Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 20 februari 1997

I mål C-344/95,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden G.F. Mancini (referent) samt domarna C.N. Kakouris, G. Hirsch, H. Ragnemalm och R. Schintgen, generaladvokat: CO. Lenz, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 14 november 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Den första anmärkningen om skyldigheten att lämna territoriet inom tre månader

Den andra anmärkningen angående systemet med folkbokföringsintyg

Den tredje anmärkningen beträffande de intyg som utfärdas för arbetstagare som stannar kortare tid än tre månader

Rättegångskostnader

1. Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 30 oktober 1995 har Europeiska gemenskapernas kommission med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i EG-fördraget och enligt rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT L 257, s. 13 nedan kallat direktivet)

2. Regler om bosättning för EG-medborgare och medlemmar av deras familjer som beger sig till Belgien för att arbeta där återfinns i lagen av den 15 december 1980 (i dess lydelse enligt lagen av den 6 maj 1993, Moniteur belge av den 21 maj 1993) som genomförts genom kunglig kungörelse av den 8 oktober 1981 (Moniteur belge av den 27 oktober 1981) om utlänningars tillträde till territoriet, vistelse och bosättning samt om utvisning i vissa fall (nedan kallad den kungliga förordningen).

3. I artikel 45 i kungörelsen anges reglerna för förfarandet för att utfärda uppehållstillstånd till medborgare i andra medlemsstater som avser att arbeta eller verka som egna företagare i Belgien för en tid av minst ett år. I punkt 1 i denna bestämmelse anges:

4. I artikel 45.2 i kungörelsen föreskrivs:

5. Artikel 47 i kungörelsen reglerar situationen för medborgare i andra medlemsstater som avser att arbeta eller verka som egen företagare i Belgien under minst tre månader, däribland säsongsarbetare. I artikeln föreskrivs:

6. Enligt artikel 49 i kungörelsen skall artikel 45—47 i densamma tillämpas på familjemedlemmar till EG-medborgare.

7. För övrigt är det enligt artikel 2 i lagen av den 14 mars 1968, som upphävde de samordnade lagarna om bosättningsskatt för utlänningar av den 12 oktober 1953 (Moniteur belge av den 5 april 1968), tillåtet för kommunerna att ta ut avgifter för att täcka administrativa utgifter för utfärdande, förnyande, ersättning eller förlängning av uppehållstillstånd. I denna bestämmelse föreskrivs uttryckligen att dessa avgifter skall vara desamma som krävs av belgiska medborgare vid utfärdande av identitetskort.

8. Slutligen erinras de kommunala förvaltningarna i ett ministercirkulär av den 24 april 1989 om skatt för utfärdande av administrativa handlingar för utlänningar (Moniteur belge av den 23 maj 1989) om den icke-diskrimineringsprincip som gäller på området.

9. Kommissionen förelade genom skrivelse av den 3 augusti 1993 den belgiska regeringen att i enlighet med artikel 169 i fördraget inkomma med synpunkter på huruvida denna lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten.

10. Denna skrivelse besvarades inte, varför kommissionen den 4 augusti 1994 tillställde den belgiska regeringen ett motiverat yttrande, där regeringen uppmanades att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter gemenskapsrätten inom två månader från delgivningsdagen.

11. Den belgiska regeringen erkände i ett meddelande av den 12 augusti 1994 att lagstiftningen, vad avsåg arbetssökande, inte var i överensstämmelse med gemenskapsrättens krav, varför den förklarade sig ha för avsikt att ändra den. Regeringen ifrågasatte däremot inledningsvis kommissionens ställningstagande, vad avsåg den andra och den tredje anmärkningen. I två senare skrivelser av den 9 november 1994 och av den 18 april 1995 medgav den att det var nödvändigt att anpassa lagstiftningen även på dessa punkter. Eftersom regeringen inte vidtog någon åtgärd, har kommissionen väckt den aktuella talan.

