Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Tribunal correctionnel d'Arlon har begärt att domstolen skall uttala sig om huruvida det är förenligt med gemenskapsrätten att ett företag som är etablerat i en medlemsstat, i det aktuella fallet Storhertigdömet Luxemburg, och som tillhandahåller tjänster på en annan medlemsstats territorium, i detta fall i Belgien, genom att använda sina egna anställda enligt belgiska rättsliga bestämmelser, är skyldigt att betala vissa avgifter på grund av ett kollektivavtal som har allmän giltighet genom en kunglig föreskrift.
2. Tvisten i förevarande fall berör vissa delar av belgisk lagstiftning, vilka avser lönevillkoren för arbetstagare inom byggnadssektorn, i synnerhet vissa lönetillägg som arbetsgivarna åläggs att betala på grund av det aktuella arbetets särart. Denna lagstiftning kan beskrivas enligt följande:
3. För att klargöra det som anförs nedan, skall det dessutom redan nu förtydligas att även om den luxemburgska lagstiftningen, det vill säga lagstiftningen i den stat där det aktuella företaget är etablerat, inte är identisk med den belgiska lagstiftningen, föreskrivs även i den förstnämnda mekanismer som har till syfte att skydda arbetstagare inom byggnadssektorn mot risken för avbrott på grund av otjänlig väderlek samt att belöna dem för att ha stannat i den aktuella branschen. Av detta skäl föreskrivs i lag av den 28 januari 1971 att arbetstagare inom byggnadssektorn har rätt till kompensationslön vid ledighet till följd av otjänlig väderlek under perioden mellan den 16 november och den 31 mars (artikel 1). Denna kompensationslön utges både för enstaka timmar och för enstaka eller flera på varandra följande hela lediga dagar (artikel 5). Kompensationslönens bruttobelopp, som arbetsgivaren skall utge till arbetstagarna, utgör 80 procent av den normala bruttolönen (artikel 15).
4. Jag kommer nu in på de okomplicerade och obestridda faktiska omständigheterna i det förevarande fallet. Bolaget Climatec (nedan kallat Climatec), som är ett företag inom byggnadssektorn, etablerat i Storhertigdömet Luxemburg, hade under perioden mellan mars 1992 och mars 1993 fyra anställda i arbete på en byggarbetsplats vid fabriken Ferrero i Arlon (Belgien).
5. Tribunal correctionnel d'Arlon har i samband härmed beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till domstolen:
6. Genom denna fråga, som kan delas in i två delar, vill den nationella domstolen i huvudsak veta om artiklarna 59 och 60 skall tolkas på så sätt att de är till hinder för att en medlemsstat förpliktar företag som är etablerade i en annan medlemsstat och som tillhandahåller tjänster på den första statens territorium och då använder arbetstagare som är anställda hos dem, att för dessa arbetstagare betala avgifter som skall kompensera ledighet på grund av otjänlig väderlek samt ge dem en bonus för att ha stannat i den aktuella branschen,
7. Det är klart att det i förevarande fall är fråga om en tjänst som omfattas av artikel 59 och följande artiklar i fördraget. Ifrågavarande verksamhet är en ekonomisk verksamhet som tillhandahålls mot vederlag av ett företag i byggnadssektorn vilket är etablerat i en annan medlemsstat än där tjänsten tillhandahålls.
8. När detta är sagt, skall jag först och främst påminna om att det av ett analogt betraktelsesätt som fastslagits inom området för fri rörlighet för varor klart framgår av rättspraxis inom området för tillhandahållande av tjänster, att det enligt artikel 59 i fördraget krävs ett upphävande av samtliga begränsningar — även om det påverkar inhemska leverantörer och leverantörer från andra medlemsstater lika — vilka kan hindra eller på annat sätt försvåra den verksamhet som utövas av en leverantör som är etablerad i en annan medlemsstat där han lagligen tillhandahåller liknande tjänster.
9. Det är således klart att den omtvistade nationella lagstiftningen, även om inhemska leverantörer och leverantörer från andra medlemsstater påverkas lika, har en restriktiv inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen.
