Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Raad van State van België har genom beslut av den 7 februari 1995 ställt domstolen följande tolkningsfrågor:

2. Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen kan kort beskrivas enligt följande. Bolaget NV ANDRE & Co. (nedan kallat ANDRE), med säte i Belgien, ingick åtta avtal med ett antal franska och nederländska bolag om att ANDRE skulle sälja vissa kvantiteter spannmål. Enligt avtalsbestämmelserna föreskrevs att säljaren skulle bära de monetära utjämningsbelopp som eventuellt skulle erläggas. För att förvärva den vara som skulle levereras till köparen ingick ANDRE vid samma tid avtal med ett antal företag etablerade i Belgien om köp, denna gång av ANDRE, av de nödvändiga kvantiteterna spannmål. Enligt beslutet om hänskjutande var det fråga om varor som importerats till Belgien av de sistnämnda bolagen. ANDRE hade kort sagt ingått ett avtal om export av varor, vilka i sin tur hade importerats till Belgien av en annan aktör.

3. Den första och den andra tolkningsfrågan gäller, från två olika aspekter, samma problem och kan således prövas tillsammans. Domstolen har ombetts att fastslå om det förbud att medge befrielse som föreskrivs i artikel 8.2 b i förordning nr 926/80 är tilllämpligt även då importen och den påföljande exporten av varor, inom fristen om sex månader, utförs av olika ekonomiska aktörer.

4. Kommissionens och den belgiska regeringens uppfattning förtjänar enligt min mening inte att stödjas. Inledningsvis vill jag anmärka att det argument beträffande ordalydelsen som de har anfört inte tillför något som är utslagsgivande för lösningen av det problem som vi står inför. Även om det skulle antas — men denna punkt är allt annat än klar — att det enligt artikel 8.2 b är förbjudet att medge befrielse när den produkt som skall exporteras så småningom har importerats till samma stat inom fristen av sex månader, skulle det emellertid återstå att lösa frågan om det är relevant att den föregående importen har utförts av en annan aktör än exportören. Det är detta som enligt min mening är det centrala i den föreliggande tvisten. I bestämmelsen stadgas det inte uttryckligen vare sig i den ena riktningen eller i den andra. Svaret måste alltså sökas i bestämmelsens syfte, i den logik som ligger bakom det system som införts genom förordning nr 926/80.

5. Kommissionen har emellertid invänt att den lösning som framförs ovan lätt skulle kunna leda till missbruk. Enligt kommissionen erhåller den ekonomiske aktören vid importen ett penningbelopp såsom monetärt utjämningsbelopp och produkten kan därefter omedelbart återexporteras av en annan aktör, som, genom att åberopa artikel 8.2 b, inte är skyldig att betala något monetärt utjämningsbelopp vid exporten. Importören och exportören skulle sig emellan kunna ingå ett hemligt avtal i avsikt att dela upp den vinst som utgörs av dels uttaget av monetära utjämningsbelopp när varorna införs, dels befrielse från skyldigheten att betala ett monetärt utjämningsbelopp av samma värde vid utförseln av samma varor. Inte heller detta argument övertygar mig. Jag förnekar inte att systemet kan ge upphov till missbruk. Jag medger till och med att det är just av den anledningen som lagstiftaren har upphävt systemet genom förordning nr 1084/84 utan att ersätta det med något motsvarande system. Faktum är att vid tiden för händelserna i fråga var förordning nr 926/80 fortfarande i kraft, och fruktan för eventuellt missbruk kan inte leda den nationella domstolen till att ändra dess bestämmelser. Den bestämmelse som skall tillämpas ger inget utrymme för tvivel: befrielse kan enbart medges om sökanden vid betalningen av det nya monetära utjämningsbeloppet åläggs en ytterligare kostnad. I bestämmelsen hänvisas ordagrant till den nackdel som den berörde aktören i sådana fall kan komma att lida. Som redan har sagts kan man inte genom en tolkning underlåta att tillämpa bestämmelsen i fråga. Det ankommer på den behöriga nationella myndigheten — och naturligtvis på den nationella domstolen, i fall av tvist — att slutligen vägra befrielse om det visar sig att importören och exportören i strid med gemenskapsrätten i hemlighet har kommit överens på sådant sätt som kommissionen har anfört. Att vägra en person som inte har ingått något sådant avtal att åtnjuta fördelarna av bestämmelsen för att förebygga eventuellt missbruk förefaller mig ett alltför radikalt sätt att avhjälpa detta och framför allt stå i strid med förordningens bokstav och anda.

Förslag till avgörande

6. Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag således domstolen att besvara de av Raad van State van België ställda frågorna på följande sätt:

1 Originalspråk: italienska.

2 Kommissionens förordning (EEG) nr 926/80 av den 15 april 1980 om befrielse från tillämpningen av monetära utjämningsbelopp i vissa fall (EGT L 99, s. 15, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

3 Se första övervägandet.

4 I artikel 8.2 b sägs i själva verket inte att befrielse skall vägras när den exporterade produkten så småningom importeras inom fristen av sex månader. I bestämmelsen avses däremot att den exporterade produkten återimporteras inom denna frist. Denna bestämmelse förefaller således avse en framtida situation snarare än en i det förflutna. Om man betänker exportörens situation, som är den som är intressant i det föreliggande fallet, är det den förutsättningen att varan senare skall återimporteras som hindrar att befrielse medges. På samma sätt kan importören inte medges befrielse om produkten därefter faktiskt återexporteras. Denna tolkning vinner stöd av artikel 11.3 j, i vilken föreskrivs att den berörde i sin ansökan om befrielse skall ange om de exporterade produkterna ... är avsedda att återimporteras. Detta tycks bekräfta att den omständighet som hindrar att befrielse medges utgörs av en framtida händelse (är avsedda att återimporteras) snarare än av en händelse i det förflutna (i ett sådant fall skulle det i bestämmelsen ha stadgats har tidigare importerats), [översättarens anmärkning: Svensk version av direktivet saknas. Ovanstående uttryck utgör således enbart en översättning från det av generaladvokaten använda språket, dvs. italienska.]

5 Se fjärde övervägandet.

6 Se tredje övervägandet.

7 Kommissionens förordning (EEG) nr 1084 av den 18 april 1984 om upphävande av förordning (EEG) nr 926/80 (EGT L 106, s. 26).