Förslag till avgörande av generaladvokat George Cosmas föredraget den 13 maj 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 Dom av den 18 september 1995 i mål T-471/93 (REG 1995, s. II-2537).

3 Det rör sig om en intresseorganisation för ekonomiska frågor som i Frankrike med ensamrätt ansvarar för anordnandet av upptagande av vad utanför hästkapplöpningsbanor enligt ett system för totalisatorspel. Se även fotnot 4 i mitt förslag till avgörande samma dag i förenade målen 359/95 P och 379/95 P.

4 Denna juridiska person, vars syfte är att ta upp vad avseende belgiska hästkapplöpningar, har tilldelats ensamrätten alt organisera totalisatorspel avseende hästkapplöpningar utanför hästkapplöpningsbanan.

5 Beträffande totalisatorspelets natur, se fotnot 2 i mitt förslag till avgörande i förenade målen 359/95 P och 379/95 P.

6 Enligt beslutet kan avgiften på summan av vad avseende hästkapplöpningar inte definieras som en skatt, eftersom även den beläggs med statliga skatlcpålagor och eftersom skallen såväl i Frankrike som i Belgien varierar beroende på olika faktorer, såsom den plats där tävlingen anordnas och anslag till olika fonder, såsom fonden för hästuppfödningsanläggningar eller nationella fonden för befrämjande av anläggning av vattenledningar och statsbudgeten. Dessutom är det enligt beslutet inte ändamålsenligt att på den avgift på 35 procent, som läggs på de vadinsatser som tas upp i Frankrike avseende belgiska tävlingar, tillämpa samma statliga pålaga som är tillämplig på den avgift på 30 procent som i Frankrike läggs på vadinsalscrna avseende franska tävlingar, eftersom denna franska statliga pålaga på 18 procent innehåller uteslutande franska bidrag, i synnerhet bidrag till franska fonden för hästuppfödning (mellan 1,86 och 3,36 procent) och den mervärdesskatt på 22 procent som beräknas på den andel av avgiften som tillfaller de franska hästkapplöpningsbolagcn. Följaktligen kan den franska statliga avgiften på 18 procent inte tillämpas i sin helhet på avgiften på 35 procent på vadinsatscr avseende belgiska tävlingar, utan endast vad gäller den andel som blir kvar efter att de helt franska bidragen, som ligger kring 5 procent, har dragils ifrån. Redan genom detta sjunker den franska statliga pålagan till under 13 procent av det belopp som samlats in vid upplagande av vad avseende de belgiska tävlingarna och skulle på det sättet närma sig den franska statliga pålaga på 6,4 procent som för närvarande läggs på avgiften på 35 procent som tillämpas på summan av vad som tagits upp i Frankrike avseende belgiska tävlingar. Enligt kommissionen är den andel av avgiften som tillfaller belgiska PMU för övrigt till beloppet nästan densamma oberoende av om orten på vilken vad har tagits upp ligger i Frankrike eller i Belgien. Om vad avseende belgiska tävlingar hade tagits upp i Belgien skulle belgiska PMU:s andel, beroende på regionen, uppgå till mellan 25 och 28 procent, med avdrag för förvaltningskostnaderna på 5,5 procent, vilket leder till en andel som ligger mellan 19,5 ocn 22,5 procent jämfört med 23,114 procent när vad upptas i Frankrike. När man av dessa 23,114 procent drar av belgiska PMU:s ytterligare kostnader (för reklam, priser och information), som föranleds av upptagande av vad utanför Belgiens territorium, konstaterar man att belgiska PMU, för vad som tagits upp i Frankrike avseende tävlingar i Belgien, får en andel som i stort sett motsvarar den andel som den skulle ha fått, om den själv skulle ha samlat in vaden avseende belgiska tävlingar. Slutligen förefaller det enligt beslutet vara så att avtalet mellan de två PMU, om det betraktas i sin helhet, på det inledande stadiet endast förefaller vara förmånligt för belgiska PMU, vad gäller den del av omsättningen som ligger under 50 miljoner FF. Däremot vad gäller de senare stadierna, det vill säga om och när omsättningen ökar, minskas dess andel av avgiften väsentligt. Kommissionen har i varje fall i sitt beslut förbehållit sig rätten att efter en period av fyra år ompröva avtalet och har anmodat de franska myndigheterna att underställa den en årlig rapport om genomförandet av avtalet mellan de två PMU.

7 Ladbroke hänvisar till dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Stcinikc (Rec. 1977, s. 595).

8 Kommissionen har påpekat all denna avgift inte är fast utan enligt belgisk rätt kan bestämmas till en lägre procentsats än den i dag gällande om 35 procent.

9 Ladbroke har betonat att dess invändningar inte hänför sig till bedömningen av sakförhållandena utan till rättsfrågan avseende hur artikel 92.1 i fördraget skall tolkas, varför det är tillåtet att framföra dem i detta skede av processen.

