Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 8 juni 1995

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT nr L 15, 1985, s. 16.

3 Min kursivering.

4 BMW har i skrivelse av den 30 juli 1990 faktiskt anmält sin praxis beträffande lcasingavtaī till kommissionen och begärt att denna skall meddela en negativattest eller, med hänsyn till rundskrivelsen i frSga, medge ett undantag för punkt 2.4 i Jtcrförsäljnravtalct. Kommissionen har ännu inte uttalat sig härom.

5 Se domen av den 13 juli 1966, Grundig och Consten mot kommissionen (förenade målen 56/64 och 58/64, Rec. s. 429, särskilt s. 517).

6 Se i denna mening domen av den 17 september 1985, Ford mot kommissionen (förenade målen 25/84 och 26/84, Rec. s. 2725, punkt 21). Se dessutom domen av den 11 januari 1990, Sandoz mot kommissionen (C-277/87, Rec. s. I-45).

7 Dom av den 11 juli 1985, Remia m. fl. mot kommissionen (42/(4, Rec. s. 2545, punkt 22).

8 Motiveringen för ensamrätten och det kvantitativa urvalet anges i det fjärde övervägandet i ingressen i förordningen enligt vilken [b]estämmclscrna om ensamåterförsäljning och selektiv distribution kan betraktas som nödvändiga rationaliseringsåtgärder inom motorfordonsbranschen eftersom motorfordon är konsumentkapitalvaror som både med jämna och ojämna intervall, och inte alltid på samma plats, behöver underhåll och reparationer utförda av fackmän. Motorfordonstillverkarna samarbetar med utvalda återförsäljare och verkstäder för att tillhandahålla service som är speciellt anpassad för produkten. Av kapacitets-och effektivitetsskäl kan ett sålunda utformat samarbete inte utsträckas till ett obegränsat antal återförsäljare och verkstäder.

9 På detta sätt skall även de bestämmelser förstås vilka har införts i förordningen i syfte att undvika exempelvis att garanti och kostnadsfri service förbehålls köpare som är osatta inom återförsäljarens område (artikel 5.1.1 a).

10 Se det nionde övervägandet i ingressen.

11 Det saknar i detta sammanhang inte betydelse att det inte heller i kommissionens förklarande tillkännagivande, publicerat den 18 januari 1985, om förordning nr 123/85 (EGT nr C 17, s. 4) finns något uttalande om leasing.

12 Dom av den 22 april 1993, Peugeot mot kommissionen (T-9/92, Rec. s. II-493, punkt 37).

13 Se nionde övervägandet i ingressen.

14 Se även meddelandet om förordningarna nr 1983/83 och 1984/83 publicerade den 13 april 1984, i vilket kommissionen, även om den ansåg att överlåtelse av nyttjanderätten till en vara mot ersättning liknar i ekonomiskt hänseende mer återförsäljning än tillhandahållande av tjänster, därefter preciserade att ensamrättsavtal som ålägger den förvärvande parten att ställa varorna till tredje mans förfogande på grundval av ett hyres-eller leasingavtal faller in under förordningarnas tillämpningsområde (EGT nr C 101, s. 2, punkt 12). Detta innebär att leverantören kan komma att ålägga försäljarna plikten, som undantas från förordningen, att själva bedriva leasingverksamhet på samma villkor som försäljning, det vill säga inom det avtalade området, men inte att vägra att sälja till leasingbolag.

15 detta sammanhang bör även påpekas att återförsäljaren ¡ntc kan hindras från att använda rcklamåtgärder som riktar sig till användare i det avtalade området men som har inverkan även på användare utanför detta omrade, under förutsättning att denna reklam inte inverkar menligt pa skyldigheten att främja i huvudsak försäljningen inom det avtalade området.

