Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 6 juni 1995

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT nr L 131, s. 73.

3 Dom av den 13 december 1991, GB-Inno-BM (C-18/88, Rec. s. I-5941), dom av den 27 oktober 1993, Lagauche m. fl. (C-4G/90 och C-93/91, Rcc. s. I-5267), dom av den 27 oktober 1993, Decoster (C-69/91, Rec. s. I-5335) och dom av den 27 oktober 1993, Taillandier (C-92/91, Rec. s. I-5383).

4 Domstolens uppfattning kan karaktäriseras som entydig åtminstone vad gäller tolkningen av föreskriften i artikel 6 i direktivet, vars direkta effekt klart har bekräftats i de ovan nämnda domarna Lagauche m. fl., Decoster och Taillandier. Däremot är domstolens inställning inte entydig vad avser giltigheten av nationella föreskrifter som gällde perioden före den 1 juli 1989 och som inte garanterade att den verksamhet som utfärdar bestämmelser var oberoende av den kommersiella verksamheten. I de två domarna Decoster och Lagauche m. fl. som avkunnades samma dag har domstolen bedömt de franska respektive belgiska föreskrifternas (vilka för övrigt kunde uppvisa flera gemensamma drag) förenlighet inte bara i förhållande till artikel 6 i direktivet utan även med avseende på artiklarna 3 f, 86 och 90 i fördraget i jämförelse med omständigheter som — på grund av tidsanknutna eller materiella grunder —inte omfattades av direktivets tillämpningsområde. Medan de franska föreskrifterna förklarades oförenliga i båda dessa avseenden (domen Decoster), förklarades de belgiska föreskrifterna endast oförenliga med artikel 6 i direktivet, men förenliga med artikel 3 f, 86 och 90 i fördraget (domen Lagauche m. fl.). Detta innebar en underförstådd motsägelse av domstolens tidigare intygande (domen av den 19 mars 1991, Frankrike mot kommissionen, C-202/88, Rec. s. I-1223, punkt 14) om att de direktiv som grundas på artikel 90.3 i fördraget (som direktiv 88/301) har som enda funktion att precisera medlemsstaternas skyldigheter som redan följer av fördraget.

5 Denna bestämmelse, som infördes redan genom förordningen nr 85-336 av den 12 mars 1985, har därefter kompletterats. Den nu gällande texten finns i artikel L. 34-9 i code des Postes et Télécommunications, ändrad genom lag nr 90-1170 av den 29 december 1990 (JORF, s. 16439, nedan kallad code des Ρ et T).

6 Vad galler den här aktuella redogörelsen se artikel L. 39-3 i code des Ρ et T.

7 Loi relative à l'organisation du service Public de la poste et des télécommunications (lagen om organisationen av myndigheten för post och telekommunikation) (JORF, s. 8069).

8 Dock placerad under ministerns kontroll, se artikel 1 i lagen.

9 Décret portant organisation de l'administration centrale du ministère des Postes, des Télécommunications et de l'Espace (förordning om organisationen av centralförvaltningen för ministeriet för post, telekommunikation och rymd) (JORF, s. 15615).

10 Décret relatif à l'agrément des equipments tenninaux de télécommunications, à leurs conditions de raccordement et à l'admission des installateurs (förordning om typgodkännande av telcterminalutrustning, om villkoren för deras anslutning och om godkännande av installatörer) (JORF, s. 1915). Denna förordning, bland andra, utgör införlivandet i fransk rätt av rådets direktiv 91/263/EEG av den 29 april 1991, till vilket jag återkommer senare i punkt 9 och fotnot 13 i detta förslag tdl avgörande.

11 Sökanden har i själva verket valet mellan två olika typgodkännandeprocedurer, nämligen typundersökning eller överensstämmelseförklaring. I vilket fall kommer endast den förstnämnda proceduren i fråga här eftersom den senare inte fordrar provning vid laboratorier vars självständighet, vilket kommer att visas, här har ifrågasatts.

