Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Frågan i den begäran om förhandsavgörande som Bundesverwaltungsgericht har framställt till domstolen avser tolkningen av artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, nedan kallad förordningen). Den nationella domstolen önskar särskilt få vetskap om det personella tillämpningsområdet för denna artikel för att kunna avgöra om det i artikeln förekommande begreppet barn till migrerande arbetstagare skall uppfattas som uteslutande begränsat till barn som är under 21 års ålder och/eller som är beroende av arbetstagaren för sin försörjning.
2. Vad beträffar de relevanta omständigheterna i det aktuella fallet, består den tyska lagstiftningen om utbildningsstöd i första hand av Bundesausbildungsförderungsgesetz (förbundslag om utbildningsstöd, nedan kallad BAföG). I artikel 5.2 i BAföG fastställs som en allmän regel att utbildningsstöd kan beviljas studenter som är bosatta på det nationella territoriet för att delta i studier i utlandet, på villkor att dessa studier är användbara i förhållande till den studienivå som den studerande redan har uppnått, att de omfattas av den normala längden av den señares utbildning samt att denne har tillräckliga språkkunskaper. Bland de personer som har rätt till sådant stöd anges i artikel 8.1 tyska medborgare liksom studerande vilka, i egenskap av barn till migrerande arbetstagare, åtnjuter fri rörlighet eller rätt till bosättning i enlighet med den tyska lagen om bosättning av medborgare från gemenskapen. I denna andra lag (Aufenthaltsgesetz/EWG) anges i artikel 1.2 att som familjemedlemmar enligt denna lag skall anses barn (till den migrerande arbetstagaren) som ännu inte har fyllt 21 år eller som för sin försörjning är beroende av den migrerande arbetstagaren eller dennes make.
3. Lubor Gaal, belgisk medborgare född år 1967, bor sedan år 1969 i Tyskland, där han har erhållit gymnasiebetyg och inlett universitetsstudier i biologi. Sedan 1987 uppbär Gaal, med anledning av faderns död, en barnpension som utgör hans enda inkomstkälla.
4. Inom ramen för den tvist som uppstod efter det att Gaal hade överklagat nämnda beslut om avslag, har den tyska domstolen, vilken avgör i sista instans, i en begäran om förhandsavgörande ställt ovannämnda fråga till domstolen, för att i praktiken få fastställt om artikel 12 i förordningen bör tolkas på ett sådant sätt att det dubbla villkor som föreskrivs i den tyska lagstiftningen görs verkningslöst, och att Landesamt därmed förpliktas att bevilja Gaal det begärda bidraget.
5. Vid sammanträdets inledning uttryckte den tyska regeringen tvivel om huruvida domstolens sammansättning för avgörande av målet är korrekt. På domstolens begäran har denna anmärkning sedan framställts i skrift. Den tyska regeringen anser särskilt att artikel 165 andra stycket andra meningen i EEG-fördraget har överträtts, då det inte har förekommit någon vederbörlig information om de kriterier enligt vilka de fem domare som skall avgöra målet har utsetts bland de sex domare på avdelningen som vid rättsårets början angavs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
6. Låt oss komma till sakfrågan. Jag vill inledningsvis påpeka att även om domstolen upprepade gånger har haft tillfälle att uttala sig om tillämpningsområdet för artikel 12 i förordningen, med avseende på såväl sakfrågor som berörda personer, har tolkningen av denna artikel aldrig gällt den precisa frågan om det finns en implicit begränsning av dess tillämpning, bestående av villkor om ålder eller ställning beträffande de personer som avses i denna bestämmelse. Till skillnad från artiklarna 10 och 11 (i vilka rätten för barn att bosätta sig med sina föräldrar och att ta anställning fastställs), anges inte uttryckligen någon sådan gräns i artikel 12, som därför bara skulle kunna utläsas genom tolkning.
7. Jag vill omedelbart ha sagt att om en prövning av ordalydelsen i artikel 12 enligt min åsikt inte ger vid handen några uppgifter som leder till en avgränsning av begreppet barn på grundval av den berördes ålder eller ställning, medger inte heller en prövning ratio legis (ändamål) av denna artikel att den kan tolkas annorlunda.
8. Vad beträffar den prövade artikelns ratio legis, vars syfte är att säkerställa att den migrerande arbetstagarens familj så fullständigt som möjligt inlemmas i det sociala livet i värdlandet, är det lämpligt att kortfattat nämna de viktigaste av domstolens domar på området, för att notera omfattningen av de studier av denna bestämmelse som hittills har utförts, särskilt i förhållande till de allmänna målsättningar som förordningen är avsedd att uppfylla.
9. Med utgångspunkt från denna premiss har domstolen på ett klart och ovillkorligt sätt slagit fast principen om likabehandling på utbildningsområdet mellan barnen till migrerande arbetstagare och medborgarna i värdlandet. Domstolen har också angivit att denna princip inte bara gäller reglerna om tillträde till utbildning, utan också de allmänna åtgärder som har till syfte att underlätta deltagandet i undervisningen, liksom alla de förmåner som föreskrivs i värdlandets lagstiftning vad avser social integrering av handikappade.
10. Angående frågan om vilka personer som omfattas av tillämpningsområdet har domstolen först förklarat att också barn till en avliden migrerande arbetstagare rättmätigt kan åberopa likabehandling. Genom att slå fast att det, för att den integration som eftersträvas genom förordningen skall lyckas, är nödvändigt att barn till arbetstagare i gemenskapen har möjlighet att påbörja och framgångsrikt avsluta studier på alla nivåer i värdlandet, har domstolen dessutom beslutat att inte ens det barn som har flyttat tillbaka till sitt ursprungsland med familjen skall förlora sina förmåner enligt artikel 12, och att det därför har rätt att åtnjuta dessa förmåner om det återvänder till värdlandet för att där fortsätta eller avsluta sina studier.
