Förslag till avgörande av generaladvokat

Inledning

1. Den aktuella talan väcker frågor angående utarbetandet av gemenskapens budget och kompetensfördelningen mellan de två institutioner som utgör budgetmyndighet, nämligen parlamentet och rådet. Domstolen har att ta ställning till om den ena eller den andra av dessa institutioner, på de punkter som tvisten rör, lagligt har utövat sina befogenheter under det förfarande som avslutades genom parlamentets ordförandes förklaring att 1995 års budget hade antagits.

Bakgrunden i målet

2. Rådet vänder sig genom sin talan, väckt den 17 februari 1995, emot parlamentets ordförandes beslut av den 15 december 1994 om att förklara att Europeiska unionens budget för budgetåret 1995 blivit slutgiltigt antagen. Rådet begär att domstolen, enligt artikel 173 i EG-fördraget och artikel 146 i Euratomfördraget, skall ogiltigförklara det påtalade beslutet och följaktligen förklara 1995 års budget ogiltig, men bibehålla de rättsakter för verkställighet av denna budget som tillkommit fram till dagen för en eventuell dom i vilken talan bifalles.

3. Bakgrunden till det aktuella målet kan snabbt sammanfattas som följer.

4. Den 15 december 1994, antogs det sista beslutet i det komplexa förfarandet för antagande av gemenskapens budget.

Rättsreglerna

5. De rättsregler i gemenskapsrätten som är i fråga i det aktuella målet återfinns i artikel 203.4—203.10 i fördraget. Dessa bestämmelser rör, som vi vet, de två institutionernas behörighet i budgetarbetet, föreskrivna majoriteter och förfarandets gång.

Upptagande till sakprövning

6. Parlamentet har för det första gjort gällande att talan inte kan upptas till prövning i den del som domstolen uppmanas att förklara 1995 års budget ogiltig. Detta yrkande kan enligt svaranden inte upptas till prövning, eftersom det är onödigt med beaktande av att om domstolen meddelar att avgörande genom vilket parlamentets ordförandes beslut att förklara budgeten antagen ogiltigförklaras, kommer detta avgörande, hur som helst, medföra att budgeten i sig blir ogiltig.

7. På denna punkt finner man enligt min mening ett klart svar i domstolens rättspraxis. Jag kommer att hänvisa till denna i den mån som det är nödvändigt, endast för att erinra om att det har fastställts att en ogiltigförklaring av parlamentets ordförandes beslut har till följd att hela budgeten ... blir ogiltig. Mot denna bakgrund finns det ingen anledning att domstolen, som den har angett i nämnda mål, tar ställning till rådets yrkanden med syfte att — såsom här ar fallet — få budgeten i sin helhet ogiltigförkla-rad.

I saken

Parternas argument

8. Jag övergår till talan i sak. Ordförandens beslut att förklara att budgeten har antagits har ifrågasatts av rådet i den mån som denna budget inte har utarbetats på korrekt sätt. Enligt sökanden har parlamentet, med överskridande av sina befogenheter, ändrat bestämmelser i budgeten avseende obligatoriska utgifter, för vilka det inte har rätt att göra ändringar, utan endast att föreslå ändringar som rådet sedan kan godkänna, vilket inte har skett i det aktuella fallet.

9. Rådets anmärkning kan delas upp i två delar. Parlamentet har åsidosatt både de regler som ger rådet dess behörighet på området och de interinstitutionella avtalen om att, i enlighet med dessa regler och med verkställande av dem, beteckna de utgifter som hör till de omtvistade budgetposterna som obligatoriska utgifter. Åsidosättandet av bestämmelserna i dessa avtal innebär dessutom en underlåtenhet att uppfylla institutionernas skyldighet att uppträda lojalt.

10. Mot dessa anmärkningar har parlamentet för det första invänt att parlamentet vid den andra läsningen skulle beteckna utgifterna som icke obligatoriska, om utgifternas art hade tolkats på olika sätt av budgetmyndighetens två grenar.