12 Den fullständiga listan över handlingar som skall bifogas ansökan finns i arrêté du 11 mars 1992 relatif à la composition du dossier de demande d'agrément (kungörelsen av den 11 mars 1992 om ansökan om typgodkännande) antagen i enlighet med artikel R. 20-5 i code des Ρ et T. (JORF, s. 3846).

13 Ett andra laboratorium, Laboratoire central des industries électriques (LCIE), har för övrigt godkänts för provning i fråga om elektronik.

14 EGT nr L 128, 1991, s. 1. Detta direktiv markerar en senare etapp i processen mot ett fullständigt ömsesidigt erkännande av typgodkännanden av terminalutrustning beviljade i de olika medlemsstaterna. I avsikt att utveckla och på samma gang reglera den europeiska marknaden för terminaler avsedda att anslutas till allmänt tillgängliga nät för telekommunikation fastställs vidare minimikrav i direktivet, vilka skall uppfyllas av utrustningen för att denna skall få släppas fri pa marknaden samt för att den skall omfattas av den fria rörligheten och användningen inom medlemsstaternas territorium. I detta perspektiv införs genom direktivet tvä (alternativa) förfaranden för utvärdering av produkternas överensstämmelse med nämnda krav, genom vilka de produkter som förklarats för överensstämmande kan erhålla EG-märkning om överensstämmelse. Enligt formuleringen i ovannämnda artikel 10 skall medlemsstaterna anmäla de organ och nationella laboratorier som utses för att utföra utvärderingar av sådan EG-övcrensstämme!se (samt att uppfylla andra övervakningsuppgiftcr) till kommissionen, som efter att ha kontrollerat att dessa organ och laboratorier uppfyller vissa minimikrav avseende kompetens, opartiskhet och oberoende offentliggör en lista över dem i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. På nuvarande stadium av lagharmonisenng på det aktuella området utgör direktiv 91/263/EEG naturligtvis inget hinder för tillämpningen av nationella typgodkännandeprocedurcr (såsom den i den här aktuella tvisten), som gäller omraden som inte nödvändigtvis täcks av harmoniserade bestämmelser eller av gemensamma tekniska föreskrifter.

15 När en medlemsstat eller kommissionen anser att ett laboratorium utsett av en medlemsstat inte motsvarar de relevanta kriterierna, kan denna fråga med stöd av artikel 10.4 i direktiv 91/263/EEG läggas fram för en särskild kommitté, omnämnd i artikel 13, som kan skapas för att biträda kommissionen i utövandet av de uppgifter som föreskrivs i direktivet.

16 Det saknas anledning att här ta ställning till France Télécoms verkliga oberoende i förhållande till ministeriet. Man skulle säkerligen kunna hysa viss tvekan i detta avseende, särskilt mot bakgrund av att enheten, vilket nämnts ovan, lyder under ministern själv och styrs av en bolagsstyrelse (varav 14 ledamöter av 24 utses genom förordning) som handlar inom de riktlinjer som lagts fast av regeringen. Denna punkt omfattats emellertid inte av den fråga som ställs i den aktuella begäran om förhandsavgörande och är heller inte ifrågasatt av parterna.

17 Se i detta avseende, Cass. crim. 21 februari 1994, nr B 92-84.421 PF, Ochtman, och Cass. crim. 21 februari 1994, nr G 9I-86.230 PF, Procureur general près de la cour d'appel de Versailles. Det kan för övrigt påpekas att dessa domar klart innebär en fullständig kursändring av Cour de cassation, eftersom denna bara några månader före domarna i målen Decoster och Taillandier, hade bekräftat att den franska lagstiftningen om typgodkännande var tillämplig, utan att den ansåg det nödvändigt att begära ett förhandsavgörande (Cass. crim. 19 januari 1993, nr S 90-86.624 PF, Gilles).