Förslag till avgörande av generaladvokat
1. De frågor som Centrale Raad van Beroep har ställt till domstolen i sin begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 och 3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och av punkt 2 under J (Nederländerna) i bilaga 6 till denna förordning.
2. För att riktigt förstå begreppen i den uppkomna frågan är det lämpligt att först erinra om den nationella och gcmenskapsrättsliga bakgrunden.
3. De personer som obligatoriskt eller frivilligt är försäkrade enligt AOW har rätt till ålderspension när de uppnår 65 års ålder. Ålderspensionens maximala belopp motsvarar en försäkringsperiod av 50 år, vilken löper från den dag då den berörda personen fyller 15 år till den dag då denne fyller 65 år. Detta belopp reduceras med 2 procent för varje år som vederbörande inte har varit försäkrad.
4. Med hänsyn till det faktum att de förmåner som är knutna till ett sådant övergångssystem, vilket är grundat på kriterier som nationalitet och bosättning, inte har varit tillgängliga för samtliga migrerande arbetstagare, har rådet för att undvika eventuell diskriminering infogat tillfälliga bestämmelser i gemenskapens system för social trygghet. I punkt 2 under J (Nederländerna) i bilaga 6 till förordning nr 1408/71, angående just till— lämpning av nederländsk lagstiftning om allmän ålderspensionsförsäkring, föreskrivs nämligen följande:
5. Jag kommer nu till omständigheterna i målet. Den 23 november 1948 flyttade makarna Cabanis-Issarte, båda franska medborgare, till Nederländerna med anledning av herr Cabanis yrkesverksamhet. Med undantag för perioden den 20 oktober 1960—den 12 november 1963 (då de var bosatta i Frankrike), var de bosatta i Nederländerna till och med den 15 juli 1969 då de slutgiltigt återvände till Frankrike. Herr Cabanis var yrkesverksam till och med den 18 februari 1969, det vill säga till och med sextiofem års ålder, den dag från vilken han erhöll full ålderspension i enlighet med AOW. Från samma dag har hans hustru erhållit en makepension enligt AOW.
6. Då motparten ansåg att hon enligt artikel 3 i förordning nr 1408/71 kunde göra anspråk på samma nedsättning av avgiften som den som beviljas nederländska medborgare, överklagade hon beslutet om fastställande av avgiftsbeloppen till Raad van Beroep te Amsterdam som biföll överklagandet. SVB överklagade detta avgörande till Centrale Raad van Beroep som för att lösa tvisten har hänskjutit följande frågor till domstolen för ett förhandsavgörande:
Den första frågan
7. Det gäller alltså att fastställa om den princip om likabehandling av nationella och migrcrande medborgare som fastställs i artikel 3 i förordning nr 1408/71 gör det möjligt för en person i motpartens situation att komma i åtnjutande av en sådan avgiftsnedsättning som beviljas nationella medborgare.
8. Den nationella domstolen har å sin sida hänvisat till tre olika bestämmelser som skulle kunna läggas till grund för den ifrågavarande rätten till avgiftsnedsättning, nämligen artikel 2 i förordning nr 1408/71 samt punkterna 2 a och 2 e under J i bilaga 6 i samma förordning. Det är uppenbart att för att de berörda bestämmelserna skall vara tillämpliga förutsätts att motparten omfattas av tillämpningsområdet med avseende på person (ratione personae) för förordning nr 1408/71, antingen som arbetstagare eller som familjemedlem respektive efterlevande.
9. Även om det är obestritt att motparten, som aldrig har arbetat vare sig i Nederländerna eller i någon annan medlemsstat, inte är en arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71, är det lika klart att hon omfattas av förordningens tillämpningsområde med avseende på person i egenskap av familjemedlem, och senare efterlevande make, till en migrerande arbetstagare.
10. Eftersom alla personer som är bosatta i Nederländerna direkt och personligen omfattas av AOW från 15 till och med 65 års ålder, oberoende av kön och äktenskaplig status, är det uppenbart att rätten till pension inte bara är en rättighet som man erhåller i egenskap av familjemedlem eller efterlevande till en migrerande arbetstagare, utan att den är en egen rättighet, varför anslutning till ett system för frivillig försäkring i princip borde utgöra en egen rättighet som tillkommer alla berörda.
11. Kan rätten till frivillig försäkring, vad gäller den period som är i fråga i detta fall, för motparten ändå anses utgöra en härledd rättighet som bara kan utnyttjas på samma villkor som de för nationella medborgare?
12. Enligt min uppfattning kan motparten inte heller åberopa punkterna 2 a och 2 e under J i bilaga 6 (till vilken den nationella domstolen har hänvisat i punkterna a och c i den första frågan).