11. Denna snabba översikt av rättspraxis på området bekräftar att en restriktiv tolkning av artikel 12, avsedd att göra dess tillämpning beroende av ytterligare villkor utöver de som uttryckligen har föreskrivits, inte skulle överensstämma med ändamålet med denna bestämmelse, så som det upprepade gånger har definierats och fastställts av domstolen. Därutöver tycks det mig som om att en sådan tolkning, vilken skulle medföra en omotiverad skillnad i behandlingen av barn till migrerande arbetstagare och av medborgarna i värdlandet, uppenbart strider inte bara mot den berörda bestämmelsens syfte, utan även mot de grundläggande gemenskapsrättsliga principerna på området.
12. De nyss redovisade slutsatserna synes också bekräftade av ett antal senare överväganden.
13. Jag noterar dessutom, och denna omständighet tycks mig vara av avgörande betydelse, att domstolen i den redan flera gånger citerade domen Echternach och Moritz efter en begäran om förhandsavgörande gjorde en tolkning av artikel 12 enligt vilken den förklarade att artikeln var tillämplig i det fall som anhängiggjorts, och det beträffande en studerande som vid tiden för omständigheterna i fråga redan hade uppnått 24 års ålder.
14. Den tyska regeringen har påstått att en bokstavstolkning av artikel 12 skulle kunna leda till det paradoxala resultatet att ett barn till en migrerande arbetstagare, trots att det saknar rätt att bosätta sig tillsammans med denne arbetstagare i enlighet med artikel 10 (på grund av att det är äldre än 21 år eller oberoende), ändå skulle kunna erhålla den förmån som föreskrivs i artikel 12, eller till och med göra anspråk på en rätt att bosätta sig i värdlandet till följd av de rättigheter det åtnjuter enligt artikel 12.
15. Det sista påpekandet gäller rådets direktiv 90/366/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för studerande, till vilket den tyska regeringen har hänvisat i sina yttranden då den nekar migrerande studerande rätten att från värdlandet erhålla bistånd för att täcka kostnader för uppehälle. Det är förvisso riktigt att det följer av artikel 3 i direktivet att detta direktiv inte medför någon rätt till bistånd för uppehälle för studenter som åtnjuter rätt till bosättning. Det betyder emellertid inte att direktivet i sig utgör ett hinder för rätten att erhålla dylika bidrag om en sådan rätt, som i det aktuella fallet, följer av andra gemenskapsbestämmelser.
16. Med hänsyn till föregående överväganden föreslår jag att domstolen skall lämna följande svar på den fråga som ställs i Bundesverwaltungsgerichts begäran om förhandsavgörande:
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT nr L 257, s. 2.
3 EGT nr C 304, 1994, s. 1.
4 Se bland senaste domar domen av den 13 november 1990, Di Leo (C-308/89, Rec. s. I-4185) och domen av den 15 mars 1989, Echternach och Moritz (389/87 och 390/87, Rec. s. 723). Se dock även den äldre domen av den 3 juli 1974, Casagrande (9/74, Rec. s. 773).
5 Domen av den 11 april 1973, Michel S. (76/72, Rec. s. 457, punkt 13), ovannämnd dom Casagrande, punkt 3, och domen av den 29 januari 1975, Alaimo (68/74, Rec. s. 109, punkt 4), i vilken femte övervägandet i förordningen återges nästan ordagrant.
6 Domen Casagrande, ovan, punkt 4.
7 Domen Michel S., ovan, punkt 14.
8 Domen Echternach och Moritz, ovan, punkterna 29 och 30.
9 Domen Echternach och Moritz, ovan, punkterna 34 och 35.
10 Domen Di Leo, ovan, punkt 15.
11 Domen av den 27 september 1988, kommissionen mot Belgien (42/87, Rec. s. 5445, punkt 10). Inte desto mindre har domstolen redan förklarat att artikel 12 inte kan ge upphov till rättigheter för ett barn till arbetstagare som är fött efter det att arbetstagaren upphörde att arbeta och bo i värdlandet, eftersom barnet i detta fall aldrig har haft ställning som familjemedlem till arbetstagaren (domen av den 21 juni 1988, Brown, 197/86, Rec. s. 3205, punkterna 29 och 30).
12 Domen Echternach och Moritz, ovan, punkterna 21, 22 och 23.
13 Jag hänför mig naturligtvis tili artikel 7 i EEG-fördraget (nu artikel 6 i EG-fördragct) i enlighet med vilken — i avsaknad av en spcciaibestämmelse (till skillnad frän det ifrågavarande målet där en sådan finns) —domstolen slog fast att den skolavgift som ålades utländska studenter av de belgiska utbildningsanstalterna var rättsstridig (domarna av den 13 juli 1983, Forcheri, 152/82, Rec. s. 2323;.av den 13 februari 1985, Gravier, 293/83, Rec. s. 593, och av den 2 februari 1988, Blaizot, 24/86, Rec. s. 379).
14 Se i detta hänseende generaladvokat Sir Gordon Siynns förslag till avgörande i målet Matteucci (dom av den 27 december 1988, 235/87, Rec. s. 5589) särskilt s. 5601 och 5602.
15 Domen Echternach och Moritz, ovan, punkt 32.
16 EGT nr L 142, s. 24.
17 EGT nr L 180, s. 30.