Förslag till avgörande av generaladvokat

I — Inledning

1. Denna tvist avser i huvudsak huruvida de svarande försäkringsbolagen, gentemot kommissionens yrkande på fullgörelse av det avtal som ingåtts mellan kommissionen och dem, kan invända att kommissionen inte har uppfyllt sin del av avtalet.

II — De faktiska omständigheterna i målet

2. Europeiska gemenskaperna ingick den 28 januari 1977 en försäkringsöverenskommelse med de åtta försäkringsbolag som är svarande i detta mål (nedan kallad överenskommelsen), vilken var avsedd att täcka de ekonomiska följderna för gemenskapen på grund av tillämpningen av artikel 73 i Tjänsteföreskrifter — Förordningar och regler som skall tillämpas på tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och de bestämmelser som har antagits på grundval av denna artikel.

3. I en skrivelse av den 27 januari 1989 från Van Breda till Europeiska gemenskaperna bekräftades att ett avtal hade slutits mellan försäkringsgivarna och gemenskaperna avseende tillämpningsbestämmelser för överenskommelsen från och med den 1 februari 1989.

4. L, som är tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, inlämnade den 26 november 1990 en begäran som syftade till att två sjukdomar som han hade drabbats av under sin anställning vid Europeiska gemenskaperna skulle förklaras vara yrkessjukdomar. Enligt denne tjänsteman berodde sjukdomarna på att han hade utsatts för asbest i byggnaden Berlaymont i Bryssel.

5. Doktor Dalem, en läkare som kommissionen hade utsett den 21 juni 1991 i samförstånd med försäkringsgivarna och som hade till uppgift att avge ett läkarutlåtande avseende frågan om huruvida sjukdomen kunde bero på arbetet, begärde ett utlåtande från professor Bartsch, som är specialist i lungmedicin.

6. I läkarkommitténs rapport, som kommitténs medlemmar antog genom majoritetsbeslut den 25 februari och som översändes till AIPN den 1 mars 1994, fastställdes att L: s sjukdom var en yrkessjukdom. I denna rapport fastställdes dessutom att den bestående invaliditeten var total (100 procent), och en ersättning på 30 procent fastslogs för bestående symptom och allvarliga psykiska störningar som hade samband med sjukdomen. Professor Brochard anmälde emellertid en skiljaktig mening i en rapport som inlämnades den 3 mars 1994. AIPN översände de två rapporterna till Van Breda den 10 respektive den 18 mars 1994.

7. Van Breda underrättade den 23 mars 1994 AIPN om att försäkringsgivarna skulle undersöka de översända handlingarna. Genom en senare skrivelse av den 29 mars informerade Van Breda AIPN om att försäkringsgivarna önskade ställa ytterligare frågor till läkarkommitténs medlemmar. I denna skrivelse meddelade Van Breda att man hade betonat för försäkringsgivarna att de så snabbt som möjligt skulle meddela vilka dessa ytterligare frågor var. I skrivelsen meddelades försäkringsgivarna att den tilläggsfrist på en månad som föreskrivs i överenskommelsen skulle börja löpa från och med denna tidpunkt.

8. Kommissionen sände således den 6 maj 1994 Van Breda en skrivelse där bolagel underrättades om att kommissionen hade utbetalat ersättningen i fråga till L i enlighet med läkarkommitténs slutsatser.

9. Efter denna dag ägde en skriftväxling rum mellan kommissionen och Van Breda vilken ledde till att försäkringsgivarna genom en skrivelse av den 13 oktober 1994 vägrade betala kommissionen den summa som kommissionen hade betalat ut till L. Försäkringsgivarnas ståndpunkt stöddes av ett juridiskt utlåtande daterat den 6 september 1994 som hade bifogats Van Bredas skrivelse och avgetts av försäkringsgivarnas juridiske rådgivare.

10. Det är under dessa omständigheter som kommissionen genom en talan som inlämnades den 13 mars 1995 har beslutat att väcka talan mot försäkringsgivarna vid domstolen, i enlighet med den skiljedomsklausul som föreskrivs i överenskommelsen, och att begära att svarandena skall förpliktas att betala den summa som redan har utbetalats till L, dröjsmålsränta på nämnda summa från och med den 6 maj 1994 samt rättegångskostnaderna.

