Förslag till avgörande av generaladvokat Georgios Cosmas föredraget den 7 februari 1995

1 Originalspråk: grekiska.

2 Enligt ansökan tillhör denna fastighet Instituto autonomo {>er le case popolari di Varese och har den ifrågavarande ägenheten hyrts ut i andra hand till sökanden. Kommissionen anger däremot, i sin svarsinlaga, att denna fastighet, bland andra, för 99 år hade ställts till Euratomfördragets förfogande i enlighet med artikel 1 i avtalet av den 22 juli 1959 och att kommissionen har full förfoganderätt till den fastighet som den har hyrt ut till sina tjänstemän. Sökanden bestrider, i sin replik, inte dessa påståenden från kommissionen. Det går för övrigt inte, vare sig av den ifrågavarande avtalstexten eller av andra uppgifter i akten, att sluta sig till att detta avtal är ett avtal om hyra i andra hand.

3 I det föreslagna avtalet föreskrevs att det har slutits av parterna i syftet att uteslutande lösa det tillfälliga bostadsbehovet för hyresgästen och hans familjemedlemmar. I avtalet föreskrevs dessutom att detta avtal har i varje fall, och oberoende av det arbete som hyresgästen utövar vid Gemensamma forskningscentret i Ispra, slutits endast för en period som bedöms som nödvändig för att hyresgästen skall kunna lösa sitt bostadsbehov.

4 GURI, allmänna delen, nr 211 av den 29 juli 1978.

5 Det bör anmärkas att genom artikel 89 i lag nr 353 av den 26 november 1990 (om ändring av code de procédure civil), såsom den har ändrats genom artikel 2 i lag nr 477 av den 4 december 1992, upphävs artikel 43 i lagen nr 392/78. I lagen nr 477 föreskrivs att denna skulle träda i kraft den 1 januari 1993 (artikel 92) och, beträffande gällande hyresavtal, den 2 januari 1994. Dagen för ikraftträdandet av denna lag har ändrats till följd av ett visst antal författningar, av vilka det i den senaste (décret nr 571 av den 7 oktober 1994 [GURI artikel nr 237 från 1994]) föreskrivs att den 16 december 1994 skall vara dag för ikraftträdande. Bestämmelserna i artikel 43 i lag nr 392/78 hade följaktligen till fullo trän i kraft vid tidpunkten för ingivandet av ansökan till domstolen.

6 Dom nr 155 av den 11 februari 1988 {Giurisprudenza costituzionale, 1988, s. 502).

7 Beslut av den 8 juni 1993 om ändring av beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT nr L 144, s. 21).

8 Se i detta avseende förslaget frän generaladvokaten Capotorti målet Flamm mot kommissionen (dom av den 1 juli 1982, 567/79 A, Rec. s. 2371, 2394, 2398 och f.), liksom domarna av den 30 november 1978, Salerno m.fl. mot kommissionen (förenade målen 4/78, 19/78 och 28/78, Rec. s. 2403) och av den 1 juli 1982, Poru mot kommissionen (109/81, Rec. s. 2469).

9 Corte di Cassazione, sez. 16 III, nr 1743, av den 14 mars 1984 (foro Italiano 1984, s. 340).

10 Se ovan punkten 8 vad beträffar några exempel på sådana fall.

11 Den enda författningen i detta hänseende avser tillhandahållandet av bostäder åt tjänstemän som tjänstgör i tredje länder (bilaga 10 i stadgan, rådets förordning Euratom, EKSG, EEG nr 3019/87 av den 5 oktober 1987 om särskilda undantagsbestämmelser som skall tillämpas på tjänstemän i Europeiska gemenskaperna som tjänstgör i ett tredje land [EGT nr L 286 s. 3]).

12 Sökanden har gjort gällande att det, även om avtalet inte faller inom tillämpningsområdet för lagen nr 392/78, är nödvändigt att anse att tillämpningen av denna lag på detta fall åläggs genom principen om god tro och berättigade förväntningar samt skyldigheten för kommissionen att vara omsorgsfull i förhållande till sina tjänstemän, särskilt med hänsyn till den omständigheten att sökanden under en längre tid har bott i den ifrågavarande bostaden. Denna ståndpunkt kan inte godtas. Omständigheten att sökanden under flera år har bott i den uthyrda egendomen kan, med tilllämpning av de principer som han har åberopat, i sig inte leda till att det görs åtskillnad på den rättsliga ordning som reglerar avtalet.

13 Dessa föreskrifter i italiensk rätt skall beaktas eftersom de varken hindrar eller begränsar domstolens behörighet (vilken, i enlighet med vad jag har framställt, grundas pi artikel 153 i Euratomfördraget, läst tillsammans med artikel 16 i det ifrågavarande avtalet) utan det i dessa endast bestäms villkoren för det tillämpade rättsmedlets tillädighet (se, beträffande ett fall där domstolens behörighet, som grundade sig pä en skiljedomsklausul, begränsas enligt bestämmelser i nationell rätt, domen av den 8 april 1992, kommissionen mot Feilhauer, C-209/90, Rec. s. I-2613).