12. Genom denna första anmärkning har kommissionen hävdat att artikel 45 i kungörelsen — genom att föreskriva att en EG-medborgare som inte har funnit anställning vid slutet av en period av tre månader från ansökan om uppehållstillstånd och som inte har försett den kommunala myndigheten med ett intyg om att han har avlönat arbete automatiskt beordras att lämna territoriet — uppenbart åsidosätter artikel 48 i fördraget, såsom den har tolkats av domstolen i domen av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen (Rec. 1991, s. I-745).

13. Den belgiska regeringen har inte ifrågasatt denna anmärkning och har anfört att den har för avsikt att ändra kungörelsen för att kunna ge arbetssökande förlängt uppehållstillstånd under de förhållanden som domstolen angett i den ovannämnda domen i målet Antonissen.

14. Det skall inledningsvis anmärkas att domstolen i fast rättspraxis funnit att den fria rörligheten för arbetstagare, som uttrycks i artikel 48.1—48.3 i fördraget, tillhör gemenskapens grundvalar och att de bestämmelser som rör denna frihet skall ges en vid tolkning (se särskilt den ovannämnda domen i målet Antonissen, punkt 11).

15. Domstolen har dessutom i punkt 13 i samma dom klarlagt att fri rörlighet för arbetstagare förutsätter att medlemsstaternas medborgare kan röra sig fritt inom andra medlemsstaters territorium och vistas där för att söka ett arbete.

16. I detta avseende skall det därefter understrykas att artikel 48 inte kan garanteras ändamålsenlig verkan med mindre gemenskapslagstiftningen eller, om sådan inte finns, en medlemsstats lagstiftning, ger de berörda en rimlig tidsfrist som gör det möjligt för dem att inom den berörda medlemsstatens område skaffa sig kunskap om de erbjudanden om anställning som motsvarar deras yrkesmässiga kvalifikationer och för att i förekommande fall vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning (se den ovannämnda domen i målet Antonissen, punkt 16).

17. Slutligen skall det anmärkas att, i frånvaro av gemenskapsbestämmelser som bestämmer en tidsfrist för EG-medborgares vistelse i samband med att de söker anställning, medlemsstater har rätt att bestämma en rimlig tidsfrist i detta avseende. Om den berörde efter tidsfristens utgång kan bevisa att han fortfarande söker arbete och att han har verklig möjlighet att få anställning, kan han inte tvingas att lämna värdmedlemsstatens territorium (se den ovannämnda domen i målet Antonissen, punkt 21).

18. Mot denna bakgrund räcker det att konstatera att den belgiska lagstiftningen åsidosätter gemenskapsrätten genom att den tvingar medborgare från andra medlemsstater som söker arbete att automatiskt lämna territoriet efter den beviljade tidsfristens utgång.

19. Domstolen finner således att det finns stöd för den anmärkning som kommissionen har framfört i detta avseende.

20. Kommissionen har i sin andra anmärkning gjort gällande att utfärdandet av en annan handling än uppehållstillstånd inte föreskrivs i direktivet och att enligt artikel 4 i direktivet skall myndigheterna i värdmedlemsstaten bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare som kan uppvisa de handlingar som nämns i denna bestämmelse. Mot denna bakgrund anser kommissionen att kungörelsen står i strid med gemenskapsrätten. Eftersom det kan krävas en avgift av en EG-medborgare vid utfärdande av och vid varje förnyelse av folkbokföringsintyg, är denna lagstiftning inte heller förenlig med icke-diskrimineringsprincipen vad avser avgifter i artikel 9.1 i direktivet.

21. Den belgiska regeringen har för det första gjort gällande att den har för avsikt att ändra kungörelsen för att föreskriva utfärdande av ett enda folkbokföringsintyg samt för det andra att ett cirkulär till kommunerna är under utarbetande för att förklara att totalbeloppet för avgifter och skatter för utfärdande av uppehållstillstånd inte får överstiga det för utfärdande av ett identitetskort för en belgisk medborgare.