11. Svarandena, som i denna tvist företräds av Royale belge SA, har i sin inlaga som inlämnats den 22 maj 1995 yrkat att kommissionens talan skall avvisas eller åtminstone ogillas och att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Svarandena har dessutom i andra hand yrkat att domstolen skall avvisa eller åtminstone ogilla kommissionens yrkande till den del det avser den betalning av ersättningen som överskrider 100 procent.

III — Bestämmelserna i fråga

12. I artikel 73.1 och 73.2 b i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

13. I reglerna om det försäkringsskydd som Europeiska gemenskapernas tjänstemän åtnjuter i fråga om olycksfall och yrkessjukdomar, som har antagits med stöd av artikel 73.1 i tjänsteföreskrifterna, föreskrivs följande:

IV — Undersökning av tvisten

14. Det finns två problem som domstolen skall undersöka. Det första problemet rör huruvida kommissionen, såsom försäkringsbolagen anser, har handlat rättsstridigt genom att överträda avtalsvillkor enligt vilka den var skyldig att rådfråga försäkringsbolagen innan den vidtog den åtgärd för vilken den har kritiserats. Den andra aspekten av tvisten rör det förhållandet att åtgärden på grund av brister i motiveringen kan betraktas som oriktig, vilket åberopats av svarandena.

Påstådd överträdelse av det förfarande som föreskrivs i överenskommelsen

15. Vad gäller frågans första aspekt har svarandena i sakfrågan gjort gällande att kommissionen inte har följt de regler som föreskrivs i överenskommelsen och i skrivelsen av den 27 januari 1989. Kommissionen har enligt svarandena delgett den berörda tjänstemannen beslutet, vilket fastställde att invaliditeten berodde på arbetet, den 15 april 1994, det vill säga innan den hade fått försäkringsgivarnas synpunkter som skulle läggas fram senast den 29 april 1994. Svarandena har hävdat att de via Van Breda har underrättat sökanden om sin avsikt att ställa ytterligare frågor till läkarkollegiet. Genom att den 15 april 1994 ha delgett det ovan nämnda beslutet och följaktligen ha utbetalat den ersättning som den berörde hade rätt till har sökanden således genom sitt uppträdande förhindrat fullföljandet av det förfarande som anges i överenskommelsen och fråntagit svarandena möjligheten att ställa ytterligare frågor till läkarkollegiet, vilket de hade för avsikt att göra. Försäkringsgivarna har således invänt att sökanden har underlåtit att uppfylla sin del av avtalet.

16. Sökanden har svarat att artikel 5 i överenskommelsen innehåller en särskild bestämmelse som utgör undantag från det förfarande som beskrivs på ett allmänt sätt i artikel 3 i nämnda överenskommelse. Sökanden har hävdat att det av överenskommelsens allmänna konstruktion framgår att AIPN inte kan ifrågasätta läkarkommitténs slutsatser, vilka således skall anses slutgiltiga. Dessutom framgår det av förstainstansrättens rättspraxis på denna punkt att en omprövning av resultaten av ett medicinskt utlåtande endast kan motiveras om det föreligger en ny faktisk omständighet, vilket inte har förelegat i detta fall.

17. Den första grund som svarandena anfört gentemot kommissionens yrkande om betalning avser just det påstådda förfarandefelet som skulle undergräva grunden för sökandens talan.

18. För att klargöra frågan och kunna företa en korrekt prövning av den skall det undersökas på vilket sätt de bestämmelser som skall tillämpas ingår i gemenskapens rättsordning och vilket handlingssätt som sökanden respektive svarandena var skyldiga att iaktta enligt dessa bestämmelser.

19. Låt oss undersöka vilka följderna av det ovan anförda blir för parternas del i förevarande fall. De ovan nämnda bestämmelserna reglerar det förfarande som leder till det beslut genom vilket arbetsoförmåga fastställs. Detta administrativa förfarande omfattar tjänstemannen, AIPN och den läkare eller det läkarkollegium som fungerar som sakkunnig. Det rör sig om bestämmelser som medför sociala rättigheter för den berörde med stöd av den behörighet som föreskrivs på området till förmån för lagstiftaren och vilka antas genom en rådets förordning eller enligt de former som rådet godkänner. Det således beslutade systemet tillåter inte några ingrepp från utomstående vilka, utan att ha befogenhet enligt nämnda system, skulle kunna påverka förloppet av det förfarande som enligt förordningen är reserverat för sådana personer som jag har pekat på och inte för några andra. Det är inte heller tillåtet att man genom avtalsbestämmelser påverkar iakttagande och tillämpning av förordningen och de tillämpningsbestämmelser som har samband med den genom att förlänga frister eller förvränga formerna för utarbetande av rättsakten i fråga eller vidare genom att ålägga den potentielle förmånstagaren andra skyldigheter och åligganden än dem som uttryckligen avses i bestämmelserna.

