Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 6 juni 1996

1 Originalspråk: italienska.

2 Beslut av den 17 oktober 1983 om Europeiska socialfondens uppgifter (EGT nr L 289, s. 38).

3 Förordning av den 17 oktober 1983 om tillämpning av beslut 83/516/EEG (EGT nr L 289, s. 1).

4 Fyra grunder åberopades vid förstainstansrätten, nämligen: a) bristande behörighet, b) åsidosättande av rätten tiil försvar, c) bristfällig motivering och d) uppenbart felaktig bedömning.

5 Domen i målet Lisrcstal m. fl. mot kommissionen (T-450/93, Rcc. s. II-1177).

6 Den första grunden, avseende au fondens administrerande organ inte existerar eller att de inte är behöriga att fatta beslutet i fråga, ogillades nämligen i förstainstansrätten (punkt 31—37 i den överklagade domen).

7 Förstainstansrätten bekräftade tillämpningen av denna princip inom ramen för gemenskapens rättsordning genom att hänvisa till domstolens dom av den 12 februari 1992, Nederländerna m. fl. mot kommissionen (C-48/90 och C-66/90, Ree. s. I-565), och av den 29 juni 1994, Fiskano mot kommissionen (C-135/92, Rec. s. I-2885).

8 Dom av den 7 maj 1991 (C-304/89, Rec. s. I-2283).

9 Nämnd ovan, fotnot 6.

10 Nämnd ovan, fotnot 6.

11 Kommissionen har till stöd för detta påstående åberopat domstolens dom av den 19 januari 1988, Biedermann mot revisionsrätten (2/87, Ree. s. 143).

12 Här åsyftas naturligtvis de domar (som nämns i nedanstående fotnoter) som avkunnats avseende Europeiska socialfonden och i vilka domstolen skulle bedöma lagligheten av beslut som innebär att bistånd inte beviljas eller att de minskas på grund av allvarliga felaktigheter under det förfarande som har lett fram till beslutet.

13 Dom iv den 15 mars 1984 (310/81, Ree. s. 1341, punkt 15).

14 Dom av den 7 maj 1991, Interhotel mot kommissionen (C-291/89, Ree. s. I-2257, punkt 16).

15 Se senast dom av den 12 januari 1995, Branco mot kommissionen (T-85/94, REG s. II-45, punkt 26).

16 Förstainstansrättens dom av den 13 december 1995, kommissionen mot Branco (T-85/94 (122), REG s. II-2993).

17 Punkt 13 i domen i målet Oliveira mot kommissionen, nämnd ovan i fotnot 7.

18 Dom av den 27 oktober 1977, Moli mot kommissionen (121/76, Rcc. s. 1971, punkt 20), och av den 21 mars 1990, Belgien mot kommissionen (C-142/87, Rcc. s. I-959, punkt 46); för mer allmänna hänvisningar, se även dom av den 13 februari 1979, Hoffman-La Roche mot kommissionen (85/76, Rec. s. 461, punkt 14).

19 Sc den i fotnot 13 nämnda domen i malet Interhotel mot kommissionen, punkt 13; dom av den 4 juni 1992, Infortcc mot kommissionen (C-157/90, Rcc. s. I-3525, punkt 17).

20 Domen i malet Interhotel mot kommissionen, nämnd ovan i fotnot 13.

21 Även förhållanden som avser organisationen skulle kunna beaktas. Medlemsstaten har förvisso en roll som mellanhand mellan kommissionen och företagen och är, som domstolen har bekräftat, den enda som har kontakt med kommissionen. Detta är en följd av en strävan efter effektivitet och god förvaltning som nödvändigtvis måste genomsyra administrativ verksamhet. Det kvarstår cmcllcrtidintc desto mindre att den nationella myndigheten, ur organisatorisk synvinkel, måste anses fylla en funktion som ombud för gemenskapens myndigheter (se i detta avseende generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i det ovan nämnda målet Infortcc mot kommissionen, punkt 91). Det förefaller enligt min mening berättigat att av en sådan organisation dra slutsatsen att eventuella undcrlåtcnhctcr som begås av staten i sin egenskap av mellanhand bör kunna tillskrivas kommissionen.

22 Punkt 42 i den överklagade domen.

23 Det skall i detta avseende noteras an domstolen, då den tillerkände PTT en rätt att höras under det förfarande som föregick antagandet av det ifrågasatta beslutet, frångick den bedömning som gjorts av generaladvokat Van Gerven. I sitt förslag avseende målen C-48/90 och C-66/90, nämnda ovan i fotnot 6, påstod han nämligen att, eftersom de beslut som kommissionen fattar på grundval av artikel 90 i fördraget fattas under dennas utövande av sin behörighet att kontrollera medlemsstaterna och riktar sig mot de åtgärder som medlemsstaterna vidtar, sä fanns det ingen anledning att anse att det förelåg en skyldighet att höra [företagen] separat under antagande att de hade informerats om de pågående förfarandena (se punkt 14 i nämnda förslag).

24 Lösningen har för övrigt stöd i en fast rättspraxis från domstolen. Se domstolens dom av den 14 februari 1990, Frankrike mot kommissionen (C-301/87, Rec. s. I-307, punkt 29), samt den rättspraxis som nämns där.

25 Punkt 63 i generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i målet Fiskano mot kommissionen. Nämnt ovan i fotnot 6.

