Förslag till avgörande av generaladvokat
1. I detta mål har domstolen anmodats att ta ställning till en tolkningsfråga rörande gemenskapsrättsliga regler om märkning av vin och champagne.
De faktiska omständigheterna
2. Frågan har uppkommit i ett brottmål i vilket Michèle Voisine är tilltalad för att ha brutit mot artikel 11 i lagen av den 1 augusti 1905 om svekfullt beteende och förfalskning vid tillhandahållande av varor och tjänster genom att såsom direktör för Bouteilles en fête SARL svekfullt ha vilselett konsumenterna genom att i strid mot gemenskapsreglerna ha sålt 1425 flaskor bordeauxvin och 60 flaskor champagne i städerna Vendôme, Romorantin, Blois och Azay-le-Rideau i flaskor på vilka det fanns fotografier av de städer där försäljningen skedde samt en kort text rörande ifrågavarande stads historia.
Tolkningsfrågan
3. Tribunal de police de Bordeaux är tveksam till om begreppet märkning i de nedan angivna gemenskapsrättsliga reglerna skall tolkas på så sätt att det endast omfattar de uppgifter som karakteriserar produkten eller om det omfattar alla uppgifter på flaskan och har begärt att EG-domstolen skall meddela förhandsavgörande angående följande fråga:
Gemenskapsrätten
4. Rådets förordning (EEG) nr 2392/89 av den 24 juli 1989 om allmänna bestämmelser om beskrivning och presentation av vin och druvmust har antagits med stöd av rådets förordning (EEG) nr 822/87 av den 16 mars 1987 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin.
5. Vad beträffar mousserande vin, innehåller artikel 13 i rådets förordning (EEG) nr 3309/85 av den 18 november 1985 om allmänna bestämmelser om beskrivning och presentation av mousserande vin och mousserande vin tillsatt med koldioxid regler som motsvarar reglerna i artikel 40 i förordning nr 2392/89.
6. Kommissionens förordning (EEG) nr 3201/90 av den 16 oktober 1990 om närmare bestämmelser för beskrivning av vin och druvmust innehåller i artikel 1.1 respektive 1.2 närmare regler för var de obligatoriska respektive de frivilliga uppgifterna skall anges. De kan anges på samma etikett eller i vissa fall på flera etiketter eller tryckas direkt på behållaren.
Förfaranden vid domstolen
7. Michèle Voisine har uppgett att de försålda flaskorna uppfyller kravet på märkning i artikel 11.1 i förordning nr 2392/89. Med märkning förstås enligt artikel 38 i samma förordning samtliga beteckningar och andra benämningar, symboler, bilder eller märkesnamn som kännetecknar produkten .... Dekorationen på flaskan har däremot inte något samband med själva vinet, utan kan till exempel utgöras av familjefotografier, en firmalogotyp, ett klubbvapen eller en bild av en plats. En genomsnittskonsument torde inte vilseledas härav eller tro att vinet är framställt av romorantindruvor enbart därför att det finns en bild av Stade Olympique de Romorantin på flaskan.
8. Institut national des appellations d'origine, som i målet vid den nationella domstolen har yrkat ersättning av Michèle Voisine, har hänvisat till att definitionen av begreppet märkning i artikel 38 i förordning nr 2392/89 är generell på så sätt att märkningen omfattar alla uppgifter på flaskan, vilka i varje hänseende måste överensstämma med de krav som uppställs i förordningen. Enligt artikel 40 i förordning nr 2392/89 och artikel 13 i förordning nr 3309/85 behöver användandet av sådana märkesnamn som de som är aktuella i målet i och för sig inte vara vilseledande. I detta avseende har de nationella domstolarna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.
9. Den franska regeringen har gjort gällande att det inte går att göra skillnad mellan märkningen och flaskans övriga kännetecken. Uttrycket märkning i de gemenskapsrättsliga reglerna på området avser inte endast etiketten i gammaldags mening, vilket också framgår av kommissionens förordning nr 3201/90, utan också andra former av märkning av flaskor, till exempel märkning genom silk screentryck eller ingjutningar i glaset. Den detaljerade uppräkningen av vad som ingår i begreppet märkning i artiklarna 11 och 12 i förordning nr 2392/89 är uttömmande, men hindrar å andra sidan inte att en flaska förses med en dekoration eller annan uppgift utan samband med själva vinet om bara kraven avseende märkesnamn i artikel 40 i förordningen är uppfyllda. Härav följer att ett märkesnamn inte får vilseleda konsumenten, vilket i vart fall skulle kunna vara fallet om den geografiska uppgiften på dekorationen skiljer sig från det område där vinet har sitt ursprung.