20. Om den av mig framförda ståndpunkten godtas skall den första av svarandenas grunder förkastas. Låt mig dock tillägga att de skäl som har anförts till stöd för deras påståenden inte ens är motiverade i sak. I det avseendet är det tillräckligt med ett enda påpekande. Parterna hade kommit överens om en frist inom vilken försäkringsgivarna skulle ha preciserat de frågor de önskade ställa för att erhålla ytterligare uppgifter från läkarkommittén avseende frågan om huruvida invaliditeten berodde på arbetet. Fristen i fråga löpte ut den 29 april 1994. Vid denna tidpunkt hade sökanden fortfarande inte någon kännedom om de frågor som försäkringsgivarna avsåg att ställa efter att ha tagit kontakt med sin medicinske rådgivare. I Van Bredas skrivelse av den 8 april hänvisades det uttryckligen till frågor som försäkringsgivarna borde ha översänt före den 29 april. Sökanden kunde således med beaktande av omständigheterna inte på nytt vända sig till läkarkommittén, och detta på grund av svarandenas försumlighet.

21. Det är inte heller möjligt att godta försäkringsgivarnas ståndpunkt att delgivningen av AIPN: s beslut rörande L skulle ha berövat dem möjligheten att till läkarkommittén rikta de frågor som de avsåg att ställa. Såsom jag har påpekat skiljer sig förfarandet enligt tjänsteföreskrifterna från det förfarande som gäller för relationerna mellan gemenskapen och försäkringsgivarna, eftersom dessa relationer utgör föremål för avtalsbestämmelser. Vi kan bortse från att de frågor som försäkringsgivarna ville ställa till läkarkommittén ännu inte hade inkommit den sista dagen för inlämnandet, det vill säga den 29 april 1994, och från att frågorna inte heller har översänts senare. Frågorna skulle ha kunnat ställas och eventuellt fått till resultat att de påstådda motstridigheterna eller ologiskheterna i motiveringen till läkarkommitténs rapport skulle ha framstått som uppenbara, även efter det att beslutet hade delgetts L. Försäkringsgivarna skulle nämligen ha kunnat dra fördel av dessa upplysningar inom ramen för sitt avtalsförhållande med gemenskapen. Att så inte har skett beror alltså under alla omständigheter på att försäkringsgivarna har underlåtit att agera. Svarandenas invändningar skall således ogillas även på denna grund.

22. Efter att ha kommit till denna slutsats kan jag avstå från att undersöka den mellan sökanden och svarandena diskuterade frågan om det i föreliggande fall finns skäl atţ tillämpa den förfaranderegel som föreskrivs i artikel 3 i överenskommelsen eller den som fastslås i artikel 5 i samma överenskommelse och som avviker från den förstnämnda regeln. Låt oss likväl anta att det fall som domstolen har att pröva omfattas av den mer restriktiva bestämmelsen av dessa två, nämligen bestämmelsen i artikel 3. Låt oss dessutom hypotetiskt utgå från att tillämpningen av denna sistnämnda regel inte står i strid med någon av skyldigheterna enligt tjänsteföreskrifterna vad gäller vidtagande av den administrativa åtgärd som tjänstemannen har begärt. Kommissionens uppträdande, som prövas i det föreliggande fallet, skulle — av de skäl som jag har anfört — likväl vara förenligt med det förfarande som parterna har kommit överens om. Vilken av de två bestämmelserna som i föreliggande fall är tillämplig saknar således relevans för domstolens prövning.

23. Det finns inte heller anledning att undersöka vilka följder sökandens kontraktsbrott kan få, det vill säga om avsikten med den anförda invändningen är att få yrkandet om betalning ogillat (invändning om kontraktsbrott) eller om avsikten endast är att begära skadestånd (invändning om oriktig uppfyllelse av avtalet). Sökanden har inte brutit mot avtalet och svarandena kan således inte i något hänseende åberopa detta.