26 Domstolens dom i målet Belgien mot kommissionen, nämnd i fotnot 17, punkt 46.

27 Man kan inte heller anföra några skäl mot denna tolkning som avser de administrativa åtgärdernas effektivitet. Man måste nämligen i detta hänseende tillämpa samma bedömningar som domstolen utvecklade vid analysen av de olika reglerna för motivering av beslut om avslag på en begäran om bistånd och beslut om minskning av ett redan beviljat bistånd. Ur statistisk synvinkel skiljer sig antalet beslut av den senare typen (färre naturligtvis) betydligt frän antalet beslut av den förstnämnda typen. Det förefaller således inte berättigat att på grundval av dessa överväganden anta en formalistisk syn på de skyldigheter som kommissionen åläggs genom förordningen.

28 Dom av den 26 juni 1986 (203/85, Rcc. s. 2049).

29 Ibidem, punkt 16.

30 Dom av den 11 oktober 1990, FUNOC mot kommissionen (C-200/89, Rcc. s. I-3669, och i synnerhet s. 3682, punkt 6 i förslaget till avgörande).

31 Punkt 18 i generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i målet Oliveira mot kommissionen, nämnt ovan i fotnot 7.

32 Det skall påminnas om att enligt artikel 5.1 i beslut 83/516 skall ronden bevilja bistånd för 50 procent av de bidragsberättigade utgifterna utan att överskrida det belopp med vilket den berörda medlemsstatens myndigheter bidrar. Dessutom är enligt artikel 6.2 i förordningen den berörda medlemsstaten endast [...] subsidian ansvarig för återbetalningen av de belopp som utbetalats utan grund för åtgärder på vilka den garanti som avses i artikel 2.2 i beslut 83/516 är tillämplig.

33 Domen i målet Oliveira mot kommissionen, nämnd ovan i fotnot 7, punkt 21.

34 Det skall här göras några kortfattade anmärkningar avseende kommissionens påstående att domstolen i det ovan nämnda målet Oliveira mot kommissionen i huvudsak — genom att inte ex officio granska frågan — skulle ha medgett att sökanden inte hade någon rätt att yttra sig innan det ifrågasatta beslutet fattades. Detta resonemang framstår för mig som oriktigt. I den domen rörde det sig nämligen om att kommissionen inte hade iakttagit den skyldighet som åligger den, enligt artikel 6.1 i förordningen, att ge Republiken Portugal tillfalle att inkomma med sina synpunkter pä det beslut som skulle fattas på gemenskapsnivå. Sökandena hade i detta fall inte heller åberopat sin rätt att yttra sig som däremot utgör föremål för prövning i detta mål. Sett ur denna synvinkel kan man inte dra någon som helst slutsats av denna dom och man kan inte heller av domstolens tystnad sluta sig till att den tagit någon ställning i detta avseende. Dessutom är inte de indikationer övertygande som kommissionen, i fråga om organisationen, tror sig kunna utläsa ur det som förstainstansrättcn beslutade i den ovan nämnda domen i målet Branco mot kommissionen. I den senare domen fastslogs att kommissionen helt lagenligt kunde bekräfta att ett förslag om minskning av det ekonomiska biståndet vilken gjordes genom den nationella myndigheten var fullständigt lagenlig, förutsatt att rättsakten var tillräckligt väl motiverad. Det finns anledning att anse att syftet med denna dom — i vilken endast motiveringen diskuterades — är att tillse att kommissionen och de nationella myndigheterna agerar effektivt i fråga om fondens förvaltning och att undvika dubbelarbete i dessas verksamhet. Det förefaller således inte riktigt, med beaktande av de överväganden som framförts, att utifrån denna förklaring avseende systemets funktion dra en slutsats av mer allmän karaktär avseende avsaknaden av ett direkt förhållande mellan kommissionen och de biståndstagande företagen, vilket skulle innebära att de sistnämnda berövas möjligheten att göra gällande rätten att yttra sig innan det ifrågasatta beslutet fattas.

35 Se dom iv den 9 juli 1969, Italien mot kommissionen (1/69, Ree. s. 277, punkt 9).

36 Se de synpunkter som generaladvokaten Darmon gav uttryck för i sitt förslag till avgörande i malet Interhotel mot kommissionen, nämnt ovan i fotnot 13, i fråga om motiveringars funktion inom ramen för fondens system. Se även dom av den 28 mars 1984, Bcrtoli mot kommissionen (8/83, Ree. s. 1649), av den 25 oktober 1984, Rijksunivcrsitet te Groningen (185/83, Rec. s. 3623), och av den 7 april 1987, SISMA mot kommissionen (32/86, Rec. s. 1645, punkt 8).

37 Dom av den 7 februari 1990, Gemeente Amsterdam och VIA mot kommissionen (C-213/87, Rcc. s. I-221, punkt 2 i domslutet).

38 Dom av den 4 juni 1992, Consorgan mot kommissionen (C-181/90, Ree. s. I-3557, punkt 15— 18), och Cipckc mot kommissionen (C-189/90, Rec. s. I-3573, punkt 15— 18).

39 Domen i målet Gemeente Amsterdam och VIA mot kommissionen, nämnd ovan i fotnot 36.

40 Domen i målet Consorgan mot kommissionen, nämnd ovan i fotnot 37, punkt 16.