Förslag till avgörande av generaladvokat

Inledning

1. I förevarande mål har kommissionen överklagat förstainstansrättens dom av den 28 mars 1996 i mål T-40/95, V mot kommissionen, genom vilken förstainstansrätten ogiltigförklarat kommissionens beslut av den 18 januari 1995 att avsätta V från sin tjänst.

Tillämpliga gemenskapsbestämmelser

2. I artikel 190 i EG-fördraget föreskrivs följande:

3. I artikel 25 andra stycket i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna föreskrivs följande:

Bakgrunden

4. Förstainstansrätten har i sin dom givit följande beskrivning av bakgrunden:

Förfarandet vid förstainstansrätten

5. Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 februari 1995 väckte V talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Han åberopade fem grunder till stöd för sin talan. Med beaktande av de faktiska omständigheterna i målet fann förstainstansrätten att det var lämpligt att först ta ställning till V:s sista grund om åsidosättande av proportionalitetsprincipen och bristande motivering av det omtvistade beslutet.

6. Förstainstansrätten gjorde följande bedömning:

Parternas grunder och argument vid domstolen

7. Kommissionen har i förevarande överklagande yrkat att förstainstansrättens dom skall upphävas. Den har i detta avseende anfört tre grunder. Kommissionen har för det första hävdat att förstainstansrätten gjort en felaktig bedömning av motiveringsskyldighetens räckvidd. Kommissionen har för det andra hävdat att förstainstansrätten gjort en felaktig rättslig bedömning av de omständigheter som tillsättningsmyndigheten har ansett som försvårande. Enligt kommissionen har förstainstansrätten även gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att tillsättningsmyndigheten i det omtvistade beslutet borde ha tagit ställning till de förmildrande omständigheter som disciplinnämnden hade fört fram. Kommissionen har för det tredje hävdat att förstainstansrätten gjort en felaktig bedömning av den bevisning som krävs för att konstatera en disciplinförseelse.

8. V har gjort gällande att det framgår av artikel 51 i EG-stadgan för domstolen att överklaganden till domstolen endast får avse rättsfrågor. Förevarande överklagande avser endast ren bedömning av de faktiska omständigheterna, varför det skall avvisas. V har i andra hand yrkat att överklagandet skall ogillas.

Kommissionens första grund och den andra delen av dess andra grund

9. Som första grund och andra del av andra grund har kommissionen gjort gällande att förstainstansrättens slutsats, att motiveringen av det omtvistade beslutet är otillräcklig, saknar grund. Kommissionen har i detta hänseende anmärkt att förstainstansrätten har uppställt högre krav än de hänsyn som motiveringsskyldigheten skall tillgodose, nämligen att göra det möjligt för den berörde och för domstolen att avgöra om de faktiska omständigheter som den har grundat sitt beslut på kan rättfärdiga den åtgärd som har valts.

10. V har gjort gällande att kommissionens grund om motiveringsskyldighetens räckvidd inte kan upptas till sakprövning, eftersom kommissionen i verkligheten försöker få domstolen att ompröva de faktiska omständigheterna, vilket står i strid med artikel 51 i EG-stadgan för domstolen. I sak har V förklarat att förstainstansrätten helt korrekt har fastslagit att kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten, bland annat med hänvisning till att tillsättningsmyndigheten inte har beaktat de förmildrande omständigheter som disciplinnämnden har hänvisat till.

Upptagande till sakprövning

11. Domstolen har i dom av den 20 februari 1997 i mål C-166/95 P, kommissionen mot Daffix (nedan kallad domen i målet Daffix), som även den rörde motiveringsskyldigheten i fall där tillsättningsmyndigheten har vidtagit en strängare åtgärd mot en tjänsteman än den som disciplinnämnden rekommenderat, uttalat sig på följande sätt:

12. Domstolen har således i domen i målet Daffix fastslagit att den är behörig att i mål om överklagande avgöra huruvida förstainstansrätten har missbedömt motiveringsskyldigheten enligt artikel 190 i fördraget och artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, eftersom detta utgör en rättsfråga. Domstolen måste vid sin prövning av huruvida ett beslut är lagenligt med nödvändighet beakta de faktiska omständigheter som förstainstansrätten har grundat sig på för att komma fram till sin slutsats att motiveringen var tillräcklig eller otillräcklig.

13. V:s invändning om rättegångshinder utgör således enligt min mening inte grund för att avvisa talan.

Prövning i sak

14. Förstainstansrätten har i den överklagade domen anfört att V:s grund om åsidosättande av proportionalitetsprincipen och bristande motivering skall prövas först. Efter att ha erinrat om rättspraxis avseende motiveringsskyldigheten, har förstainstansrätten i punkt 37 anmärkt att det skulle prövas huruvida motiveringsskyldigheten hade uppfyllts i förevarande fall. Förstainstansrätten har fastslagit de faktiska omständigheterna i punkt 38—42. I punkt 43—50 har förstainstansrätten prövat huruvida en strängare åtgärd än den som disciplinnämnden hade rekommenderat kunde rättfärdigas på de grunder som tillsättningsmyndigheten hade anfört. I punkt 51 har förstainstansrätten konstaterat att beslutet borde ha innehållit en utförlig motivering och angivit varför eventuella förmildrande omständigheter inte kunde beaktas. I punkt 52 har förstainstansrätten konstaterat att beslutet inte innehöll en tillräcklig motivering för att rättfärdiga valet av en annan åtgärd än den av disciplinnämnden föreslagna åtgärden, och i punkt 53 har förstainstansrätten ogiltigförklarat beslutet på grund av otillräcklig motivering.

