Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Genom ansökan som har inkommit till domstolens kansli den 28 maj 1993 har Ernst R. Bauer, tillsvidareanställd tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, begärt att domstolen, i enlighet med artikel 153 i Euratomfördraget, skall avgöra en tvist som har uppkommit mellan honom och Europeiska gemenskapernas kommission till följd av en hyresavtal, vilket har ingåtts mellan parterna och som innehåller en skiljedomsklausul.
I — Bakgrund och tillämpliga bestämmelser
A — Bakgrund
2. Bauer, som är en fast anställd tjänsteman vid kommissionen och som tjänstgör vid Gemensamma forskningscentret i Ispra, bodde från den 1 februari 1965 till den 6 juli 1993 i ett hyreshus i en lägenhet som kommissionen hade upplåtit till honom. Denna lägenhet hade av den italienska regeringen ställts till Euratomfördragets förfogande, i överensstämmelse med villkoren i avtalet av den 22 juli 1959 om inrättandet av ovannämnda forskningscenter.
3. Besittningstagandet av bostaden grundades på successiva hyresavtal av den 1 februari 1965, den 1 juni 1968 och den 1 juni 1969.
4. Det senaste avtalet från år 1969 hade underförstått förlängts under ett visst antal år. Kommissionen sade upp hyresavtalet, genom brev av den 31 januari 1990, till upphörande från och med den 1 juni 1990 för att kunna utföra renoveringsarbeten av lägenheten inom ramen för en allmän renovering av fastigheten. Bauer hade inte avflyttat från den upplåtna egendomen vid det förutsedda datumet, vilket föranledde kommissionen att skicka påminnelsebrev till honom (den 29 april 1991, den 30 juli 1992, den 28 september 1992 och den 3 mars 1993) genom vilka den på nytt begärde avflyttning från den upplåtna egendomen. Kommissionen hade dessutom föreslagit Bauer, såväl mündigen som genom brev av den 14 januari 1993, att ställa en liknande bostad till hans förfogande, på grundval av ett nytt tvåårigt hyresavtal från och med mars 1993, för samma hyra som hyran för föregående bostad. Den upprepade detta förslag i ovan angivna brev av den 3 mars 1993.
5. Månadshyran, vilken år 1969 uppgick till 29000 LIT, uppgick i juli 1992, efter successiva anpassningar, till 62000 LIT. Kommissionen meddelade Bauer, genom brev av den 5 augusti 1992, att hyran från och med augusti 1992 skulle fastställas till 327265 LIT.
6. Bauer svarade för sin del genom klagomål (av den 15 oktober 1992, beträffande uppsägningen av hyresavtalet, och av den 29 oktober 1992, beträffande den senaste hyreshöjningen), under åberopande av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna. Bauer anser att kommissionen underförstått har ogillat dessa klagomål. Han tillbakavisade dessutom genom brev av den 31 mars erbjudandet om en ny bostad, eftersom han bedömde villkoren som oacceptabla och föreslog i gengäld att det skulle tillhandahållas en liknande lägenhet ända till och med utgången av hyresavtalet för den gamla lägenheten (nämligen den 31 maj 1994, se nedan), men enligt villkoren för det ifrågavarande hyresavtalet.
B — Tillämpliga bestämmelser
7. I lag nr 392 av den 27 juli 1978 om hyra av stadsbebyggelse föreskrivs i kapitel I (Hyra av bostadsfastigheter i stadsbebyggelse) avdelning 1 (Hyresavtal) bland annat följande:
8. I italiensk rätt finns det inte något enhetligt system för bestämmelser som reglerar frågan om tilldelning av en bostad på grund av skäl som är knutna till tjänsten. Denna fråga regleras genom särskilda bestämmelser enligt vilka det från fall till fall föreskrivs om tilldelning av tjänstebostad åt tjänstemän som har utsetts att fullgöra sina arbetsuppgifter på bestämda arbetsplatser.