10 Den statliga interventionen kan ha formen av åläggande av skatt eller avgift eller pålagor av annan art.

11 Sökanden åberopar dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen (Rcc. 1974, s. 709), ur vilken den härleder alt en medlemsstat inte i gemenskapens rättsordning kan motivera fördelen som den ger ett företag med grunden att den ekonomiska nyttan syftar till att ställa detta företag på samma rättsliga ocn faktiska situation som den vilken den skulle vara underkastad om den utövade samma verksamhet i en annan medlemsstat.

12 Sökanden hänvisar till dom av den 10 december 1969 i målen 6/69 och 11/69, kommissionen mot Frankrike (Rec. 1969, s. 523).

13 Dessutom kan det inte hävdas att samma fråga hade framförts i förstainstansrätten och prövats av domstolen i sak så att överklagandcmöjltghctcn på ett oacceptabelt sätt används för alt åstadkomma en domstolskontroll i andra instans av saken (se beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen (REG 1996, s I-4435), punkt 36— 39, och beslut av den 28 november 1996 i mål C-293/95 P, Odigitria mot kommissionen och rådet (REG 1996, s. I-6129), punkterna 44 och 45). Inom ramen för överklagandet använder sökanden en rad rättsliga argument som den även hade åberopat i förstainstansrätten men inte längre till stöd för påståendena om rättsstridighet i kommissionens först klandrade rättsakt utan till stöd för grunden för upphävande som uteslutande hänför sig till fel i den överklagade domen. Följaktligen har dessa påståenden framlagts på ett godtagbart sätt.

14 Gemenskapens lagstiftare har faktiskt med detta beslut syftat till att hindra stöd från medlemsstater till företag av samma nationalitet inom ramen för utvecklingen av en statlig och liberal ekonomi. Risken för snedvridning av konkurrensen under EEG:s första år härrörde först och främst, om inte uteslutande, från stöd med sådant ursprung.

15 Artikel 92.1 i fördraget.

16 1 dom av den 24 februari 1987 i mål 310/85, Deufil mot kommissionen (Rec. 1987, s. 901), punkt 8, har domstolen uttalat att artikel 92 i fördraget ... inte tar hänsyn till skälen eller målen för ingripandena utan definierar dem efter deras resultat. Se även dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen (Rec. 1974, s. 709), och av den 13 mars 1985 i de förenade målen 296/82 och 318/82, Holland och Leeuwarder Papierwarenfabrick mot kommissionen (Ree. 1985, s. 809).

17 Gemenskapens domstolar har upprepade gånger betonat att förbudet i artikel 92 syftar på statliga stöd oavsett i vilken form de ges. Se till exempel dom av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills mot kommissionen (Rec. 1984, s. 3809), punkterna 31 och 32, och av den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien mot kommissionen (Rec. 1991, s. I-1433).

18 Punkterna 35 och 36 i den överklagade domen.

19 Se till exempel dom av den 17 mars 1993 i de förenade milen C-72/91 och C-73/91, Firma Sloman Neptun Schiffahrts (Rec. 1993, s. I-887), i vilken det har ansetts att del inte var fråga om statligt stöd när det inte föreligger en konkret fördel som finansierats med statliga medel (punkterna 21 och 22).

20 Dessutom har kommissionen i den klandrade rättsakten, såsom denna beskrivs i punkt 14 i den överklagade domen, korrekt påpekat att det skulle vara fel att betrakta skillnaderna i beloppen som den franska staten får från vad avseende franska respektive belgiska hästkapplöpningar såsom utgörande särskild skattemässig behandling som gynnar belgiska PMU; avgiften på intäkter av vad avseende hästkapplöpningar kan inte karaktäriseras såsom skatt på grund av att även denna avgift är underkastad avgift av skattcmässig natur för staten. Följaktligen kan det inte hävdas att den franska staten genom att uppbära en andel av avgiften på vad avseende belgiska hästkapplöpningar som är mindre än den som den får från franska hästkapplöpningar, automatiskt överlåter till belgiska PMU belopp som härrör från statliga intäkter och till och med från skatter. På grund av detta kan dessutom parallellen, som sökanden drar mellan detta fall och frågan som sysselsatt domstolen i mål Steinike, inte godtas (se ovan fotnot 6).

21 Punkt 62 i den överklagade domen.

22 Såsom i motsatt fall, om belgiska PMU:s vinster var högre i Frankrike än som kunde förväntas i Belgien av exakt samma vad, skulle det blott framgå en fingervisning om att dess behandling i Frankrike eventuellt skulle omfattas av förbudet i artikel 92.1 i fördraget.

23 Dessutom kan det faktum att det allmänna systemet endast tillämpats en gång i praktiken inte annat än försvaga nämnda arguments tyngd i belgiska PMU:s fall.

