Förslag till avgörande av generaladvokat
Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande har till syfte att undersöka om gemenskapens rättsprinciper och bestämmelserna i förordning EEG nr 1408/71 utgör hinder mot att de nederländska lagbestämmelserna om riskval vid sjukförmåner görs gällande mot migrerande arbetstagare. Dessa bestämmelser tar inte hänsyn till de migrerande arbetstagarnas tidigare försäkringsperioder och medför att den person som berörs i förevarande fall inte får de förmåner som han annars skulle ha haft rätt till.
2. Förevarande fall har betydande likheter med målet Moscato (C-481/93 REG 1995, s. I-3525). När det blir aktuellt kommer jag därför att hänvisa till mitt förslag till avgörande i det målet.
3. Den hänskjutande domstolen antar att sökanden inte arbetade under oktober 1989, då hon flyttade från Spanien till Nederländerna. Den hänskjutande domstolen har också uppgett att sökanden under denna period inte sökt och i vart fall inte erhållit de arbetslöshetsförmåner som finns enligt nederländsk lag.
4. I skrivelse av den 24 april 1990 informerades sökanden om att svaranden hade beslutat att hon inte skulle få sjukersättning enligt ZW från och med den 7 november 1989. Beslutet grundar sig även på bestämmelserna i artikel 44 -1 a 1 i ZW och hänvisar för vad som är av intresse i förevarande fall till den omständigheten att sökanden redan var arbetsoförmögen när sjukförsäkringen enligt ZW började att gälla, det vill säga den 20 oktober 1989. Det är mot detta beslut som sökanden har väckt talan.
5. Enligt artikel 44 -1 a 1 i ZW kan den behöriga sociala institutionen helt eller delvis vägra att bevilja sjukersättning när arbetsoförmågan förelåg redan när försäkringen började att gälla.
6. Den hänskjutande domstolen har således inom ramen för en begäran om förhandsavgörande ställt följande frågor:
Bedömning
7. Innan jag går in på de frågor som har ställts till domstolen bör följande anmärkning göras. De i beslutet om hänskjutande upptagna gemenskapsrättsliga bestämmelserna är, såsom kommissionen har uppgett samt med anledning av vad som framkommit vid sammanträdet, inte de bestämmelser som är tillämpliga i förevarande fall. Det är tillräckligt — om man följer frågeordningen i begäran om förhandsavgörande — att inledningsvis påpeka att artikel 35.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (nedan kallad förordningen) som den hänskjutande domstolen hänvisar till i ovannämnda fråga 1, inte är relevant i förevarande fall. Denna fråga avser tolkningen av förordningen i förhållande till eventuella nationella bestämmelser där förmåner bara utges om villkoren vad gäller sjukdomens orsak är uppfyllda. Kommissionen och svaranden har dock påpekat att artikel 44 -1 i ZW — som är den bestämmelse i den nederländska lagen som är relevant — inte innehåller några villkor av denna art. Där föreskrivs endast när invaliditet i fråga om förmåner uppkommer. Den i beslutet upptagna bestämmelsen är således inte relevant i förevarande fall. Vad beträffar den hänskjutande domstolens övriga frågor, är svaret på den första frågan en logisk förutsättning för dessa. Redan av detta skäl är dessa frågor inte korrekt ställda. Till detta kommer att de två sista frågorna tar upp en annan bestämmelse i förordningen, nämligen artikel 25.1 som inte heller berör sökandens situation. Dessa frågor utgår i realiteten från att sökanden var arbetslös när arbetsoförmågan uppkom. Kommissionen och svaranden är av motsatt uppfattning, vilken jag delar. Det är ett faktum att sökanden alltid har varit yrkesverksam och aldrig har begärt bidrag eller andra arbetslöshetsförmåner.
8. Jag föreslår därför att de frågor som har hänskjutits till domstolen omformuleras och reduceras till en enda fråga enligt följande:
9. I artikel 18.1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs:
10. Innan jag går in på hur artikel 18 skall tolkas i den aktuella tvisten, bör det undersökas vilken nationell lagstiftning som i enlighet med förordningen är tillämplig i förevarande fall.
11. Efter att ha kommit fram till att det är den nederländska lagstiftningen som är tillämplig, bör man fråga sig vilka villkor som ställs för att få bistånd vid sjukdom.
12. På denna punkt hänvisar jag till de överväganden som jag har gjort beträffande tillämpningen av artikel 38.1 i det ovan nämnda målet Moscato. Bestämmelsen i artikel 18.1 är nämligen likartad med den i artikel 38.1. Båda dessa bestämmelser härrör från artikel 51 i fördraget på grundval av vilken förordning nr 1408/71 har antagits.
13. Vad beträffar den korta tidsperiod när S. E. Klaus vid den senaste flyttningen inte arbetade, anser jag att denna i vilket fall som helst inte kan ha inneburit ett avbrott i kontinuiteten i de försäkringsperioder som sökanden har fullgjort. Den omständigheten att en migrerande arbetstagare under en kort period under vilken han har för avsikt att flytta sina ägodelar från en medlemsstat till en annan inte arbetar, utgör enligt min mening en normal del av utövandet av den fria rörligheten. Det är inte frågan om ett avbrott i yrkesverksamheten som skulle kunna medföra att artikel 18.1 i förordningen i förevarande fall inte är tillämplig.
14. Den slutsats som jag kommit fram till kan även dras — såväl i förevarande fall som i målet Moscato, oberoende av bestämmelserna i förordning nr 1408/71 — med stöd av artiklarna 48 till 51 i fördraget. Jag hänvisar således angående detta resonemang till motsvarande punkter i mitt förslag till avgörande i målet Moscato. Jag begränsar mig till att påpeka att svaranden även i förevarande fall har medgett — i den tredje punkten från slutet i sitt yttrande som har ingivits angående den andra frågan som ställts av den hänskjutande domstolen — att om S. E. Klaus bara hade arbetat i Nederländerna och inte i Spanien, skulle den behöriga institutionen inte ha vägrat utgivande av förmånerna.
Förslag till avgörande
15. Med anledning av vad som ovan anförts, föreslår jag att domstolen skall besvara Arrondissementsrechtbank te Amsterdams frågor på följande sätt:
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT nr L 230 22.8.1983, s. 6.