10. Gemenskapsrätten är förvisso, som domstolen upprepade gånger har påpekat, inte till hinder för att medlemsstaterna låter sin lagstiftning eller kollektivavtal i fråga om minimilöner, som har ingåtts mellan arbetsmarknadens parter, gälla alla som har ett avlönat arbete, även av tillfällig karaktär, på deras territorium, oavsett i vilken medlemsstat arbetsgivaren är etablerad. I gemenskapsrätten finns inte heller något förbud mot att medlemsstaterna vidtar lämpliga åtgärder för att säkra att sådana regler efterföljs.
11. Vad som särskilt är av intresse är att domstolen har betonat att en bestämmelse eller praxis som innebär att alla leverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat och som sysselsätter arbetstagare som är medborgare i tredje land generellt åläggs en skyldighet att betala sociala pålagor eller liknande pålagor, som medför att friheten att tillhandahålla tjänster begränsas, oavsett om de har följt reglerna om social minimilön i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls eller inte, emellertid inte kan anses som lämpliga åtgärder, eftersom en sådan generell åtgärd varken på grund av sin art är lämpad att säkerställa att de nämnda reglerna efterföljs eller i något avseende är till nytta för den aktuella arbetskraften.
12. Ur denna synvinkel är det viktigt att mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis, enligt vilken leverantören inte samtidigt får underkastas liknande villkor i den medlemsstat där den är etablerad, undersöka frågan om huruvida de krav som uppställs i lagstiftningen i den stat där företaget är etablerat, i förevarande fall Storhertigdömet Luxemburg, motsvarar eller i vart fall liknar dem som uppställs i lagstiftningen i den stat där tjänsten tillhandahålls, i förevarande fall Konungariket Belgien.
13. Detta är för övrigt vad som har uttalats i rättspraxis på området. Domstolen har i ett mål, som hade vissa likheter med detta mål, uttalat att den omständigheten att leverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat åläggs samma skyldigheter som inhemska leverantörer, utgör en ytterligare börda som i princip är oförenlig med reglerna om frihet att tillhandahålla tjänster. Den har närmare bestämt uttalat att det är fråga om dold diskriminering när den skyldighet att betala arbetsgivarens del av socialförsäkringsavgifterna vilka leverantörerna som är etablerade på statens eget territorium är underkastade, åläggs även arbetsgivare som är etablerade i en annan medlemsstat och som redan skall betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och för samma verksamhetsperioder enligt lagstiftningen i den sistnämnda staten. Under sådana omständigheter innebär bestämmelserna i den stat där tjänsten tillhandahålls att de arbetsgivare som är etablerade i en annan medlemsstat ekonomiskt åläggs ytterligare en börda, eftersom de rent faktiskt drabbas hårdare än de leverantörer som är etablerade på statens eget territorium.
14. Det framgår emellertid av akten i målet och av diskussionen under sammanträdet att Climatec även i den stat där företaget är etablerat är skyldigt att betala avgifter vars syfte liknar det som framgår av den omtvistade belgiska lagstiftningen och som även skall betalas för tillfälligt utsända arbetstagare, bland annat för samma verksamhetsperioder som dessa arbetstagare har fullgjort i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls. Den belgiska regeringen har för övrigt — trots att den framhöll skillnaderna mellan de två aktuella nationella lagstiftningarna — inte på något sätt själv visat att det är fråga om två system som fungerar på olika sätt och har själv erkänt att det är nödvändigt med en mekanism som gör det möjligt att beakta de belopp som företaget redan för samma ändamål har erlagt i den stat där företaget är etablerat.
15. Sammanfattningsvis framgår det av vad som ovan har anförts att den omtvistade lagstiftningen, ur olika aspekter, utgör ett omotiverat hinder för de företag som tillhandahåller tjänster på belgiskt territorium. Denna lagstiftning är helt och hållet oförenlig med bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster och i synnerhet med artiklarna 59 och 60 i fördraget.