13. Efter detta konstaterande bör det erinras om att punkt 2 a i bilagan är avsedd att säkerställa att berörda personer som inte omfattas av övergångsbestämmelserna om förmåner i AOW får möjlighet att åtnjuta pensionsrättigheter för de perioder som inföll före den 1 januari 1957 och som har anknytning till Nederländerna, med utgångspunkt antingen i bosättning eller i avlönad yrkesverksamhet.
14. Slutligen kan inte heller punkt 2 e i bilagan tolkas på så sätt att den ger motparten rätt att betala nedsatta avgifter bara på grund av att hon var gift med en person som omfattades av den nederländska lagstiftningen om ålderspension.
15. Av ovanstående överväganden drar jag slutsatsen att varken artikel 2 i förordning nr 1408/71 eller bestämmelserna i punkt 2 under J i bilaga 6 i nämnda förordning gör det möjligt för en person i motpartens situation att göra anspråk på sådana avgiftsnedsättningar som beviljas nationella medborgare inom ramen för systemet för frivillig försäkring.
Den andra frågan
16. Den nationella domstolen har genom sin andra fråga begärt att EG-domstolen i huvudsak skall slå fast huruvida behandlingen av motparten är förenlig med principen om fri rörlighet för personer, i synnerhet vad avser artiklarna 48 och 51 i fördraget.
17. Det är dock uppenbart att så inte är fallet i detta mål, eftersom motparten aldrig direkt har utnyttjat rätten till fri rörlighet, det vill säga i egenskap av arbetstagare, eftersom hon aldrig har arbetat vare sig i Nederländerna eller i någon annan medlemsstat.
18. Man kan naturligtvis fråga sig om motpartens make skulle ha avstått från att utnyttja sin rätt till fri rörlighet, om han då hade vetat vilken situation hon skulle befinna sig i i dag.
19. Mot bakgrund av övervägandena ovan föreslår jag således att domstolen lämnar Centrale Raad van Beroep följande svar:
1 Originalspråk: italienska.
2 I dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6.)
3 Vid tiden för omständigheterna i målet rörde det sig om punkt 2 H i bilaga 5 i samma förordning.
4 Detta krav mildrades emellertid av artikel 2 i kgl. förordning av den 3 december 1985, enligt vilken en person som har lämnat Nederländerna, men fortfarande är försäkrad enligt AOW, skall anses vara bosatt där med avseende på sexårskravet.
5 Fru Cabanis-Issarte hade nämligen omfattats av obligatorisk försäkring under de perioder då hon var bosatt i Nederländerna och av frivillig försäkring, i den mån hon var frivilligt försäkrad på det sätt som avses i artikel 9 i kgl. förordning av den 24 februari 1961, för perioden den 20 oktober 1960— den 12 november 1963, genom att hennes make hade betalat frivilliga avgifter för denna period.
6 I artikel 3.1 föreskrivs att [o]m något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna med-borgare.
7 Begreppen familjemedlem och efterlevande definieras i artikel 1 f respektive artikel 1 g i förordningen.
8 Se dom av den 23 november 1976, Kermaschek (40/76, Ree. s. 1669, punkt 8). Samma sak följer av den senare meddelade domen av den 27 maj 1993, Schmid (C-310/91, Rec. s. I-3011, punkt 12).
9 I detta hänseende hänvisas till dom av den 24 september 1987, De Rijke (43/86, Rec. s. 3611), i vilken domstolen fann att en gift kvinna inte enligt punkt 2 c i bilaga 6 kunde göra anspråk på rätten att ansluta sig till ett system för frivillig försäkring efter utgången av den tidsfrist som i det avseendet har fastställts i AOW.
10 Det kan påpekas att motparten dock har omfattats av tillämpningen av denna bestämmelse, i den mån som den är knuten till bestämmelserna i punkt 2 c i bilagan. Den period som löpte från år 1948 (då hon bosatte sig med sin make i Nederländerna) fram till den 1 januari 1957 (den dag då AOW trädde i kraft) har nämligen tillgodoräknats henne som en försäkringsperiod enligt AOW.
11 Dom av den 25 februari 1986, Spruyt (284/84, Rec. s. 685, punkt 19).
12 Detsamma följer av den senare meddelade domen av den 20 september 1994, Drake (C-12/93, Rec. s. I-4337, punkt 22).
13 Detsamma följer av bland annat dom av den 4 oktober 1991, Paraschi (C-349/87, Rec. s. I-4501, punkt 23).
14 Ovannämnda dom, punkt 25.