Påtalade brister i motiveringen

24. Den andra grunden för svarandenas bestridande av sökandens yrkanden avser riktigheten av läkarkommitténs rapport och hur själva tvisten skall karaktäriseras. Sökanden har yrkat på återbetalning av det som redan har utbetalats till L samt tilläggskostnader, med åberopande av att svarandena inte har rätt att förebara invändningar mot påstådda sakliga oriktigheter i läkarkommitténs rapport. Enligt artikel 5.2 i överenskommelsen är det nämligen inte möjligt för försäkringsgivarna att göra gällande några medicinska frågor i en tvist, när AIPN: s beslut, såsom i föreliggande fall, är förenligt med läkarkommitténs utlåtande, såvitt detta kollegium omfattar en medlem som AIPN har utsett, i samförstånd med försäkringstagarna.

25. Den andra grund som svarandena har åberopat för sitt bestridande avser således huruvida läkarkommitténs rapport är rättsenlig. Denna rapport har antagits genom en administrativ gemenskapsrättsakt. Det finns således anledning att ställa frågan om domstolen har behörighet att accessoriskt pröva riktigheten av en sådan rättsakt vid en tvist som har förts till domstolen på grundval av artikel 181 i fördraget och som avser privaträttsliga frågor. Om denna fråga besvaras jakande, skall det sedan bestämmas vilka verkningar den meddelade domen skall ha på utövandet av denna behörighet vad gäller giltigheten av den kritiserade rättsakten och kontrolleras om den således meddelade domen har tvingande verkan generellt eller endast mellan parterna.

26. Mot bakgrund av detta kan det första argumentet som försäkringsgivarna har lagt fram beträffande denna grund inte godtas. Åtskillnaden mellan medicinska och rättsliga tvister, såsom den föreskrivs i artikel 5 i överenskommelsen, vilken tar hänsyn till domstolens och förstainstansrättens rättspraxis på denna punkt, kan således inte i praktiken tillämpas på det uppträdande som kommissionen klandras för i föreliggande fall och som innebär att den inte har följt de bestämmelser som föreskrivs i överenskommelsen och i skrivelsen av den 27 januari 1989. Det har nämligen redan konstaterats att kommissionen varken faktiskt eller rättsligt kan klandras för att inte ha följt dessa bestämmelser.

27. På samma sätt skall den andra grunden avslås genom vilken svarandena, utan att ta hänsyn till den skillnad som fastslås mellan de två typerna av tvister i artikel 5 i överenskommelsen och som återfinns i rättspraxis, i sak har yrkat att domstolen skall ompröva läkarkommitténs yttrande som enligt deras mening inte är välmotiverat. Såsom domstolen och förstainstansrätten redan har angett i sin ovan nämnda rättspraxis, kan påföljder för bristande och ologisk motivering åläggas endast om åtgärden för att fastställa ett orsakssamband mellan sjukdom och arbetsoförmåga framstår som motstridig eller olämplig. I förevarande fall är läkarkommitténs rapport inte behäftad med några stora brister, såsom avsaknad av motivering eller ologiska formuleringar, och kan följaktligen inte anses oriktig. Denna rapport innehåller nämligen utförliga motiveringar och berättigar med hjälp av sex olika förklarande punkter de slutsatser som läkarkommittén har dragit.

28. Härefter kommer svarandenas påpekande att läkarkommittén inte har beaktat vare sig doktor Dalems eller professor Bartschs tidigare avgivna utlåtande eller de skiljaktiga slutsatser som professor Brochard dragit i förhållande till det utlåtande som läkarkollegiet beslutade om. Avsikten med denna anmärkning är slutligen att på nytt och med andra ord väcka frågan avseende bristande motivering. Såsom har angetts i domstolens och förstainstansrättens rättspraxis, ankommer det på läkarkommittén att avgöra om den anser det lämpligt att ta hänsyn till tidigare läkarutlåtanden. Relevant i detta mål är att läkarkommitténs utlåtande framstår som tillräckligt motiverat och att professor Brochards närvaro i sakkunnigkollegiet stöder påståendet om att utlåtandet, vilket såsom anförts antogs med ett majoritetsbeslut, utan tvekan tog hänsyn till de olika åsikter som framförts av professor Brochard och före honom doktor Dalem och professor Bartsch.

29. Svarandena har avslutningsvis tagit upp problemet med bestämmande av invaliditetsgrad, vilken läkarkommittén fastslog till 100 procent. Svarandena har hävdat att läkarkommittén inte har framfört någon rättslig motivering för sin fastställelse av invaliditetsgrad. Sökanden har för sin del påpekat att total invaliditet redan hade fastställts: det enda syftet med att anlita det förfarande som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna var att bestämma om sjukdomen berodde på arbetet.