11. Mot parlamentets påstående har rådet för sin del invänt att beteckningen av utgifter inte kan ske ensidigt, utan måste vara resultatet av ett avtal mellan budgetmyndighetens två grenar. Vad beträffar det aktuella målet har avtalen från år 1988 och år 1993 inte upphävt den gemensamma förklaringen från år 1982. Enligt rådet är det nämligen inte möjligt att, på grundval av att 1993 års avtal saknar uppgifter om utgifter som hör under rubrik 1, hävda att dessa utgifter inte längre är obligatoriska utgifter, vilket de var enligt den gemensamma förklaringen från år 1982. Om utgifterna under rubrik 1 skulle likställas med icke obligatoriska utgifter, skulle detta enligt svaranden leda till att 1993 års avtal töms på innehåll. I bilaga II till detta avtal föreskrivs ett speciellt förfarande för samråd mellan de tre institutionerna angående de obligatoriska utgifternas storlek. Detta förfarande skulle vara ändamålslöst om utgifterna under rubrik 1 inte längre var obligatoriska, vilket de för närvarande är de enda som är.

12. Parlamentets invändningar mot rådets påståenden rör inte bara de abstrakta kriterierna för beteckning av utgifter. Enligt svaranden har rådet redan i vilket fall som helst gått med på att ändra beteckningen av de aktuella utgifterna till icke obligatoriska utgifter genom att, i enlighet med artikel 203 i fördraget, avtala om överskridande av den maximala procentuella ökningen. Den maximala procentuella ökningen och den kategori av icke obligatoriska utgifter på vilken den skall tillämpas är starkt knutna till varandra; det finns ett avtal om bestämning av maximal procentuell ökning, just om rådet har förklarat sig vara överens med parlamentet om den kategori av utgifter på vilken en bestämd procentsats skall tillämpas. Enligt artikel 203.9 fjärde och femte stycket, rör den maximala procentuella ökningen, det vill säga den nya procentsats som parlamentet och rådet skall fastställa genom gemensamt avtal, endast icke obligatoriska utgifter, i den mån som den överstiger den tidigare överenskomna procentsatsen. Det kriterium som avgör lösningen av den aktuella tvisten består således i att avgöra om de två grenarna av budgetmyndigheten har träffat ett avtal om maximal procentuell ökning eller inte.

13. Sökanden vill emellertid påpeka att avtalet om den maximala procentuella ökningen endast kan anses ha tillkommit på rätt sätt, om budgetmyndighetens två grenar kommit överens om beteckningen av icke obligatoriska utgifter, på vilka denna procentsats skall tillämpas. Oenigheten om bestämningen av icke obligatoriska utgifter gjorde följaktligen att rådet inte kunde sluta ett avtal om maximal procentuell ökning.

Analys

14. Hur skall nu dessa motsatta påståenden från rådet och parlamentet bedömas? Med en förenkling av den fråga som skall avgöras kan man säga att i centrum för den aktuella kontroversen står beteckningen av vissa budgetposter söm hör till huvudlinjerna för den gemensamma jordbrukspolitiken och en budgetpost rörande fiskeavtal. Om de utgifter som där föreskrivs inte är obligatoriska, skall parlamentet, i enlighet med artikel 203, ha behörighet att slutgiltigt anta de ändringar som här ifrågasätts och budgeten skall således anses som korrekt antagen. Om utgifterna betecknas som obligatoriska, är däremot den talan som här prövas grundad.

15. Det som jag mot bakgrund av rättspraxis kan fastslå är att problemen med begränsning av icke obligatoriska utgifter i förhållande till obligatoriska utgifter är föremål för ett interinstitutionellt samrådsförfarande som har införts genom den gemensamma förklaringen av Europaparlamentet, rådet och kommissionen av den 30 juni 1982 ... och de är av sådan art att de skall lösas inom denna ram.

16. Jag skall nu klargöra vad som blir den första och uppenbara följden av en enligt min uppfattning nödvändig tillämpning av ett kriterium som har formulerats klart i rättspraxis. Ett avtal mellan institutionerna är ett rättsligt instrument för konkret beteckning av utgifter och är ett förfarande för att verkställa fördragets bestämmelser på området. Om det är på det viset, är det uteslutet att parlamentet ensidigt skulle kunna avgöra utgifternas art vad avser sådana utgifter där parlamentet har rätt att lämna förslag till ändringar.