16 Ett sådant synsätt vinner stöd i det förslag till förordning av kommissionen som publicerades den 31 december 1994 och som är ämnad att ersätta förordning nr 123/85 från och med den 1 juli 1995 (EGT nr C 379, 1994, s. 16). Den bestämmelse som motsvarar artikel 13.12 inskränker sig inte till att konstatera att termerna distribution och försäljning inbegriper andra avsättningsformer som leasing, utan fastslår uttryckligen att detta gäller från försäljarens sida (artikel 10.13 i det nämnda förslaget). Därav följer att återförsäljaren med säkerhet inte kan förhindras att förse oberoende leasingbolag eller att själv bedriva leasingverksamhet. I det sistnämnda fallet skall han självfallet hålla sina avtalsförpliktelser i likhet med vad som gäller för återförsäljning.

17 I sammanhanget bör likväl konstateras att i det redan nämnda förslaget till förordning jämställs varje leasingavtal som medför en överlåtelse av äganderätt eller köpoption innan avtalet upphört att gälla (artikel 10.12) med återförsäljning. Detta innebär att leasing inte kan bedömas på samma sätt som återförsäljning utom i de fall köpoptionen eller överlåtelsen av äganderätt äger rum innan leasingavtalet upphör att gälla, eller att en sådan möjlighet föreskrivs.

18 BMW drar av den situationen i stället den slutsatsen att om ett totalförbud mot att leverera till oberoende leasingbolag kan omfattas av undantaget bör det med desto större rätt anses att ett förbud att sälja till dessa bolag, som är begränsat till de fall då fordonen är avsedda för användare som har sitt säte eller hemvist utanför det avtalade området, är motiverat.

19 Jag vill erinra om att återförsäljaren enligt denna bestämmelse skall sälja motorfordon som omfattas av avtalsprogrammet eller motsvarande varor til! konsumenter genom en mellanhand endast om denne i förväg har erhållit en skriftlig fullmakt att för deras räkning köpa och eventuellt motta leverans av ett motorfordon.

20 Härmed avses tillkännagivandet, publicerat den 18 december 1991, om förtydligandcn avseende s. k. förmcdlingsaffärer beträffande motorfordon (EGT nr C 329, s. 20).

21 Den ovan nämnda domen av den 22 april 1993, punkt 50.

22 Dom av den 13 februari 1969 (14/68, Ree. s. 1).

23 Λ. a. punkt 4. Se dessutom i samma innebörd domen av den 10 juli 1980, Giry ocli Guerlain m. fl. (253/78, 1/79, 2/79 och 3/79, Rec. s. 2327, punkt 16).

24 Detta framstår som ännu viktigare om det beaktas att generaladvokaten i målet istället hade förordat att beviljandet av ett undantag enligt artikel 85.3 helt enkelt uttrycker ett avstående från gemenskapens myndigheters sida, avstående som i sig skulle ge medlemsstaterna rätten att tillämpa de egna nationella bestämmelserna, som i fallet var strängare, utan att detta skulle inverka menligt på målen som eftersträvas i fördraget (se generaladvokat Roemers förslag till avgörande, Rec. 1969, s. 18, särskilt s. 24).

25 Den ovan nämnda domen av den 10 juli 1980, punkt 17.

26 Se vidare Market: Some Legal Administratíve Problems of the Coexistence of Community and National Competition Law in the EEC i CMLR, 1974, s. 92.

27 Se den fjärde rapporten om konkurrenspolitiken, s. 33.

28 Aven om det förhåller sig sä att ett avtal som kan påverka handeln mellan medlemsstater nödvändigtvis Mr konsekvenser i alla de medlemsstater där företagen i fråga bedriver sin verksamhet, är det likaledes sant att —såvida man inte tänker sig en fullständig åtskillnad mellan konsekvenser fia gemenskapsnivå respektive nationell niva —den cnlictiga tillämpningen av gemenskapsrätten (även inom konkurrensrätten) skulle förhindras varje gäng undantag som gemenskapsrätten tillerkänt ett avtal skulle vara beroende av nationella bestämmelser i ämnet.

29 Se dom av den 28 februari 1991, Delimitis (C-231/89, Rec. s. I-935, punkterna 45 och 46).