ZPO föreskrivna grunden för kvarstad föreligger såvitt gäller en dom som skall verkställas i Nederländerna och beslöt därför att vilandeförklara målet och till EG-domstolen ställa följande fråga:
9. Genom denna fråga begär den nationella domstolen i huvudsak besked om huruvida artikel 7 i EEG-fördraget jämförd med artikel 220 i samma fördrag och Brysselkonventionen utgör hinder mot en nationell civilprocessrättslig bestämmelse enligt vilken kvarstad, då det gäller en dom som skall verkställas på inhemskt territorium, endast får beviljas om det finns sannolika skäl för att verkställigheten annars skulle omöjliggöras eller väsentligen försvåras, medan den, då det gäller en dom som skall verkställas i en annan medlemsstat, får beviljas redan på den grunden att verkställighet skall ske i utlandet.
10. För att kunna besvara denna fråga måste först prövas om ifrågavarande bestämmelse faller under EEG-fördragets tillämpningsområde.
11. Enligt artikel 220 fjärde strecksatsen i EEG-fördraget skall medlemsstaterna, i den utsträckning det är nödvändigt, inleda förhandlingar med varandra i syfte att till förmån för. sina medborgare säkerställa förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden. Även om den bestämmelsen inte syftar till att skapa en direkt tillämplig rättsregel utan endast anger ramen för en förhandling mellan medlemsstaterna (se dom av den 11 juli 1985 i mål 137/84 Mutsch, Rec. s. 2681, punkt 11) syftar den till att underlätta den gemensamma marknadens funktion genom att det införs behörighetsregler för därmed sammanhängande tvister och genom att de svårigheter som har samband med erkännande och verkställighet av domar inom de avtalsslutande staternas territorium i möjligaste mån undanröjs.
12. Det var på grundval av denna artikel och inom den i denna fastställda ramen som Brysselkonventionen ingicks av medlemsstaterna. Följaktligen har såväl bestämmelserna i denna konvention, som avser domstols behörighet och förenkling av formaliteter angående erkännande och verkställighet av domar, som de nationella bestämmelser till vilka den hänvisar anknytning till EEG-fördraget.
13. I föreliggande fall skall det prövas om den nationella bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen ger upphov till sådan diskriminering på grund av nationalitet som är förbjuden enligt artikel 7 i fördraget.
14. Enligt fast rättspraxis innebär denna bestämmelse förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet inom fördragets tillämpningsområde. Denna bestämmelse förbjuder inte enbart öppen diskriminering, grundad på nationalitet, utan även all form av dold diskriminering som, genom tillämpning av andra urskiljningskriterier, i själva verket leder till samma resultat (se dom av den 29 oktober 1980 i mål 22/80 Boussac, Rec. s. 3427, punkt 9).
15. Den nationella bestämmelsen som är i fråga i målet vid den nationella domstolen innebär en form av dold diskriminering.
16. Visserligen framgår det av § 917.2 i ZPO att det inte är fråga om någon öppen diskriminering grundad på nationalitet, eftersom bestämmelsen är tillämplig i alla de fall då en dom skall verkställas i utlandet och detta även för det fall den egendom som skall beläggas med kvarstad tillhör en tysk medborgare. Som kommissionen med rätta har påpekat är sistnämnda situation dock sällsynt, eftersom verkställighet i utlandet i de flesta fall avser personer som inte är tyska medborgare eller juridiska personer som inte har sitt säte i Förbundsrepubliken Tyskland. Härav följer att ifrågavarande nationella bestämmelse i själva verket leder till samma resultat som diskriminering på grund av nationalitet.
17. Detta konstaterande är emellertid inte tillräckligt för att man skall kunna dra slutsatsen att en bestämmelse som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är oförenlig med artikel 7 i fördraget. Därutöver krävs att bestämmelsen i fråga inte kan motiveras av objektiva skäl.
18. I detta hänseende skall erinras om att fordringsägaren genom kvarstadsåtgärden garanteras en möjlighet att i realiteten och i rätt tid få en senare dom mot gäldenären verkställd. I enlighet med § 917.1 i ZPO kan denna säkerhetsåtgärd beviljas om det mot bakgrund av omständigheterna i det särskilda fallet rimligen kan befaras att verkställighet av domen annars skulle omöjliggöras eller väsentligen försvåras. Med tillämpning av § 917.2 i ZPO présumeras sådana svårigheter uppstå redan av den anledningen att verkställigheten skall äga rum i en annan stat än Förbundsrepubliken Tyskland.
19. Även om en sådan presumtion är berättigad när den senare domen skall verkställas i en tredje stat, är så inte fallet då domen skall verkställas inom någon av gemenskapens medlemsstater. Alla dessa stater är nämligen parter i Brysselkonventionen och deras territorier kan - som anförts i rapporten om Brysselkonventionen (EGT 1979 C 59, s. 1, särskilt s. 13, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) - betraktas som en helhet.
20. Även om villkoren för verkställighet av avgöranden samt de risker som är förknippade med de svårigheter som kan uppstå vid verkställigheten är desamma i alla medlemsstaterna utgår § 917.2 i ZPO i huvudsak ifrån att dessa risker eller svårigheter kan tas för givna redan av det skälet att verkställighet skall ske i en annan medlemsstat än Tyskland.
21. Härav följer att den nationella bestämmelsen inte kan motiveras av objektiva skäl.
22. Med anledning av vad som anförts ovan är svaret på den fråga som ställts att artikel 7 i EEG-fördraget jämförd med artikel 220 i samma fördrag och Brysselkonventionen utgör hinder mot en nationell civilprocessrättslig bestämmelse enligt vilken kvarstad, då det gäller en dom som skall verkställas på inhemskt territorium, endast får beviljas om det finns sannolika skäl för att verkställigheten annars.omöjliggörs eller väsentligen försvåras, medan den, då det gäller en dom som skall verkställas i en annan medlemsstat, får beviljas redan på den grunden att verkställighet skall ske i utlandet.
23. De kostnader som förorsakats den tyska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 16 november 1992 förts vidare av Hanseatisches Oberlandesgericht i Hamburg — följande dom:
1 Rãllegângssprâk: tyska.