C — Avtalet mellan de två partema
9. De viktigaste klausulerna i avtalet mellan de två parterna, såsom de skrifdigen hade upprättats den 1 juni 1969, är följande:
II — Parternas yrkanden
10. Bauer har genom sin ansökan yrkat att domstolen skall
11. Kommissionen har yrkat att domstolen skall
III — Domstolens behörighet och frågan om tillåtlighet
12. Enligt artikel 153 i Euratomfördraget skall domstolen ... vara behörig att träffa avgöranden med stöd av en skiljedomsklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av gemenskapen eller för dess räkning. Enligt beslut 93/350/EEG/Euratom, EKSG, EEG skall domstolen alltjämt vara behörig vid en sådan talan som har framställts av fysiska eller juridiska personer i enlighet med artikel 153 i Euratomfördraget vad beträffar de avtal som har slutits före ikraftträdandet av detta beslut.
13. Sökanden har emellertid innan han hänsköt frågan till domstolen följt det förfarande som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.
IV — Sakfrågan
14. Med hänsyn till den uttryckliga bestämmelsen i artikel 16 i avtalet är det obestridligt att italiensk lag är den lag som är tillämplig för att lösa tvisten. Sökanden anser att den lag som är tillämplig på hyresavtalet i fråga är den italienska lagen nr 392 av den 27 juli 1978 om hyra av stadsbebyggelse, i enlighet med vilken hyresavtalet, enligt honom, hade förlängts till och med den 31 maj 1994, medan kommissionen anser att avtalet vad gäller tilldelningen av en bostad av skäl som är knutna till anställningsförbindelserna mellan kommissionen och Bauer, inte styrs av ovannämnda lag utan av allmänna bestämmelser i italiensk hyreslagstiftning.
15. Den första frågan bör, enligt min mening, besvaras jakande.
16. Är dessa kännetecken tillräckliga för att utesluta det ifrågavarande avtalet från tilllämpningsområdet för lag nr 392/78?
17. Det är uppenbart att avtalet inte faller inom någon av de typer av avtal som genom artikel 26 i lagen nr 392/78 utesluts från tilllämpningsområdet för denna lag, medan de övriga bestämmelserna i lagen inte heller innehåller några uppgifter som syftar till an fastställa att hyresavtalen för en bostad på grund av skäl knutna till tjänsten, allmänt sett, undandrar sig lagens bestämmelser. Det finns slutligen inga andra bestämmelser, utöver den ovan nämnda lagen, som inför ett sådant särskilt regelsystem för hyresavtal som det omtvistade avtalet. De gemenskapsrättsliga bestämmelserna om kommissionens befogenheter inom området för relationerna mellan denna och dess tjänstemän inbegriper inte någon särskild bestämmelse som reglerar kommissionens tilldelning av bostäder till sina tjänstemän av skäl knutna till tjänsten.
