Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 6 juni 1996

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (samordnad version i EGT C 325 av den 10 december 1992, s. 1).

3 I 2 § femte stycket i den federala lagen om barnbidrag (Bundeskindergeldgesetz av den 25 juni 1969, tryckt i BGBl. I, s. 168) föreskrivs nämligen att barn som varken har sitt hemvist eller sin huvudsakliga bosättningsort i Tyskland inte skall beaktas (vid beräkning av familjeförmåner).

4 Rådets förordning (EEG) nr 1390/81 av den 12 maj 1981 om utvidgning av förordning (EEG) :nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar mom gemenskapen till att omfatta även egenföretagare och deras familjer (EGT L 143, s. 1, andra och sjätte övervägandena i ingressen).

5 Rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningcn av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 331, s. 1. Se femte övervägandet i ingressen, andra meningen).

6 En första tolkningsanvisning kan härledas ur denna slingrande väg. Den visar nämligen att lagstiftaren etappvis har kommit att utsträcka de rättigheter som erkänns anställda även till egenföretagare — vad föreliggande fall beträffar, närmare bestämt rätten till familjeförmåner. Denna omständighet måste leda till att de regler, genom vilka rättigheterna utsträcktes, tolkas med tydlig vetskap om att lagstiftaren klart och tydligt har utnyttjat sin frihet, då han efter noggrant övervägande definierat eventuella gränser för utövandet av den rätten.

7 Dom av den 12 juli 1979 i mål 266/78, Brunori (Rec. 1979, s. 2705). Avseende nödvändigheten att villkoren inte är diskriminerande, se dom av den 24 april 1980 i mil 110/79, Coonan (Rec. 1980, s. 1445).

8 Se dom av den 17 maj 1984 i mål 101/83, Brusse (Rec. 1984, s. 2223, punkt 28).

9 Enligt generaladvokaten Reischls förslag till avgörande i mil 84/77, Rccq (Rec 1978, s. 19).

10 Att begreppet arbetstagare skall ha en gemenskapsrättslig betydelse och omfatta alla dem som, oavsett beteckning, omfattas av det skydd som ges i de olika nationella systemen för social trygghet är en princip som för första gingen fastslogs i domstolens rättspraxis genom dom av den 19 mars 1964 i mål 75/63, Unger (Rec. 1964, s. 349).

11 Dom av den 23 oktober 1986 i mål 300/84, Van Roosmalen (Rec. 1986, s. 3097, punkt 20 och följande punkter).

12 Se generaladvokaten Mayras förslag till avgörande i mil 17/76, Brack (Rec. 1976, s. 1455, särskilt s. 1463), i vilket angavs att det med hänsyn till syftet i artikel 51 inte vore möjligt att tolka de olika kategorierna av arbetstagare (såväl anställda som egenföretagare) restriktivt.

13 Andra system av den typen utgörs av de allmänna försäkringarna i Förenade kungariket, Irland och Danmark, av ålders-, efterlevande-och barnpensioner i Nederländerna, av sjukförsäkringarna i Italien och Nederländerna, och av familjeförmånerna i Luxemburg, Frankrike och Grekland.

14 Det bör klargöras att det rör sig om en klart annorlunda definition, vad dess syfte beträffar, än den som ges i bilaga 5 i förordningen med avseende på Förenade kungariket och som har varit föremål för domstolens bedömning i domen av den 29 september 1976 i mål 17/76, Brack (Rec. 1976, s. 1429). Syftet med den rättsakten var nämligen att säkerställa en vid tillämpning av de definitioner som anges i artikel 1 a ii i förordningen. Med en lagstiftning som den brittiska, enligt vilken även vissa grupper som inte har en sådan status enligt arbetsrätten var tvungna att erlägga avgifter, är det tydligt att bestämmelsen i bilagan — enligt vilken alla de som har att betala avgifter i sin egenskap av anställda anses vara arbetstagare — skall tolkas cxtensivt (punkt 10—12).

15 Förslag till avgörande av den 10 december 1968 i mål 19/68, De Cicco (Rec. 1968, s. 689, särskilt s. 702).

16 Dom av den 12 maj 1989 i mål 388/87, (Rec. 1989, s. 1203). I det fallet diskuterades den nederländska medborgaren Warmerdams rätt att erhålla arbetslöshetsförmåner från den behöriga myndigheten i det landet. Efter att inledningsvis ha åtnjutit ett arbetslöshetsbidrag i Nederländerna hade sökanden fått arbete i Skottland. I det brittiska systemet var hon, mot betalning av avgifter, endast försäkrad mot olycksfall i arbetet. Då hon återvände till sitt ursprungsland, ansökte hon om att bli registrerad som arbetslös i Nederländerna. Den nederländska förvaltningsmyndigheten avslog hennes begäran med motiveringen att hon under den tid hon arbetat i Storbritannien inte hade varit försäkrad mot arbetslöshet och vid beviljande av förminer således inte kunde anses vara anställd i den mening som avses i förordning nr 1408/71. Problemet löstes aldrig (den första frågan som hade ställts av den hänskjutande domstolen, som rörde just förhållandet mellan de båda definitionerna, behövde inte besvaras med anledning av det svar som hade givits på den andra frågan).