24 I realiteten har förstainstansrätten inte granskat påståendet i sak. Den har endast nämnt att sökanden ... inte heller har kunnat ifrågasätta det förhållandet att kommissionens bedömning är välgrundad i det att man i den konstaterar att de intäkter som belgiska PMU slutligen i enlighet med det tvistiga avtalet har erhållit från den berörda avgiften utgör samma procentuella andel som de intäkter som den skulle erhålla från denna avgift, om den skulle ha tagit upp vaden avseende de belgiska tävlingarna själv.

25 Totalisatorspelet kräver på grund av sin natur att den sammanlagda avgiften på insatserna skall vara samma för alla vad som upptas avseende samma tävling. Det skulle alltså inte vara möjligt att, för en hästkapplöpning som anordnas i Belgien, de vad som tas upp i detta land skulle vara underkastade en avgift på 35 procent och motsvarande vad i Frankrike skulle vara underkastade en avgift på 30 procent, i den utsträckning som totalisatorsystemets särdrag utgörs just av det faktum att hela insatsen koncentreras i ett enda konto, och ur detta fördelas vinsten efter de relevanta avgifterna. Själva systemet för hästkapplöpningarna skulle alltså stå i motsättning till konkurrensreglerna att fördela olika stora vinster till vinnarna beroende på i vilket land vaden upptas. Detta är det allmänna systemets uppbyggnad som förstainstansrätten har refererat till, men det kräver inte att fördelningen av avgifterna mellan de berörda statliga och privata företrädarna skall göras på exakt samma sätt i alla stater där vaden ingås.

26 Som del dessutom har påpekats ovan (se fotnot 2 och 4) följer skillnaden avseende avgifternas sammanlagda belopp mellan vaden avseende franska och belgiska hästkapplöpningar av naturen och särdragen i totalisatorsystemen som är det enda systemet som är tillåtet för vad avseende hästkapplöpningar i Frankrike.

27 Se ovan punkterna 33 och 34.

28 I realiteten har kommissionen genom att bedöma avtalet av den 18 mars 1991 i tysthet fastställt att Frankrike självt eller via franska PMU, som Frankrike kontrollerade, har agerat som en normal ekonomisk aktör och inte har gynnat belgiska PMU ekonomiskt genom att avstå från den vinst som normalt kunnat erhållas. Som bekant används kriteriet normal ekonomisk aktör ofta av kommissionen och av gemenskapsdomstolen för att bedöma om en statlig ekonomisk verksamhet utgör förtäckt statligt stöd eller inte. [Se mål 323/82, Intcrmills, och mål C-303/88, Italien mot kommissionen (ovan fotnot 16), och förstainstansrättens särskilt intressanta analys i dom av den 12 december 1996 i mål T-358/94, Air France mot kommissionen (REG 1996, s. II-2109). Jag kommer inte att gå in på någon analys av riktigheten av detta ställningstagande. Enligt en fast rättspraxis skall dessutom den rättsliga bedömningen av en av kommissionen antagen rättsakt som innebär en komplicerad ekonomisk bedömning inskränka sig till en kontroll av att reglerna för förfarandet och för motiveringen beaktas, att de faktiska omständigheterna som lagts till grund för det omtvistade ställningstagandet är materiellt riktiga samt en kontroll av om det föreligger en uppenbart oriktig bedömning av dessa förhållanden eller om det har utövats maktmissbruk (se dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 11 och där gjorda hänvisningar till rättspraxis). Det räcker med att Blott påpeka följande: Det tvistiga avtalet mellan franska och belgiska PMU verkar lukrativt för såväl dessa två företag som för den franska staten, som ökar sina intäkter, låt vara med en mindre procentsats (i avtalets första fas) än den som den erhåller från hästkapplöpningar i Frankrike. I realiteten beskattar inte den franska staten vad avseende hästkapplöpningar i Frankrike utan deltar i organiserandet av marknaden för vad genom att direkt erhålla en del av insatserna utöver de relevanta skatterna. Med det tvistiga avtalet gjordes ett försök att införa en ny produkt på den franska marknaden avseende hästkapplöpningar, ur vilken såväl de två PMU som franska staten förväntades öka sina intäkter. Så länge denna produkt intar en marginell position på marknaden är inte den franska staten intresserad av att erhålla en stor del av avgifterna. Men om den täcker en stor del av den franska marknaden, och omsättningen för denna kategori vad följaktligen kommer att öka i motsvarande utsträckning, förutser avtalet en gradvis ökning av beloppet som den franska staten erhåller och en motsvarande minskning av det belgiska PMU:s intäkter. Kommissionen har alltså korrekt ansett att avtalet av den 18 mars 1991 betraktat i sin helhet inte verkar gynna belgiska PMU, underförstått även att den franska staten med sitt ställningstagande inte handlat annorlunda än vad som kan förväntas av en normal ekonomisk aktör.