18. Det ifrågavarande hyresavtalet måste följaktligen anses som reglerat av bestämmelserna i lag nr 392/78.
A — Uppsägningen av avtalet
19. Bauer har i sina inlagor yrkat att domstolen skall förklara som rättsstridiga och ogiltiga samt följaktligen upphäva föreläggandena av den 30 juli och 28 september 1992 om att till den 31 december 1992 avflytta från den upplåtna egendomen. Enligt min mening framgår det emellertid på ett obestridligt sätt av själva texten enligt föreläggandena att dessa (på samma sätt, för övrigt, som föreläggandena av den 19 april 1991 och den 3 mars 1993, genom vilka kommissionen begärde att den upplåtna egendomen skulle avflyttas till den 30 juni 1991 respektive den 15 mars 1993) inte utgör annat än rena anmodanden att avflytta från den upplåtna egendomen till följd av den uppsägning av avtalet som redan hade företagits av kommissionen genom dess brev av den 31 januari 1990, enligt vilket avtalet skulle anses uppsagt till den 31 maj 1990. Det måste under dessa omständigheter medges, genom tolkning av sökandens inlagor, att denne i själva verket söker få uppsägningen av den 31 januari 1990 förklarad som rättsstridig och att föreläggandena mot vilka talan uttryckligen är riktad helt enkelt syftar till verkställighet. Det följer dessutom indirekt av ansökan att rättsstridigheten som, enligt sökanden, behäftar kommissionens uppsägning av hyresavtalet består i det faktum att denna uppsägning har ägt rum mindre än sex månader före det datum (31 maj 1990) enligt vilket avtalet upphörde att gälla och detta enligt följande schema som anger de successiva förlängningarna av hyresavtalet i enlighet med lagen nr 392/78: 1 juni 1978—31 maj 1982, 1 juni 1982— 31 maj 1986, 1 juni 1986—31 maj 1990, 1 juni 1990—31 maj 1994. Det finns stöd för denna grund eftersom, som det redan har angivits, det omtvistade avtalet regleras av lag nr 392/78 i vilken det i artikel 3 föreskrivs att endera partens uppsägning av hyresavtalet måste ha delgivits den andra parten minst sex månader före utgången av detsamma för att avtalet inte skall anses underförstått ha förlängts.
B — Hyreshöjningen
20. Bauer har också yrkat att domstolen skall förklara hyreshöjningen från och med den 1 augusti 1992 som rättsstridig. I enlighet med vad som direkt framgår av samtliga de handlingar som har ingivits av sökanden består rättsstridigheten enligt denne, i det faktum att denna hyreshöjning överstiger vad som tillåts enligt bestämmelserna 12—25 i lagen nr 392/78.
21. Bauer har yrkat att domstolen skall förplikta kommissionen att betala ett belopp som motsvarar skillnaden mellan den fordrade och betalda hyran och den lagstadgade hyran för perioden från och med den 1 augusti 1992 (dagen för hyreshöjningen) till den 6 juli 1993 (dagen för avflyttningen från den upplåtna egendomen).
C — Yrkandet om skadestånd för ekonomisk skada
22. Bauer har begärt att domstolen skall förplikta kommissionen att till honom betala skadestånd för den ekonomiska skada som han har lidit på grund av den i förtid gjorda avflyttningen från den upplåtna egendomen.
23. Min ståndpunkt vad beträffar dessa olika skadeståndsyrkanden kan formuleras enligt följande:
D — Yrkandet om skadestånd för ideell skada.
24. Bauer har slutligen yrkat att domstolen skall förplikta kommissionen att till honom betala 10000 ecu som ersättning för ideell skada.
V — Rättegångskostnader
25. Enligt artikel 69.3 första stycket i domstolens rättegångsregler kan domstolen besluta att vardera parten skall bära sina kostnader om parterna förlorar på en eller flera punkter. Eftersom sökanden har förlorat på vissa punkter skall vardera parten bära sina kostnader.
VI — Förslag
26. Jag föreslår att domstolen på grundval av samtliga de skäl som har framställts ovan skall
1 Originalspråk: grekiska.
2 Enligt ansökan tillhör denna fastighet Instituto autonomo {>er le case popolari di Varese och har den ifrågavarande ägenheten hyrts ut i andra hand till sökanden. Kommissionen anger däremot, i sin svarsinlaga, att denna fastighet, bland andra, för 99 år hade ställts till Euratomfördragets förfogande i enlighet med artikel 1 i avtalet av den 22 juli 1959 och att kommissionen har full förfoganderätt till den fastighet som den har hyrt ut till sina tjänstemän. Sökanden bestrider, i sin replik, inte dessa påståenden från kommissionen. Det går för övrigt inte, vare sig av den ifrågavarande avtalstexten eller av andra uppgifter i akten, att sluta sig till att detta avtal är ett avtal om hyra i andra hand.
3 I det föreslagna avtalet föreskrevs att det har slutits av parterna i syftet att uteslutande lösa det tillfälliga bostadsbehovet för hyresgästen och hans familjemedlemmar. I avtalet föreskrevs dessutom att detta avtal har i varje fall, och oberoende av det arbete som hyresgästen utövar vid Gemensamma forskningscentret i Ispra, slutits endast för en period som bedöms som nödvändig för att hyresgästen skall kunna lösa sitt bostadsbehov.