17. Det skall därför undersökas om och på vilket sätt rådet i det aktuella fallet har lämnat sitt godkännande eller om det tvärtom har vägrat att lämna det.

18. Svaranden har givit den franska översättningen av ordförande Hallers ord den innebörden att ordföranden gav sitt samtycke till den maximala procentuella ökningen när han avgav denna förklaring, utan att på denna punkt hänvisa till ett senare beslut. Faktum är dock att rådets godkännande av den maximala procentuella ökningen uttryckligen var underordnat villkor som inte var uppfyllda vid detta tillfälle, vilket parlamentet självt har erkänt när det har sagt att beteckningen av de omtvistade utgifterna inte kunde anses som avgjord på grundval av 1993 års avtal och således skulle definieras. Detta förutsatte — domstolens avgöranden är otvetydiga på denna punkt — ett nytt avtal mellan de två budgetmyndigheterna. Inget sådant avtal har emellertid träffats.

19. Slutligen skall resultatet av ovanstående sammanfattas.

20. Parlamentet har slutligen gjort gällande att rådet har åsidosatt skyldigheten för institutionerna att lojalt samarbeta. Parlamentet tycks således kritisera rådet för att å ena sidan ha gett sitt medgivande till procentsatsen, men å andra sidan ha vägrat att ge det, då det inte har anslutit sig till parlamentets ståndpunkt avseende utgiftsunderlaget som den maximala procentuella ökningen med nödvändighet skulle tillämpas på. Som vi har sett ovan har rådet med vederbörliga viljeyttringar visat att det inte godkände procentsatsen, eftersom det hade en annan ståndpunkt än parlamentet. Jag förkastar av samma anledning det påstående som parlamentet har anfört till sitt försvar, enligt vilket principen patere legem quam ipse fecisti [den som har stiftat en lag måste själv följa den] utgör hinder för att bifalla talan eller enligt vilken rådet inte hade ett berättigat intresse av att föra talan. Ett sådant åsidosättande av skyldigheten i fråga, på det sätt som det har presenterats av svaranden, skulle för övrigt inte kunna föreligga annat än om reglerna i fördraget om utarbetande av budgeten och om behörigheten för parlamentet respektive rådet har åsidosatts. Genom att vägra att godta beteckningen av utgifterna, har rådet utövat en behörighet som det utan tvekan har. Dess hållning är således lagenlig och inte illojal. I det aktuella fallet är det inte nödvändigt att kontrollera om, som rådet har hävdat i sin andra grund, parlamentets ensidiga beteckning av icke obligatoriska utgifter står i strid med bestämmelserna i avtalen mellan de berörda institutionerna. Endast om man skulle behandla svarandens påståenden med den största välvilja, skulle det sista av avtalen, det vill säga det från år 1993, lämna frågan om beteckningen av de omtvistade utgifterna och budgetposterna olöst. Ett avtal var således nödvändigt, men har inte träffats, varken med avseende på en ny maximal procentuell ökning eller på den anknutna frågan om fastställande av obligatoriska utgifter. Det påtalade beslutet är ogiltigt, för att det bar antagits i strid med principen att det skall föreligga ett avtal, snarare än i strid med ett bestämt avtal.

21. Det skall här framställas en sista anmärkning angående den grundläggande betydelsen av den princip som domstolen har fastslagit. I staternas rättsordningar kan avtal mellan myndigheter utgöra ett medel för författningssystemets självutfyllnad, särskilt vad avser tolkning, när det används för att avhjälpa eventuella luckor i de regler som avser kompetensfördelningen, speciellt lagstiftningskompetens, mellan de organ vars självständighet är garanterad redan genom den grundläggande normen.

22. Jag föreslår därför att det beslut i vilket parlamentets ordförande förklarade att 1995 års budget hade antagits ogiltigförklaras, med de konsekvenser som följer av ett sådant beslut. När budgeten är ogiltig, skall det aktuella förfarandet återupptas vid den tidpunkt då ordförandens påtalade beslut fattades.