17 Se kommissionens ståndpunkt i förhandlingsrapporten i det ovan nämnda målet 388/87 (Rec. 1989, s. 1203), avsnitt II, punkt 4.

18 Dom av den 29 september 1976 i mål 17/76, som nämnts ovan i fotnot 13. I det fallet skulle fastställas om en brittisk kamrer, inskriven i systemet för social trygghet som egenföretagare efter att tidigare ha betalat in avgifter som anställd, kunde anses vara en arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71 med avseende på tillämpningen av artikel 22.1, vilken innehåller regler om återbetalning av utgifter för vård som erhållits i en annan medlemsstat. Domstolen ansåg att den behörige var att anse som arbetstagare och grundade sig i det fallet uteslutande på den sjukförsäkring som tvisten gällde. Av det beslutet härledde kommissionen att det var nödvändigt att anta ett selektivt förhållningssätt baserat på de specifika riskerna vid tillämpningen av förordningen.

19 Dom av den 3 maj 1990 i mål C-2/89, (Rec. 1990, s. I-1755). I det fallet (i synnerhet i den hänskjutande domstolens första fråga) gällde det att bedöma frågan om en i Belgien bosatt nederländsk medborgare som var yrkesverksam på deltid (undervisning två gånger i veckan vid ett institut i Eindhoven) skulle anses vara en anställd i den mening som avses i förordning nr 1408/71 och erhålla barnbidrag för sina studerande barn. Lösningen på frågan härleddes ur det faktum att sökanden tillhörde ett system för obligatorisk försäkring, vilket gjorde det irrelevant att kontrollera om han faktiskt och effektivt var yrkesverksam i syfte att bestämma förordningens tillämpningsområde. Det var således på denna grund och med det syftet som domstolen i punkt 9 i domen klargjorde att alla personer som är försäkrade inom ramen för ett av de system för social trygghet som anges i artikel 1 a skall anses vara en egenföretagare i den mening som avses i förordningen. Det kan heller inte förnekas att domstolens ställningstagande grundade sig på ett fall där parallcllismcn mellan det försäkringssystem som sökanden tillhörde (och som reglerades av de nederländska reglerna för barnbidrag) och den förmån han hade begärt (just barnbidrag) inte ifrågasattes.

20 Samma överväganden gör att jag anser att den ändring av den tyska versionen av förordningen som den hänskjutande domstolen har påpekat är irrelevant. Enligt denna skulle det vara fastslaget att de olika definitionerna av begreppet egenföretagare i artikel 1 a är alternativa. Inte heller den anmärkningen är lämpad att ge en ändamålsenlig tolkning av de definitioner som anges i bilagan och, generellt sett, av definitionernas plats i förordningens systematik.

21 Den vid tiden för händelserna i målet relevanta lagstiftningen utgjordes av § 2 första stycket nr 11 i Angestelltenversicherungsgesetz och § 1227 första stycket nr 9 i Reichsversicherungsordung. Den bestämmelse som för närvarande är i kraft är § 4 andra stycket i Sozialgesetzbuch, Sechstes Buch. Bestämmelsen har följande lydelse: De personer som stadigvarande utövar en självständig yrkesverksamhet kan på begäran tillhöra den obligatoriska försäkringen om de begär att ingå i det obligatoriska försäkringssystemet senast fem år efter att de påbörjat sin självständiga yrkesverksamhet eller efter det att de upphört att tillhöra den obligatoriska försäkringen med anledning av denna verksamhet. Vad beträffar föreliggande fall bör det påpekas att skillnaden mellan dessa båda regleringar består i det faktum att den frist som föreskrivs för egenföretagare när de frivilligt tillträder den obligatoriska försäkringen tidigare, före den ändring som införts genom den ovan nämnda bestämmelsen, var satt till två år i stället för fem.

22 Dom av den 28 november 1978 i mål 16/78, Choquet (Rec. 1978, s. 2293).

23 Dom av den 12 juli 1984 i mål 107/83, Klopp (Rec. 1984, s. 2971, punkt 19).

24 Dom av den 7 juli 1988 i mil 143/87, Stanton (Rec. 1988, s. 3877) och i förenade milen 154/87 och 155/87, Wolf (Rec. 1988, s. 3897). Dom av den 15 februari 1996 i mål C-53/95, Kemmler (REG 1996, s. I-703, punkt 9).

25 Dom av den 15 februari 1996 i mål C-53/95, nämnd i föregående fotnot, punkt 8.

26 Dom av den 21 januari 1993 i mål C-188/91, Deutsche Shell (Rec. 1993, s. I-363, punkt 27).

27 Se exempelvis dom av den 14 juli 1994 i mil C-438/92, Rustica Semences (Rec. 1994, s. I-3519), och dom av den 9 juli 1992 i mil C-131/91, K Line Air Service Europe (Rec. 1992, s. I-4513).

