Förslag till avgörande av generaladvokat Philipe Léger föredraget den 15 februari 1996

1 Originalspråk: franska.

2 C-279/93, REG s. I-225.

3 C-80/94, REG s. I-2493.

4 Lag av den 16 december 1964, Staatsblad 519 och —i den sedan dess ändrade lydelsen — Staatsblad 1990, 103.

5 Lag av den 18 december 1964, Staatsblad 521 och —i den sedan dess ändrade lydelsen — Staatsblad 1990, 104.

6 Staatsblad 111, 123 och 129.

7 Staatsblad 611.

8 Şe nationell rättspraxis som beskrivs i kommissionens skriftliga yttrande (punkt 5).

9 Moniteur belge av den 25 september 1971.

10 Dom av den 23 mars 1982, Levin (53/81, Rec. s. 1035), och av den 3 juli 1986, Lawric-Blum (66/85, Ree. s. 2121, punkt 16).

11 Den ovannämnda domen i målet Lawric-Blum (punkt 17, min kursivering).

12 Punkt 20 i dess skriftliga yttrande.

13 Punkt 28 i dess skriftliga yttrande.

14 Cl 12/91, Rec. s. I-429.

15 Se bland annat dom av den 7 februari 1979, Knoors (115/78, Ree. s. 399, punkt 24 i domskälen), och av den 31 mars 1993, Kraus (C-19/92, Ree. s. I-1663, punkt 15).

16 C-419/92, Rec. s. I-505, punkt 9.

17 Punkt 30.

18 Rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning (EGT nr L 180, s. 26), rådets direktiv 90/365/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för anställda och egna företagare som inte längre är yrkesverksamma (EGT nr L 180, s. 28), rådets direktiv 90/366/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för studerande (EGT nr L 180, s. 30), ogiltigförklarat på grund av oriktigt vald rättslig grund genom domstolens dom av den 7 juli 1992 i målet parlamentet mot rådet (C-295/90, Ree. s. I-4193), som dock fick ha rättsverkningar till dess att ett direktiv som hade antagits på lämplig rättslig grund trädde i kraft, därefter ersatt av rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande (EGT nr L 317, s. 59).

19 Punkt 30.

20 Nämnd ovan i fotnot 17.

21 Se det femte övervägandet och avdelning II i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om fri rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2) samt artikel 52 andra stycket i fördraget.

22 Ovannämnda dom i målet Knoors (punkt 25).

23 Se bland annat dom av den 4 oktober 1991, kommissionen mot Förenade kungariket (C-246/89, Ree. s. I-4585, punkt 12), och den ovannämnda domen i målet Schumacker (punkt 21).

24 Dom av den 8 maj 1990, Biehl (C-175/88, Rec. s. I-1779, punkt 12).

25 Dom av den 28 januari 1986, kommissionen mot Frankrike (270/83, Ree. s. 273), och av den 13 juli 1993, Commerzbank (C-330/91, Ree. s. I-4017).

26 Se bland annat dom av den 12 februari 1974, Sotgiu (152/73, Ree. s. 153, punkt 11 i domskälen), och ovannämnda dom i malet Commerzbank (punkt 14).

27 Ovannämnda dom i milen Biehl (punkt 14) och Schumacker (punkt 28).

28 Ovannämnda dom i målet Schumacker (punkt 29).

29 Ibidem, punkt 30.

30 Ibidem, punkt 37.

31 Ibidem, punkt 38.

32 Punkterna 20 och 21.

33 EGT nr L 39, 1994, s. 22.

34 Punkt 31. Uttalandet upprepades inom ramen för artikel 52 i fördraget i den ovannämnda domen i målet Wielockx (punkt 18).

35 Punkterna 32 och 33.

36 Punkt 34. Uttalandet upprepades i huvudsak inom ramen för artikel 52 i fördraget i domen i målet Wiclockx (punkt 19).

37 Punkt 37, min kursivering.

38 Punkt 13 ¡ dess skriftliga yttrande.

39 Punkt 4 femte stycket i dess skriftliga yttrande.

40 C-204/90, Rec. s. I-249. I domslutet medgav domstolen att en medlemsstat, såsom motivering för en skillnad i behandling mellan personer bosatta i landet och personer bosatta utomlands, rör att säkerställa koherens i tillämpligt skattesystem kan villkora avdragsrättcn för försäkringsavgifter för sjukdom, invaliditet, ålderdom eller dödsfall med att avgifterna utbetalas i den staten. Domstolen underströk inledningsvis (punkt 21) att det fanns ett samband mellan avdragsrättcn rör avgifter och beskattningen av belopp som de försäkrade skall utge i anledning av försäkringsavtal, och domstolen drog därav följande slutsats (punkt 22): Härav följer att i ett sådant skattesystem kompenseras den förlust av intäkter som följer av att avdrag för försäkringsavgifter görs från den totala beskattningsbara inkomsten genom beskattningen av de försäkrades pensioner, räntor eller kapital. För det fall det inte har erhållits något avdrag för sådana avgifter, skall beloppen undamas från beskattning.

41 Punkt 11 i dess skriftliga yttrande.

42 Ibidem.

43 Ibidem, punkt 12.

44 Punkt 14 i dess skriftliga yttrande.

45 Ibidem, punkt 15.

46 I punkt 88 ovan.

47 Punkt 16 i dess skriftliga yttrande.

48 Punkt 25.

49 Ett uttalande som inom detta särskilda skatteområde förefaller ge upphov till ett problem med avgränsningen i förhållande till förbehållet för lagfusk som nämns i domstolens ovannämnda dom i målet Knoors vad avser frågan om omvänd diskriminering (se ovan punkt 46 sista meningen).

50 Punkt 4.3.2 g tredje stycket in fine respektive punkt 27 i deras skriftliga yttranden.