Ogiltigförklaringens verkningar

23. Rådet har dessutom yrkat att domstolen skall utöva sin befogenhet enligt artikel 174 andra stycket i EG-fördraget och har begärt att de beslut för verkställande av budgeten som har fattats fram till dagen för dom om ogiltigförklaring bibehålls. Under förfarandet har rådet utvidgat sitt yrkande och begärt att domstolen skall fastställa att samtliga verkningar av den ogiltiga budgeten skall bibehållas fram till den dag då parlamentet och rådet själva slutgiltigt antar gemenskapens budget för år 1995. Parlamentet har inte uttryckt sin ståndpunkt i detta avseende i sina inlagor.

Rättegångskostnader

24. Med tillämpning av artikel 69.3 första stycket i rättegångsreglerna, och med beaktande av tvistens stora betydelse för institutionerna och de principiella rättsfrågor som parterna har tagit upp, föreslår jag att rättegångskostnaderna skall delas.

Förslag till avgörande

Med hänsyn till vad jag har anfört ovan, föreslår jag att domstolen skall

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT nr L 369, 1994. s. 1.

3 Rådet har avstått ifrån att även grumla sin talan pä motsvarande bestämmelser i EKSG-fördraget. Jag anser att enligt rättspraxis kan talan i vilket fall som helst upptas till prövning. Domstolen har nämligen slagit fast att ett ifrågasättande som grundas på en bestämmelse i ett av fördragen kan utsträckas till motsvarande bestämmelse i ett annat fördrag (nödvändigheten av en fullständig och sammanhängande prövning av lagenlighet kräver en tolkning (av artikel 173 i EEG-fördraget), så att det inte faller utanför domstolens behörighet att, i en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt grundad pä en bestämmelse i EEG-fördraget, pröva ett påstående som grundar sig på ett åsidosättande av en regel i Euratom-eller EKSG-fördragen (dom av den 29 mars 1990, Grekland mot rådet, C-62/88, Rec. s. I-1527, punkt 8)). A andra sidan har domstolen upptagit mål till prövning som inletts avseende områden som hör under flera fördrag, till och med om käromålen grundats på endast ett av dem (ont den påtalade rättsakten på samma gång och oavskiljbart berör områden i flera fördrag, kan talan upptas till prövning i den mån som domstolens behörighet och rättsmedlen i ett av fordragen är tillämpliga på en sådan akt (dont av den 11 juli 1984, kommunen Differdange m. fl. mot kommissionen, 222/83, Rec. s. 2889, punkt 6)). De föregående prejudikaten i domstolens dom av den 3 juli 1986, rådet mot parlamentet (34/86, Rec. s. 2155), och senare domar i budgetfrågor, i vilka beaktas att budgeten inte kan delas upp, vilket är en konsekvens av enhets-och universalitctsprincipen sont ligger bakom den, talar också till förmån för denna lösning.

4 Gemensam förklaring från Europaparlamentet, rådet och kommissionen av den 30 juni 1982 om olika åtgärder för att budgetarbetet skall löpa smidigare (EGT nr C 194, s. 1).

5 Interinsuiutionellt avtal av den 29 oktober 1993 om budgetdisciplin och förbättring av budgetförfarandet (EGT nr C 331, s. 1).