28 De ovan i fotnot 23 nämnda domarna i mål 143/87, i förenade målen 154/87 och 155/87 samt i mål C-53/95.

29 Se i det avseendet det andra övervägandet i ingressen till den ovan nämnda förordningen (EEG) nr 1390/81: Den fria rörligheten för personer som utgör en av hörnstenarna i gemenskapen begränsar sig inte till anställda utan ... inom ramen för den fria rörligheten för företag och tjänster.

30 Dom av den 18 juni 1985 i mål 197/84, Steinhauser (Rec. 1985, s. 1819, punkt 16) (min kursivering).

31 Som bevis för denna olikformiga inverkan kan anföras statistik, även om den är av tidigare datum än händelserna i milet (1984), om hur barnbidrag fördelar sig beroende pi om barnen är bosatta inom eller utom Förbundsrepubliken Tyskland. Av dessa uppgifter framgår att mer än 17 procent av barnen till i Tyskland bosatta medborgare från andra medlemsstater med rätt till tyska familjeförmåner var bosatta utomlands, medan tyska medborgare vars barn var bosatta utomlands utgjorde 0,03 procent av de förmånsberättigade. De statistiska uppgifterna framgår i förhandlingsrapporten i mål C-288/88 (Rec. 1990, s. 531, särskilt s. 536).

32 Dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu (Rec. 1974, s. 153, punkt 11).

33 Dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna (Rec. 1986, s. 1, punkt 23).

34 Dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93 (REG 1995, s. I-225) och av den 5 oktober 1995 i mål C-321/93 (REG 1995, s. I-2821). Se även dom av den 22 februari 1990 i mål C-228/88, Bronzino (Rec. 1990, s. I-531, punkt 12).

35 Dom av den 8 maj 1990 i mål C-175/88, Biehl (Rec. 1990, s. I-1779, punkt 14).

36 Förslag till avgörande i det i fotnot 32 ovan nämnda målet 41/84 (Rec. 1986, s. 3, punkt 6 B).

37 Ovan nämnda dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, punkt 2. Dom av den 22 februari 1990 i mål C-228/88, nämnd ovan i fotnot 33. Dom av den 22 februari 1990 i mål C-12/89, Gatto (Rec. 1990, s. I-557).

38 I det avseendet har domstolen i sin rättspraxis gjort en åtskillnad mellan familjeförmånerna i enlighet med den betydelse som den geografiska aspekten kom att få på dem med avseende på deras respektive syfte. Se dom av den 27 september 1988 i mål 313/86, Lenoir (Rec. 1988, s. 5391, punkterna 11 och 16). I det fallet uttalade sig domstolen nämligen på följande sätt (punkt 16): Om lagstiftningen i den medlemsstaten som är behörig i fråga om pension eller livränta beviljar periodiska förmåner i kontanter till förmånstagarens familj uteslutande i relation till familjemedlemmarnas antal och i förekommande fall till ålder, är det motiverat att bevilja dessa förmåner oavsett var den förmånsberättigade eller dennes familjemedlemmar är bosatta. Förmåner av annan art eller förmåner som beviljas på andra villkor, som fallet exempelvis är med en förmån vars syfte är att täcka vissa utgifter som beror på att barnens läsår har börjat, är i de flesta fall närmare knutna till den sociala miljön och således till de berördas bosättningsort.

39 Dom av den 7 februari 1979 i mål 115/78, Knoors (Rec. 1979, s. 399, punkt 24). Dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (Rec. 1993, s. I-1663, punkt 15).

40 Dom av den 23 februari 1994 i mål C-419/92, Scholz (Rec. 1994, s. I-505, punkt 9).

41 Se i det avseendet senast även generaladvokaten Léger i hans förslag till avgörande av den 15 februari 1996 till domen av den 27 juni 1996 i mål C-107/94, Asscher (REG 1996, s. I-3089). I det fallet fastslogs att fördragets bestämmelser om fri rörlighet, i synnerhet bestämmelserna i artikel 52, var tillämpliga på en nederländsk medborgare som av arbetsskäl hade bosatt sig i Belgien men fortsatte att samtidigt ha en yrkesmässig anknytning till sitt ursprungsland, vilket låg till grund för den tvist i vilken domstolen hade att tolka gemenskapsrätten (se punkt 36 i förslaget till avgörande).

42 Dom i mål C-228/88 (ovan nämnd i fotnot 33) samt i mål C-12/89 (ovan nämnd i fotnot 36).

43 Förslag till avgörande av den 15 februari 1996 till dom av den 30 april 1996 i mål C-214/94, Boukhalfa (REG 1996, s. I-2253, punkt 63).

44 Dom av den 11 juni 1991 i mål C-251/89, Athanasopoulos (REG 1991, s. I-2797, punkt 57).