10. Kommissionen har gjort gällande att det såväl av det femte övervägandet som av artikel 12 i förordning nr 2392/89 framgår att uppräkningen i artikel 11 av vad som skall eller får ingå i märkningen är uttömmande. Den röda tråden i hela gemenskapsregleringen på området är konsumentens intresse av såväl information som skydd mot att vilseledas. De krav som ställs med avseende på märkningen omfattar därför varje uppgift på flaskan. Artikel 40.i förordningen är ett slags filter för dessa uppgifter i syfte att motverka förväxling och att konsumenter vilseleds.
Ställningstagande
11. Förordning nr 2392/89 är en kodifiering av flera ändringar av rådets förordning (EEG) nr 355/79 av den 5 februari 1979. Domstolen har i tidigare avgöranden rörande motsvarande bestämmelser i förordning nr 355/79 uttalat:
12. De citerade gemenskapsrättsliga bestämmelserna utgör enligt min uppfattning inte något stöd för att göra skillnad mellan en flaskas märkning å ena sidan och dekoration å den andra sidan. Meningen har helt klart varit att motverka möjligheten av att det sker en förväxling och att någon vilseleds genom att ge en uttömmande uppräkning av vilka uppgifter som får förekomma på vinflaskor m. m., bortsett från de i artikel 38.1 uttryckligen angivna undantagen. Jag vill i detta hänseende hänvisa till de mycket vida ordalydelserna i denna bestämmelse: samtliga beteckningar och andra benämningar, symboler, bilder eller märkesnamn som kännetecknar produkten och som används på samma behållare, på dess förslutning eller på en vidhängande etikett.
13. Reglerna om märkesnamn i artikel 40.2 i förordningen har till syfte att motverka att konsumenterna på grund av uppgifter i märkningen vilseleds vad beträffar vinets ursprung och egenskaper eller i övrigt förväxlar de geografiska ursprungsbeteckningarna. Kärnan i de gemenskapsrättsliga bestämmelserna är således konsumentens krav på skydd mot uppgifter som kan ge upphov till förväxling eller som i övrigt kan vilseleda de personer som de är riktade till. Det finns anledning att framhålla att faran för förväxling och möjligheten av att någon vilseleds inte uppkommer på grund av att några uppgifter — i det aktuella fallet till exempel Romorantin — rent faktiskt inte har något samband med själva vinet. Problemet är i stället att konsumenten kan förledas till att tro att det föreligger ett samband mellan uppgiften och produkten utan att detta i själva verket är fallet.
14. Jag håller med om att uppgiften Romorantin, såsom kommissionen har framhållit, är ett exempel på ett fall som är ägnat att vilseleda konsumenten och som ger upphov till förväxlingar. Å andra sidan torde det vara lika klart att det också kan finnas fall då märken inte är vilseledande, till exempel då man med anledning av ett silverbröllop säljer flaskor försedda med silverbröllopsparets bild och namn och med uppgift om datum för bröllopet respektive silverbröllopet. Men det måste framhållas att det är synnerligen vanskligt att dra upp generella riktlinjer för vilka uppgifter som kan vara vilseledande eller ge upphov till förväxling och vilka uppgifter som inte gör det. Detta måste till syvende och sist bero på en konkret värdering av omständigheterna i det enskilda fallet. Om till exempel nämnda silverbröllopspar bland allmänheten är kända ägare till ett visst vinslott, skulle uppgifterna även i silverbröllopsfallet kunna tänkas vara vilseledande såvida vinet inte har sitt ursprung där.
15. Det ankommer på den nationella domstolen att i varje enskilt fall pröva om märkningen uppfyller nämnda krav.
Förslag till avgörande
16. Jag föreslår mot bakgrund av vad som har anförts ovan att domstolen besvarar tolkningsfrågan på följande sätt:
1 Originalspråk: danska.
2 EGT nr L 232, s. 13.
3 EGT nr L 84, s. 1.
4 EGT nr L 320, s. 9.
5 EGT nr L 309, s. 1.
6 Dom av den 25 februari 1981, Weigand (56/80, Rec. s. 583).
7 Dom av den 13 mars 1984, (16/83, Rec. s. 1299).
8 Dom av den 8 oktober 1986 (234/85, Rec. s. 2897).