22. Enligt domstolens rättspraxis innebär artikel 4 i direktivet att medlemsstaterna är skyldiga att utfärda uppehållstillstånd till varje arbetstagare som med stöd av vederbörliga handlingar, det vill säga det dokument med vilket han reste in i landet samt en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg, kan bevisa att han tillhör en av de kategorier som anges i artikel 1 i samma direktiv (se dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer, Rec. 1976, s. 497, punkt 37).

23. I detta avseende skall det anmärkas att det belgiska systemet för folkbokföringsintyg inte tar hänsyn till om en arbetstagare från en annan medlemsstat, vid sin första begäran om utfärdande av ett uppehållstillstånd, redan har uppvisat alla de handlingar som krävs i direktivet. Enligt detta system kan det dessutom gå sex månader innan uppehållstillståndet utfärdas.

24. Såsom generaladvokaten har anmärkt i punkt 11 i förslaget till avgörande medför denna organisation av förfarandet, och den tid som går innan uppehållstillstånd utfärdas, alltför stora bördor och utgör följaktligen ett hinder för arbetstagares fria rörlighet, vilket står i strid med artikel 48 i fördraget.

25. Vad avser lagstiftningen om betalning av avgifter för att erhålla intyg, framgår det tydligt av artikel 9.1 i direktivet att de uppehållstillstånd som beviljas EG-medborgare skall utfärdas och förnyas gratis eller mot betalning av ett belopp som inte är högre än de avgifter och skatter som tas ut vid utfärdandet av identitetskort till landets egna medborgare.

26. Med beaktande av systemet för utfärdande av folkbokföringsintyg måste en EG-medborgare genomgå flera administrativa etapper innan han erhåller en slutgiltig handling, och han måste vid varje tillfälle betala en avgift. Även om varje enskild avgift inte överstiger beloppet för utfärdande av ett identitetskort för egna medborgare, överstiger den sammanlagda summan för avgifterna detta belopp, vilket strider mot artikel 9.1 i direktivet.

27. Domstolen finner följaktligen att det finns stöd för den anmärkning som kommissionen har framfört i detta avseende.

28. Kommissionen anser i sin tredje anmärkning att utfärdande av ett uppehållstillstånd för arbetstagare från en annan medlemsstat som kommer till Belgien för att där arbeta i högst tre månader samt för säsongsarbetare utgör ett administrativt och pekuniärt hinder mot dem, varför det står i strid med artikel 8.1 i direktivet, som inte innehåller något krav på utfärdande av en sådan handling.

29. Den belgiska regeringen har förklarat att den har för avsikt att avskaffa skyldigheten för säsongsarbetare och EG-medborgare som har för avsikt att arbeta i Belgien i mindre än tre månader att uppvisa en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg.

30. I detta avseende skall det anmärkas att artikel 8.1 a i direktivet föreskriver att medlemsstaterna, utan att utfärda uppehållstillstånd, skall tillerkänna en arbetstagare vars anställning inte förväntas vara mer än tre månader rätt att vara bosatt inom sitt territorium. För vistelsen skall det dokument med vilket han reste in i landet och en uppgift från arbetsgivaren om anställningstidens förväntade längd vara tillräckligt. Enligt artikel 8.1 c i direktivet täcker dokumentet vistelsen för en säsongsarbetare, om han har ett anställningsavtal stämplat av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där han fått arbete.

31. Även om artikel 8.2 i direktivet ger de behöriga myndigheterna i värdstaten möjlighet att kräva att arbetstagaren anmäler att han uppehåller sig inom territoriet, framgår det av det ovanstående att varje åtgärd som går längre än en sådan anmälan och liknar ett tillstånd eller ett uppehållstillstånd inte är förenlig med direktivet.

32. Dessutom utgör kravet på betalning av en avgift vid en sådan anmälan ett pekuniärt hinder för arbetstagares fria rörlighet, vilket även det står i strid med gemenskapsbestämmelserna.

33. Domstolen finner således att det finns stöd för den anmärkning som kommissionen har framfört i detta avseende.

34. Slutsatsen blir således följande:

35. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Konungariket Belgien är tappande part och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 48 i EG-fördraget och enligt rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer

2) Konungariket Belgien skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättcgångsspråk: franska.