4 GURI, allmänna delen, nr 211 av den 29 juli 1978.
5 Det bör anmärkas att genom artikel 89 i lag nr 353 av den 26 november 1990 (om ändring av code de procédure civil), såsom den har ändrats genom artikel 2 i lag nr 477 av den 4 december 1992, upphävs artikel 43 i lagen nr 392/78. I lagen nr 477 föreskrivs att denna skulle träda i kraft den 1 januari 1993 (artikel 92) och, beträffande gällande hyresavtal, den 2 januari 1994. Dagen för ikraftträdandet av denna lag har ändrats till följd av ett visst antal författningar, av vilka det i den senaste (décret nr 571 av den 7 oktober 1994 [GURI artikel nr 237 från 1994]) föreskrivs att den 16 december 1994 skall vara dag för ikraftträdande. Bestämmelserna i artikel 43 i lag nr 392/78 hade följaktligen till fullo trän i kraft vid tidpunkten för ingivandet av ansökan till domstolen.
6 Dom nr 155 av den 11 februari 1988 {Giurisprudenza costituzionale, 1988, s. 502).
7 Beslut av den 8 juni 1993 om ändring av beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT nr L 144, s. 21).
8 Se i detta avseende förslaget frän generaladvokaten Capotorti målet Flamm mot kommissionen (dom av den 1 juli 1982, 567/79 A, Rec. s. 2371, 2394, 2398 och f.), liksom domarna av den 30 november 1978, Salerno m.fl. mot kommissionen (förenade målen 4/78, 19/78 och 28/78, Rec. s. 2403) och av den 1 juli 1982, Poru mot kommissionen (109/81, Rec. s. 2469).
9 Corte di Cassazione, sez. 16 III, nr 1743, av den 14 mars 1984 (foro Italiano 1984, s. 340).
10 Se ovan punkten 8 vad beträffar några exempel på sådana fall.
11 Den enda författningen i detta hänseende avser tillhandahållandet av bostäder åt tjänstemän som tjänstgör i tredje länder (bilaga 10 i stadgan, rådets förordning Euratom, EKSG, EEG nr 3019/87 av den 5 oktober 1987 om särskilda undantagsbestämmelser som skall tillämpas på tjänstemän i Europeiska gemenskaperna som tjänstgör i ett tredje land [EGT nr L 286 s. 3]).
12 Sökanden har gjort gällande att det, även om avtalet inte faller inom tillämpningsområdet för lagen nr 392/78, är nödvändigt att anse att tillämpningen av denna lag på detta fall åläggs genom principen om god tro och berättigade förväntningar samt skyldigheten för kommissionen att vara omsorgsfull i förhållande till sina tjänstemän, särskilt med hänsyn till den omständigheten att sökanden under en längre tid har bott i den ifrågavarande bostaden. Denna ståndpunkt kan inte godtas. Omständigheten att sökanden under flera år har bott i den uthyrda egendomen kan, med tilllämpning av de principer som han har åberopat, i sig inte leda till att det görs åtskillnad på den rättsliga ordning som reglerar avtalet.
13 Dessa föreskrifter i italiensk rätt skall beaktas eftersom de varken hindrar eller begränsar domstolens behörighet (vilken, i enlighet med vad jag har framställt, grundas pi artikel 153 i Euratomfördraget, läst tillsammans med artikel 16 i det ifrågavarande avtalet) utan det i dessa endast bestäms villkoren för det tillämpade rättsmedlets tillädighet (se, beträffande ett fall där domstolens behörighet, som grundade sig pä en skiljedomsklausul, begränsas enligt bestämmelser i nationell rätt, domen av den 8 april 1992, kommissionen mot Feilhauer, C-209/90, Rec. s. I-2613).