16. Jag föreslår mot bakgrund av det anförda att domstolen skall besvara den nationella domstolens frågor på följande sätt:
1 Originalspråk: italienska.
2 Moniteur belge av den 7 juli 1988, s. 9897.
3 Mémorial A 1971, s. 36.
4 Storhertigdömets föreskrift av den 21 juli 1989 (Mémorial A 1989, s. 975).
5 Se artikel 18 och bilaga IV till Storhertigdömets föreskrift av den 16 oktober 1993 (Mémorial A 1993, s. 1668).
6 Det kan i detta hänseende vara av intresse att nämna att tillfälligt utsändande av arbetstagare har beaktats av gemenskapslagstiftaren på socialförsäkringens område, nämligen i artikel 14.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen i den version som har ändrats och uppdaterats genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6). Denna bestämmelse är emellertid inte tillämplig i förevarande fall, eftersom bestämmelser i kollektivavtal enligt artikel 1 j i förordningen inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, även om de genom lag har gjorts tvingande. Under alla omständigheter är det i det aktuella fallet inte fråga om sociala avgifter utan om avgifter som skall läggas till lönen.
7 Se dom av den 3 februari 1982, Seco och Desquenne & Giral (62/81 och 63/81, Rec. s. 223), av den 27 mars 1990, Rush Portuguesa (C-113/89, Rec. s. I-1417), och av den 9 augusti 1994, Vander Elst (C-43/93, Rec. s. I-3803). Till skillnad från förevarandc mål, i vilket de utsända arbetstagarna är medborgare i en medlemsstat, var det i de nämnda målen fråga om medborgare från tredje land eller medborgare som omfattades av övergångsbestämmelser (Rush Portuguesa).
8 Dom av den 25 juli 1991, Säger (C-76/90, Rec. s. I-4221, punkt 12).
9 Se exempelvis dom av den 26 februari 1991, kommissionen mot Frankrike (C-154/89, Rec. s. I-659, punkt 14 och 15, domen i målet kommissionen mot Italien (C-180/89, Rec. s. I-709, punkterna 17 och 18, och domen i målet kommissionen mot Grekland (C-198/89, Rec. s. I-727, punkterna 18 och 19).
10 Jag skall för fullständighctcns skull nämna att denna lagstiftning är föremal för en talan om fördragsbrott som kommissionen har inlett mot Belgien genom en inledande skrivelse av den 7 januari 1993. Kommissionen avvaktar emellertid, som den själv har nämnt, med det målet, eftersom det föreliggande målet är anhängigt vid domstolen.
11 Se ovannämnda dom i målet Vander Elst, punkt 23, och ovannämnda dom i målet Rush Portuguesa, punkt 18, samt ovannämnda dom i målet Seco och Desquenne & Girai, punkt 14.
12 Tag kan i detta sammanhang nämna att kommissionen har lagt fram ett förslag till rådsdirektiv som just omfattar utsändande av arbetstagare som ett led i tillhandahållandet av tjänster (se det ändrade förslaget, EGT 1993 nr C 187, s. 5). Detta förslag til! direktiv har i synnerhet till syfte att samordna medlemsstaternas lagstiftning för att fastställa en kärna av tvingande minimiregler som arbetsgivare, vilka utsänder arbetstagare för att utföra tillfälligt arbete på en medlemsstats tcrntorium, skall efterleva i det mottagarland där tjänsterna tillhandahålls (se det sjuttonde övervägandet till det ändrade förslaget).
13 Ovannämnda dom i målet Seco och Desquenne & Giral, punkt 14.
14 Ett sådant krav, som klart har till syfte att motverka att (onödig) dubbelkontroll och dubbla pålagor utan giltig grund hindrar tillhandahållandet av tjänster, utgör på nytt en (andra) tillämpning av proportionalitetsprincipen. Domstolen har således exempelvis uttalat att iakttagandet av principen om frihet att tillhandahålla tjänster innebär att den medlemsstat i vilken tjänsten utförs skall ta hänsyn till de krav på dokumentation och säkerhet som leverantören redan uppfyller genom utförandet av sin verksamhet i den medlemsstat där han är etablerad (dom av den 17 december 1981, Webb, 279/80, Rec. s. 3305, punkt 20). Samma lösning återfinns i dom av den 18 januari 1979, Van Wesemael m. fl. (110/78 och 111/78, Rec. s. 35), och i dom av den 4 december 1986, kommissionen mot Tyskland (205/84, Rec. s. 3755, punkt 27).
15 Domen i det ovannämnda målet Seco och Desquenne & Girai, punkt 9.
16 Se även domen i det ovannämnda målet Rush Portuguesa, punkt 12, och ovannämnda dom i målet Vander Elst, punkt 18-21.
17 Se även domen i det ovannämnda målet Vander Elst, punkt 25.