6 Artikel 203.4—203.10 har följande lydelse;4. Budgetförslaget skall föreläggas Europaparlamentet senast den 5 oktober året före det budgetår som förslaget avser. Europaparlamentet har rätt att genom beslut av-.cn majoritet av dess ledamöter ändra budgetförslaget och att genom beslut med en absolut majoritet av de avgivna rösterna föreslå rådet ändringar i budgetförslaget beträffande utgifter som är en nödvändig följd av detta fördrag eller av rättsakter som har antagits i enlighet med detta. Om Europaparlamentet inom 45 dagar efter att ha förelagts budgetförslaget har godkänt detta, är budgeten slutgiltigt antagen. Om Europaparlamentet inom denna frist inte har ändrat budgetförslaget och inte heller föreslagit ändringar i detta, skall budgeten anses vara slutgiltigt antagen. Om Europaparlamentet inom denna frist har antagit ändringar eller lagt fram ändringsförslag, skall budgetförslaget tillsammans med ändringarna eller ändringsförslagen överlämnas till rådet. 5. Efter att ha överlagt om budgetförslaget med kommissionen och vid behov med övriga berörda institutioner, skall rådet besluta enligt följande villkor: a) Rådet får genom beslut med kvalificerad majoritet modifiera varje ändring som har antagits av Europaparlamentet. b) I fråga om ändringsförslagen får rådet med kvalificerad majoritet avslå ett av Europaparlamentet framlagt ändringsförslag, om detta inte resulterar i någon Ökning av en institutions totala utgifter, framför allt beroende på att den ökning av utgifterna som ändringsförslaget skulle medföra uttryckligen skulle kompenseras av en eller flera föreslagna ändringar som i motsvarande grad minskar utgifterna; om något avslagsbeslut inte fattats, skall ändringsförslaget anses godkänt, med kvalificerad majoritet godkänna ett av Europaparlamentet framlagt ändringsförslag, om detta resulterar i en ökning av en institutions totala utgifter; om något godkännandebeslut inte fattas, skall ändringsförslaget anses avslaget, när rådet enligt någon av de två föregående strecksatserna har avslagit ett ändringsförslag, genom beslut med kvalificerad majoritet antingen låta beloppet i budgetförslaget stå kvar eller fastställa ett annat belopp. Budgetförslaget skall ändras på grundval av de ändringsförslag som godkänts av rådet. Om rådet inte inom 15 dagar efter att ha förelagts budgetförslaget har modifierat någon av de ändringar som antagits av Europaparlamentet och om de ändringsförslag som lagts fram av Europaparlamentet har godkänts, skall budgeten anses vara slutgiltigt antagen. Rådet skall underrätta Europaparlamentet om att det inte har modifierat någon av ändringarna och om att ändringsförslagen har godkänts. Om rådet inom denna frist har modifierat en eller flera av de ändringar som antagits av Europaparlamentet eller om Europaparlamentets ändringsförslag har avslagits eller modifierats skall det modifierade budgetförslaget åter överlämnas till Europaparlamentet. Rådet skall underrätta Europaparlamentet om resultatet av sina överväganden. 6. Inom 15 dagar efter det att budgetförslaget förelagts Europaparlamentet far parlamentet, som skall ha underrättats om de åtgärder som vidtagits beträffande dess ändringsförslag, genom beslut av en majoritet av dess ledamöter och med tre femtedelar av de avgivna rösterna ändra eller avslå de modifieringar av Europaparlamentets ändringar som gjorts av rådet och skall Europaparlamentet anta budgeten i enlighet därmed. Om Europaparlamentet inte liar fattat något beslut inom denna frist, skall budgeten anses slutgiltigt antagen. 7. När det förfarande som anges i denna artikel har fullföljts, skall Europaparlamentets ordförande förklara att budgeten blivit slutgiltigt antagen. 8. Om viktiga skäl föreligger får dock Europaparlamentet genom beslut av en majoritet av dess ledamöter och med två tredjedelar av de avgivna rosterna avslå budgetförslaget och begära att få ett nytt förslag framlagt. 9. För samtliga utgifter utom sådana som är en nödvändig följd av detta fördrag eller av rättsakter som antagits i enlighet med detta, skall årligen fastställas en maximal procentuell ökning Î förhållande till utgifter av samma slag under det innevarande året. Kommissionen skall efter samråd med kommittén för ekonomisk politik bestämma denna maximala procentsats beroende pa volymutvecklingen av bruttonationalinkomsten inom gemenskapen, den genomsnittliga förändringen av medlemsstaternas budgetar, och utvecklingen av levnadskostnaderna under det föregående budgetåret. Gemenskapens alla institutioner skall före den 1 maj underrättas om den maximala procentsatsen. Institutionerna är skyldiga att rätta sig efter denna under bud ge iför farandet, om inte annat följer av bestämmelserna i denna punkt i fjärde och femte styckena. On^den procentuella ökningen Í det budgetförslag som upprättats av rådet beträffande andra utgifter än sådana som är en nödvändig följd av detta fördrag eller av rättsakter som antagits i enlighet med detta överstiger hälften av den maximala procentsatsen, lar Europaparlamentet da det utövar sin ändringsrält ytterligare öka den totala summan av dessa utgifter med upp till hälften av den maximala procentsatsen. Om Europaparlamentet, rådet eller kommissionen anser att gemenskapernas verksamhet kräver att den enligt förfarandet i denna punkt fastställda procentsatsen skall överskridas, far en annan procentsats fastställas genom avtal mellan rådet, som skall besluta med kvalificerad majoritet, och Europaparlamentet, vars beslut skall fattas av en majoritet av dess ledamöter och tre femtedelar av de avgivna rösterna. 10. Varje institution skall utöva de befogenheter den tilldelats genom denna artikel med vederbörlig hänsyn till fördragets bestämmelser och till rättsakter som antagits i enlighet med detta, särskilt de som avser gemenskapens egna medel och balansen mellan inkomster och utgifter.

