Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Den fråga som Tribunal des affaires de sécurité sociale du Tarn-et-Garonne har stallt till domstolen i den föreliggande begäran om förhandsavgörande gäller tolkningen av vissa bestämmelser i rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring, nedan kallat tredje direktivet).
2. Tredje direktivet, som antogs på grundval av artiklarna 57.2 och 66 i fördraget, har till huvudsyfte att genomföra den inre marknaden i fråga om annan direkt försäkring än livförsäkring med hänsyn till såväl etablcringsfriheten som friheten att tillhandahålla tjänster.
3. Första direktivet rör, enligt artikel 1, rätten att starta och driva självständig direkt försäkringsverksamhet, utövad av försäkringsföretag etablerade i en medlemsstat eller som önskar etablera sig där.
4. Det problem som skall avgöras i det aktuella målet har uppkommit i en tvist mellan ett flertal egenföretagare, varav huvudparten är hantverkare och handlare (nedan kallade sökandena vid den nationella domstolen), och de olika socialförsäkringskassor som är ansvariga för förvaltningen av den obligatoriska ålderdomsförsäkringen, sjuk-och föräldraförsäkringen samt invaliditets-och livförsäkringen för utövare av nämnda yrken (nedan kallade svarandena).
5. Även om den nationella domstolen i sitt beslut om hänskjutande uttryckligen har erkänt att svarandena förvaltar försäkringssystem som ingår i det lagfästa nationella socialförsäkringssystemet på sätt som avses i första och tredje direktivet, och att sådana försäkringssystem, enligt dessa direktiv, obestridligen är uteslutna från tillämpningsområdet för dessa direktiv, hyser den vissa tvivel om räckvidden av denna uteslutning med hänsyn till själva ordalydelsen i [tredje] direktivet.
6. Med andra ord, vill den nationella domstolen följaktligen att domstolen skall fastställa om direktivet, oberoende av att sådana organ som svarandena utgör uttryckligen är uteslutna från tredje direktivets tillämpningsområde, ändå kan anses tillämpligt med hänsyn till de principer som uttrycks i dess överväganden, åtminstone på den verksamhet som försäkringskassorna i fråga har till uppgift att bedriva.
7. Ordalydelsen av artikel 2.1 d i första direktivet, till vilken uttryckligen hänvisas i artikel 2.2 i tredje direktivet ([d]etta direktiv gäller ej ... [flörsäkring som ingår som en del av ett lagfäst socialförsäkringssystem), är nämligen så bestämd att den inte lämnar något utrymme för andra tolkningar.
8. I domstolens rättspraxis har det för övrigt vid upprepade tillfällen och utan tvekan fastställts att för närvarande har gemenskapsrätten ingen inverkan på medlemsstaternas behörighet att inrätta sina socialförsäkringssystem.
9. Mot bakgrund av att uteslutningen är klar och uttrycklig samt att domstolens rättspraxis på området är lika klar, tycker jag inte att andra beståndsdelar i tredje direktivet skulle kunna föranleda att tillämpningsområdet utsträcks så att det även skulle omfatta socialförsäkringsområdet. I stället för att utgöra ett stöd för andra slutsatser bekräftar en granskning av ändamålen med nämnda direktiv, med hänsyn till de bestämmelser som utgör den rättsliga grunden, att detta direktiv inte gäller försäkringssystem som ingår i ett nationellt socialförsäkringssystem.
10. Vad för övrigt gäller just det argument som sökandena vid den nationella domstolen har framfört (och som även den nationella domstolen förefaller ställa sig bakom), enligt vilket den omfattande räckvidden av övervägandena i tredje direktivet, av vilka framgår att det huvudsakliga syftet med dessa bestämmelser är principen att öppna försäkringsmarknaden för konkurrens, skulle innebära att direktivet kan tolkas på så sätt att det även gäller de ifrågavarande försäkringssystemen. Ett sådant argument är fullständigt ogrundat och saknar relevans i det föreliggande fallet.
11. Mot bakgrund av de föregående anmärkningarna vill jag därför föreslå att domstolen skall besvara den fråga som Tribunal des affaires de sécurité sociale du Tarn-et-Garonne har ställt enligt följande:
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT nr L 228, s. 1.
3 Direktiv om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT nr L 228, s. 3).
4 Det gäller bland annat den regionala sjukförsäkringskassan för självständiga yrken för Midi-Pyrćnćes, Cancava samt försäkringskassan Organic Midi-Pyrénées.
5 Dom av den 7 februari 1984, Duphar m. fl. (238/82, Rec. s. 523, punkt 16), och av den 17 februari 1993, Poucet och Pistre (C-159/91 och C-160/91, Rec. s. I-637, punkt 6).
6 Ovannämnda dom i målet Poucet och Pistre, punkterna 18 och 19. Denna slutsats vederläggs inte utan styrks av den nyligen avkunnade domen av den 16 november 1995, Fédération française des sociétés d'assurance m. fl. (C-244/94, REG s. I-4013), i vilken domstolen fastställde att när samma organ (eller liknande organ) däremot bedriver verksamhet inom ramen för förvaltningen av ett frivilligt kompletterande försäkringssystem som grundas pä kapitaliseringsprineipen, skall det betecknas som ett förelag pä sätt som avses i fördragets konkurrensbestämmelser.
7 För övrigt skulle inte någon av dessa (artiklarna 51, 117 och följande i fördraget) kunna utgöra lämplig rättslig grund för alt vidta åtgärder som syftar till alt avskaffa nationella socialförsäkringssystem. Del är först sedan Maastrichtfördraget och protokollet om socialpolitik, som bilagts nämnda fördrag, trädde i kraft, som gemenskapen (med undantag av Förenade kungariket) har en klar rättslig grund (som för övrigt ännu inte har använts) som gör det möjligt att vidta mer omfattande åtgärder på socialförsäkringsområdet (artikel 2.3 första strecksatsen i det avtal om socialpolitik som bilagts protokollet).
8 I det tjugoandra övervägandet till exempel beaktas endast den omständigheten att, i enlighet med gällande lagstiftning i vissa medlemsstater, privat eller frivillig sjukförsäkring helt eller delvis utgör ett alternativ till det skydd vid sjukdom som ingår i socialförsäkringssystemet, vilket motiverar att behöriga nationella myndigheter har rätt att avkräva försäkringsföretagen all den information som är nödvändig för att kontrollera att detta alternativ är heltäckande (artikel 54.1). Det är emellertid uppenbart att nödvändigheten av att avskaffa det monopol som vissa organ åtnjuter i vissa medlemsstater, såsom uttrycks i tionde övervägandet, uteslutande avser, vilket preciseras i artikel 3, de organ som uttryckligen anges i artikel 4 i första direktivet.