Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 11 juli 1996

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 145, s. 1.

3 De ursprungliga bestämmelserna fastställdes för första gången i rådets andra direktiv 67/228/EEG av den 11 april 1967 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter —Struktur och tillämpningsföreskrifter för det gemensamma systemet för mervärdesskatt (EGT 71, 1967, s. 1303, specialutgåva 09/01, s. 6, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), särskilt i artikel 11 i direktivet.

4 Verbet bestå innebär, i sina olika betydelser, att något eller någon som tidigare existerade fortsätter att finnas till, varar, upprätthålls, fortlever, trots eventuella ogynnsamma förhållanden eller tidens gång.

5 Den föreslagna lydelsen var: Skall artikel 17 tolkas så, att avdragsrätten uppkommer och består då investeringarna ... faktiskt inte har kommit till användning? (utan kursivering i originalet).

6 Det begrepp som vanligtvis används är snarare jämkning än ändring.

7 Detta hindrar inte Ghent Coal från att förklara att, eftersom det rör sig om ett fall av ekonomisk force majeure, som är jämförbart med att egendom har förstörts eller gått förlorad (vilka fall åsyftas i det sjätte direktivet såsom extraordinära händelser som utesluter jämkning), har det ursprungliga avdraget blivit definitivt, vilket till och med skulle ge företaget rätt att i ctt annat förfarande kräva återbetalning av hela den mervärdesskatt som det hade dragit av vid tidpunkten och senare hade betalat till den belgiska staten när denna hade krävt företaget på skatten.

8 Detta påstående måste nyanseras när den skattskyldiga personen förvärvar och använder nämnda varor och tjänster för transaktioner som är undantagna från skatteplikt, eftersom det i ett sådant fall inte uppkommer någon avdragsrätt och denna person så att säga blir den slutlige konsumenten, utan möjlighet att dra av skatten. I detta fall måste den skattskyldiga personen följaktligen bära hela den mervärdesskatt som de föregående ekonomiska aktörerna (det vill säga de aktörer som har tillhandahållit personen varor eller tjänster) har övervältrat på honom, och han kan, rent juridiskt sett, inte dra av skatten. Den skattskyldiga personen befinner sig därför i samma situation som de slutliga konsumenterna som är de som verkligen betalar mervärdesskatten.

9 Mål 268/83 (REG 1983, s. 655).

10 Mål C-97/90 (REG 1991, s. I-3795).

11 Mål C-110/94 (REG 1996, s. I-857).

12 Punkt 8.

13 Punkt 13.

14 Punkt 14.

15 Punkt 15.

16 Det rörde sig snarare om att få den betalade mervärdesskatten återbetald än om avdrag i strikt mening. Inledningsvis samtyckte skattemyndigheten till återbetalning enligt 76 § i den belgiska mervärdesskattelagen. Då skattemyndigheten senare i samband med en skattekontroll fastslog att Inzo inte hade företagit någon skattepliktig transaktion, krävde den att företaget skulle återbetala den mervärdesskatt som företaget hade återfått. Inzo överklagade denna begäran till Rechtbank van eerste aanleg med stöd av de principer som domstolen hade uttalat i domen i målet Rompelman.

17 I domen grundas denna bedömning på två principer: a) rättssäkcrhctsprincipcn, som medför att de skattskyldiga personernas rättigheter och skyldigheter inte kan vara beroende av faktiska omständigheter, förhållanden eller händelser som har inträtt efter att de har fastställts av skattemyndigheten. Av detta följer att när skattemyndigheten på grundval av uppgifter som ett företag har lämnat, har medgivit att företaget skall anses som en skattskyldig person, kan företaget i princip därefter inte med retroaktiv verkan frånkännas denna egenskap på grund av att vissa händelser har inträffat eller uteblivit; b) principen att mervärdesskatten skall vara neutral i förhållande till företagets skattebörda. Enligt domstolen skulle en annan tolkning av direktivet, vid skattemyndighetens handläggning av liknande investeringsverksamhet, kunna ge upphov till obefogade skillnader i behandlingen av företag som redan sysslar med skattepliktiga transaktioner och företag som genom investeringar söker påbörja verksamhet som kommer att ge upphov till skattepliktiga transaktioner. Då avdragen endast kan godkännas i de fall där sådana investeringar leder till skattepliktiga transaktioner, skulle dessutom godtyckliga skillnader uppkomma mellan företag i den senare gruppen.

18 Efter påståendet att det finns laglig grund för avdragsrättcn, görs i ansökan till den första instansen följande tillägg: detta avdrag är i varje fall föremål för jämkning enligt artikel 48 i mcrvärdcsskattclagcn [code dc la TVA], i vilken det föreskrivs att ändring skall göras när det har skett förändringar i de uppgifter som det har tagits hänsyn till vid beräkningen av de avdragsgilla beloppen, och enligt artikel 10.4 i kunglig förordning [arrêté royal] nr 3.

19 Detta bekräftades i appcllationsdomstolcns dom: I den mån det i efterhand framkommer att det har skett en andrina av de faktorer som var avgörande vid beräkningen av avdraget —såsom inträffade i det aktuella fallet, eftersom de ändamål som normalt bestäms för nämnda tillgångar till följd av bytet inte kunde fullgöras —utgörs den enda möjliga rättelsen av jämkning, såsom den föreskrivs i artikel 48.2 i mervärdesskattelagen och preciseras i artiklarna 6 och 10 i ovannämnda kunglig förordning nr 3.

20 Kommissionen har å ena sidan uppgett att rätten att dra av den mervärdesskatt som har betalats för de investeringar som ursprungligen var avsedda alt användas i företaget består, även när företaget senare ofrivilligt inte har kunnat använda sig av investeringarna, och å andra sidan tillagt att vid leveranser av anläggningstillgångar som sker under jämkningspcrioden och som är undantagna från mervärdesskatt, skall de gjorda avdragen i varje fall jämkas på det sätt och under de villkor som föreskrivs i artikel 20.3 i det sjätte direktivet.

21 Ghent Coal har föreslagit att Europeiska gemenskapernas domstol skall besvara tolkningsfrågan jakandc gcnom att för det första förklara att avdraget på de investeringar som är avsedda för en företagsverksamhet som syftar till beskattningsbara transaktioner är giltigt. Enligt företagets mening borde det i domstolens svar tilläggas att om det visas att investeringarna senare har förlorat sitt ändamål och följaktligen faktiskt aldrig har använts i företaget, skall det i princip göras en jämkning inom de gränser och under de villkor som fastställs i det sjätte direktivet. Att investeringarna, på grund av orsaker som företaget inte kunde råda över, har förlorat sitt ändamål och de följaktligen faktiskt inte har kommit till användning kan inte påverka laglighctcn av det redan gjorda avdraget, utan på sin höjd möjligheten att jämka nämnda avdrag.