7 Dom av den 3 juli 1986, rådet mot parlamentet (nämnd i fotnot 2).

8 Parlamentet har uttryckligen hänvisat till internationella domstolens domar i Case concerning the Temple of Préah Vihéar (ICJ Reports 1962, s. 64) och i Case concerning the Arbitral Award made by the King of Spain on the 23 of December 1906 (ICJ Reports 1910, s. 192).

9 I domen av den 27 september 1988, Grekland mot rådet (204/86, Rec. s. 5323), liar faktiskt prövats om vissa budgetposter lagenligt kan betecknas som obligatoriska. Domstolen har dock uttalat sig om de berörda utgifternas art på grundval av kontexten, och har inte definierat de allmänna kriterier som gör det möjligt att konkret avgöra hur de korrekt skall betecknas.

10 Dom av den 3 juli 1986, rådet mot parlamentet (ovan nämnd i fotnot 2).

11 Det institutionella förfarande som ledde till den gemensamma förklaringen år 1982 har återgetts av generaladvokat Mancini i förslaget till avgörande i mål 34/86, vilket avgjordes genom ovannämnda dom av den 3 juli 1986.

12 EGT nr L 185, s. 33.

13 Följande bestämmelser i 1993 års avta! är av särskilt intresse:III. FÖRBÄTTRING AV BUDGETFÖRFARANDET 16. Institutionerna åtar sig att i budgeten införa anslag som är nödvändiga för att, med iakttagande av budgetdisciplinen och bestämmelserna i punkt 13 fjärde stycket, uppfylla gemenskapens rättsliga samt interna och externa politiska förpliktelser. Europaparlamentet, rådet och kommissionen bekräftar de principer och mekanismer, som är fastställda i huvudlinjerna för den gemensamma jordbrukspolitiken i överensstämmelse med slutdokumentet från Europeiska rådet i Edinburgh. Institutionerna är eniga om att alla utgifter under rubrikerna 2 och 3 i de finansiella perspektiven är icke obligatoriska utgifter. Institutionerna är eniga om att införa ett interinstitutionellt samarbetsförfarande för budgeten. Närmare regler för detta samarbete återfinns i bilaga II, som utgör en integrerad del av det aktuella avtalet. 17. Budgetmyndighetens två grenar åtar sig att för budgetären 1993— 1999 godkänna de maximala ökningstakter för icke obligatoriska utgifter, som framkommer till följd av budgeten och sont är uppställda i enlighet med de i de finansiella planerna fastslagna maximibeloppen.Förklaring rörande bestämmelserna om budgetförfarandet i fördraget (punkt 16 tredje stycket) Det är de tre institutionernas uppfattning att fördragets bestämmelser om budgetförfarandet, däri inbegripet systemet med obligatoriska och icke obligatoriska utgifter, skall tas upp till förnyat övervägande pä den regeringskonferens, som är planlagd till år 1996, med syfte att nå fram till ett samarbete mellan institutionerna på partnerskapsbasis.

