Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 7 november 1996

I mål C-315/95,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden G. E Mancini samt domarna J. L. Murray, C. N. Kakouris (referent), P. J. G. Kapteyn och H. Ragnemalm, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 3 oktober 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 3 oktober 1995, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Republiken Italien, genom att inte inom den föreskrivna fristen anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa:

2. Det följer av artiklarna 10, 8 och 7 i respektive direktiven 93/48, 93/49 och 93/61 att medlemsstaterna var skyldiga att senast den 31 december 1993 anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa direktiv och genast underrätta kommissionen om detta.

3. Medlemsstaterna skulle på samma sätt enligt artiklarna 2 och 13 i direktiven 93/52 och 93/85 senast den 1 januari 1994 respektive den 15 november 1993 anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa direktiv och genast underrätta kommissionen om detta.

4. Eftersom kommissionen inte fick något meddelande från Republiken Italien om att de fem direktiven hade införlivats, sände kommissionen den 10 februari 1994, i enlighet med artikel 169 i fördraget, en formell underrättelse. Kommissionen uppmanade där den italienska regeringen att inkomma med sina synpunkter inom två månader från det att den formella underrättelsen mottagits.

5. I avsaknad av svar tillsände kommissionen den 22 september 1994 den italienska regeringen ett motiverat yttrande och anmodade den att anta de bestämmelser som var nödvändiga för att följa detta inom två månader från det att det motiverade yttrandet mottagits.

6. Eftersom kommissionen inte ansåg Republiken Italiens skrivelse av den 3 februari 1995 vara tillfredsställande, väckte kommissionen förevarande talan om fördragsbrott.

7. Kommissionen har erinrat om att ett direktiv enligt artikel 189 i EG-fördraget med avseende på det resultat som skall uppnås skall vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Kommissionen har tillagt att medlemsstaterna enligt artikel 5 i fördraget skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördraget eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner. Dessa bestämmelsers tvingande karaktär medför att medlemsstaterna är skyldiga att följa de frister som föreskrivs i direktiven.

8. Denna skyldighet som ålagts genom fördraget framgår enligt kommissionen uttryckligen av artikel 10 i direktiv 93/48, artikel 8 i direktiv 93/49, artikel 2 i direktiv 93/52, artikel 7 i direktiv 93/61 och artikel 13 i direktiv 93/85, där medlemsstaterna åläggs att anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa direktiv samt att genast underrätta kommissionen om detta.

9. Republiken Italien har inte bestridit det fördragsbrott som den klandras för men har anfört att de nationella myndigheterna har haft förfarandeproblem och juridiska problem.

10. Republiken Italien underrättade genom en skrivelse av den 27 februari 1996 kommissionen om att direktiv 93/85 hade införlivats genom ministerdekret av den 31 januari 1996 (GURI nr 37 av den 14 februari 1996) och översände en kopia av dekretet till kommissionen.

11. Kommissionen återkallade genom en skrivelse av den 2 april 1996 sin talan till den del denna avsåg underlåtenheten att införliva direktiv 93/85.

12. Kommissionen har emellertid vidhållit anmärkningarna avseende underlåtenheten att införliva direktiven 93/48, 93/49, 93/52 och 93/61 samt begärt att domstolen skall förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

13. Av vad som ovan anförts följer att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 i direktiv 93/48, artikel 8 i direktiv 93/49, artikel 2 i direktiv 93/52 och artikel 7 i direktiv 93/61 genom att inte inom den föreskrivna fristen anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktiven 93/48, 93/49, 93/52 och 93/61.

14. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet skall den ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Republiken Italien har, genom att inte inom den föreskrivna fristen anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa:

2) Republiken Italien skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: italienska.