30. Svarandena har i andra hand bestridit sökandens yrkande om att ersättningen skall överskrida den övre gränsen på 100 procent, som är den maximalt tillåtna procentsatsen, såsom framgår av den sista punkten i den ovan nämnda tabellen. Sökanden har för sin del gjort gällande att invaliditetsersättningen enligt artikel 12 är oberoende av den ersättning som fastslås i artikel 14 i tillämpningsreglerna. Det är således enligt gällande regler tillåtet att fastslå den totala ersättningen till 130 procent.

31. På ovan anförda grunder finns det skäl att ogilla svarandenas samtliga invändningar mot det betalningsyrkande som sökanden har framställt avseende den summa som kommissionen har betalat ut till L och att fastställa att kommissionen har rätt att få tillbaka den summa som föreskrivs i överenskommelsen.

32. I detta skede skall tilläggsfrågan avseende ränta avgöras. Enligt artikel 1153 i den belgiska civillagen skall ränta beräknas på den således innestående summan enligt en lagstadgad procentsats, vilken skall bestämmas enligt denna lagstiftning och vilken skall utgå från och med den dag då Van Breda mottog kommissionens skrivelse av den 6 maj 1994. Enligt domstolens rättspraxis utgör denna skrivelse ett sådant föreläggande som krävs enligt artikel 1153.

V — Rättegångskostnaderna

33. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Jag föreslår följaktligen att svarandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

VI — Förslag till avgörande

34. Med beaktande av ovan anförda överväganden föreslår jag att domstolen skall

1 Originalspråk: italienska.

2 Immunitetsprotokollct är tillämpligt på dessa organ med stöd av uttryckliga därtill hänvisande bestämmelser: pá EMI enligt artikel 21 i dess stadga, pä ECB enligt artikel 40 i dess stadga, på EIB enligt artikel 22 i immunitctsprotokollet och artikel 28 i fusionsfördraget och på EIF enligt artikel 30.5 i EIB: s stadga.

3 Såsom domstolen angav i dom av den 2 oktober 1979 i målet B mot kommissionen (152/77, Ree. s. 2819), i dom av den 21 maj 1981 i målet Morbelli mot kommissionen (156/80, Rec. s. 1357) och i dom av den 14 juli 1981 i målet Suss mot kommissionen (186/80, Rcc. s. 2041) ger en otillbörlig försening med utbetalning av ersättningen till tjänstemannen enligt tjänsteföreskrifterna upphov till rätt att erhålla dröjsmålsränta.

4 Sc^i detta avseende domstolens dom av den 19 januari 1988 i målet Biedermann mot revisionsrätten (2/87, Rec. s. 143).

5 Undantag görs givetvis då förstainstansrätten i enlighet med artikel 47 i domstolens stadga avstår från att döma i ett mål till förmån för domstolen.

6 Eller av den frist som fastslås i artiklarna 90 och 91 i stadgan för det fall att rättsakterna faller inom tillämpningsområdet för artikel 179 i fördraget.

7 Doni i mil Morbelli mot kommissionen, nämnd ovan, i mil Suss mot kommissionen, nämnd ovan och i mål Biedermann mot revisionsrätten, nämnd ovan samt förstainstansrättens dom av den 27 februari 1992 i målet Plug mot kommissionen (T-165/89, Ree. s. II-367), och av den 23 mars 1993 i målet Gill mot kommissionen (T-43/89 RV, Rec. s. II-303).

8 Se domstolens ovan nämnda dom i målet Biedermann mot revisionsrätten och förstainstansrättens ovan nämnda dom i målet Gill mot kommissionen.

9 Domstolens dom av den 15 januari 1981 i målet B mot parlamentet (731/79, Rcc. s. 107), och av den 12 januari 1983 i målet K mot ridet (257/81, Rec. s. 1) går också i denna riktning.

10 Domstolen har i den ovan nämnda domen i målet B mot parlamentet för övrigt redan uttalat sig till stöd för möjligheten att föra samman de förmåner som föreskrivs i artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna. Förstainstansrättcn har meddelat ett avgörande i samma riktning i den ovan nämnda domen i målet Plug mot kommissionen.

11 Sc i detta avseende dom av den 1 juni 1995 i mål Heidemij Advies mot parlamentet (C-42/94, REG s. I-1417).