14 Domar av den 3 juli 1986, rådet mot parlamentet (redan nämnd), och av den 27 september 1988, Grekland mot rådet (nämnd i fotnot 8).

15 Översättningen finns i punkt 4 ovan.

16 Se dom av den 27 september 1988, Grekland mot rådet (nämnd i fotnot 8).

17 På denna punkt räcker det med att hänvisa till artikel 4.1 i fördraget, i vilken föreskrivs att varje institution skall handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom detta fördrag.

18 Dom av den 23 februari 1988, Förenade kungariket mot rådet (68/86, Rec. s. 855, punkt 38), enligt vilken reglerna om hur gemenskapernas institutioner uttrycker sin vilja regleras i fördraget och ... kan inte ändras av medlemsstaterna eller institutionerna själva.

19 Dom av den 18 mars 1980, kommissionen mot Italien (92/79, Rec. s. 1115, punkt 7). Domstolen beslutade i denna dom att man kan inte beteckna en rättsakt som är ett beslut av gemenskapen, både vad avser dess innehåll och den institutionella ram inom vilken det har utarbetats, som internationellt avtal. Samma överväganden gör sig gällande när det rör sig om ett direktiv från rådet.

20 I artikel 203.9 femte stycket i fördraget föreskrivs bland annat att rådetskall fatta beslut med kvalificerad majoritet för att träffa avtal om en ny maximal procentuell ökning. Det finns en analog bestämmelse för parlamentet, vars beslut i frågan måste fattas av en majoritet av dess ledamöter och tre femtedelar av de avgivna rösterna.

21 I den betydelse som parlamentet har gett begreppet handlar det om bristande behörighet att föra talan, snarare än avsaknad av berättigat intresse av att få saken prövad.

22 Domen i målet Förenade kungariket mot rådet (nämnd i fotnot 17).

23 Rådet har begärt att budgetens verkningar bibehålls endast på grundval av EG-fördraget, närmare bestämt artikel 174, utan att hänvisa till motsvarande bestämmelse i artikel 147 i Eura tomfördraget. På grund av de skäl som redan har uttryckts i fotnot 2 angående möjligheten att utsträcka verkningarna av en talan om ogiltigförklaring, som har väckts på grundval av reglerna i ett fördrag, till att även avse ändamålet med motsvarande regler i andra gemenskaps fördrag, anser jag i analogi därmed att den grund som artikel 174 i EG-fördraget utgör, är tillräcklig för att anse att frågan om bibehållande av verkningarna av budgeten tillhör domstolens behörighet, oavsett vilket fördrag som det hänvisas till.

24 I artikel 174 föreskrivs bokstavligen att domstolen kan precisera vilka verkningar av den ogiltigförklarade rättsakten som framdeles skall betraktas som bestående, endast vad gäller förordningar. I flera domar i domstolens rättspraxis har redan i analogi därmed tillämpningen av regeln i fråga utsträckts till andra rättsakter än de som nämns i texten och bland annat beslutats att verkningarna av direktiv skall bibehållas (domar av den 7 juli 1992, parlamentet mot rådet, C-295/90, Rec. s. I-4193, och av den 5 juli 1995, parlamentet mot rådet, C-21/94, REG s. I-1827) och i budgetfrågor (dom av den 3 juli 1986, rådet mot parlamentet, ovannämnd, och dom av den 31 mars 1992, rådet mot parlamentet, C-284/90, Rec. p. I-2277). Jag anser således att eftersom denna punkt är uppenbar i rättspraxis, kan inget hindra att artikel 174 tillämpas även i det aktuella fallet.

25 Dom av den 7 juli 1992, parlamentet mot rådet (ovannämnd i fotnot 23); dom av den 1 juni 1994, parlamentet mot rådet (C-388/92, Rec. s. I-2067) och dom av den 5 juli 1995, parlamentet mot rådet (nämnd i fotnot 23).