15. Enligt min mening framgår det inte klart av den överklagade domen vilka skäl som förstainstansrätten verkligen har uttalat sig om. Eftersom förstainstansrätten endast har ogiltigförklarat det omtvistade beslutet på grund av otillräcklig motivering, förefaller det vid första påseendet som om detta utgör den enda fråga som förstainstansrätten har tagit ställning till. Vid en genomläsning av hela domen framgår det emellertid att den grund som har prövats rör såväl frågan om motivering som frågan om åsidosättande av proportionalitetsprincipen, och att förstainstansrätten har uttalat sig i frågan om åsidosättande av proportionalitetsprincipen i punkt 43—50 och i frågan om iakttagande av motiveringsskyldigheten i punkterna 51, 52 och 53.

16. Det rör sig emellertid om två helt skilda frågor som förstainstansrätten synes blanda samman till en enda fråga. Frågan om bristande eller otillräcklig motivering rör frågan huruvida det omtvistade beslutet innehåller en tillräckligt tydlig förklaring till varför tillsättningsmyndigheten har valt att frångå den åtgärd som disciplinnämnden hade rekommenderat och är således av mer formell karaktär. Den andra frågan, angående åsidosättande av proportionalitetsprincipen, är av rent materiell karaktär, nämligen om de åberopade grunderna utgör tillräckliga skäl för att vidta den åtgärd som har valts. Med andra ord rör den första frågan huruvida det har givits en motivering, medan den andra frågan rör huruvida den givna motiveringen är hållbar.

17. Det skulle således ha varit mer logiskt om förstainstansrätten först hade uttalat sig i frågan om huruvida det omtvistade beslutet hade en tillräcklig motivering och sedan i förekommande fall hade uttalat sig i frågan om huruvida motiveringen var hållbar. Om förstainstansrätten hade konstaterat att den motivering som givits var otillräcklig, borde beslutet ha ogiltigförklarats av denna anledning och det hade då inte varit nödvändigt att pröva den andra frågan. Om förstainstansrätten däremot hade ansett att beslutet innehöll en tillräcklig motivering, borde den därefter ha prövat frågan om åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

18. Ett sådant förfarande överensstämmer med domstolens rättspraxis avseende motiveringsskyldigheten, enligt vilken skyldigheten att motivera beslut som går någon emot bland annat har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att granska beslutets lagenlighet. Om det fastslås att ett beslut inte har en tillräcklig motivering, beror detta just på att beslutet inte innehöll tillräckliga uppgifter för att möjliggöra en prövning av huruvida det var materiellt riktigt.

19. Trots att det framgår av lydelsen av förstainstansrättens dom att förstainstansrätten har prövat både huruvida proportionalitetsprincipen har åsidosatts och huruvida det omtvistade beslutet hade en tillräcklig motivering, framgår det av domen att förstainstansrätten i punkt 53 har ogiltigförklarat det omtvistade beslutet på grund av otillräcklig motivering, varför domstolen i detta överklagande endast kan uttala sig i frågan om huruvida förstainstansrättens konstaterande var uttryck för en felaktig rättstillämpning.

20. Det framgår av det omtvistade beslutet (se punkt 16 i domen) att de faktiska omständigheter som tillsättningsmyndighetens beslut grundas på är de följande:

21. Det råder således ingen tvekan om att det omtvistade beslutet innehåller en tillräckligt tydlig förklaring av vilka faktiska omständigheter som har lagts V till last. Det skall härvid anmärkas att beslutet avslutade ett disciplinförfarande som hade inletts år 1992 och att V regelbundet hade informerats om dess fortskridande. Beslutet gav således på denna punkt mottagaren nödvändiga upplysningar för att avgöra huruvida beslutet var välgrundat eller inte, och det gjorde det möjligt för gemenskapsdomstolarna att göra sin prövning.

22. I punkt 16 i domen angavs även att tillsättningsmyndigheten vidare i beslutet hade omnämnt vissa försvårande omständigheter som lagts V till last förutom de omständigheter som nämnts ovan, nämligen:

23. Förstainstansrätten angav i punkt 41 i domen att tillsättningsmyndigheten hade kommit fram till att V:s beteende var mer allvarligt än vad disciplinnämnden hade konstaterat, utan att, i form av en kompletterande motivering, närmare ange skälen till varför den avvikit från disciplinnämndens förslag. Förstainstansrätten fann dessutom i punkt 51 att tillsättningsmyndigheten inte hade beaktat de förmildrande omständigheter som disciplinnämnden tillskrivit V, nämligen hans sex år av prickfri tjänstgöring och hans betygsrapporter. Av dessa skäl fann förstainstansrätten i punkt 52 att beslutet inte innehöll någon motivering som tillräckligt tydligt angav skälen till varför tillsättningsmyndigheten mot [V] hade vidtagit den betydligt strängare åtgärden avsättning från tjänsten i stället för den som disciplinnämnden — på grundval av samma faktiska omständigheter — hade föreslagit.

24. Det följer av fast rättspraxis att skyldigheten att motivera beslut som går någon emot bland annat har till syfte att möjliggöra domstolarnas granskning av beslutet. Det framgår vidare av rättspraxis att om, såsom i detta fall, den åtgärd som tillsättningsmyndigheten vidtagit är strängare än den som disciplinnämnden har föreslagit, måste det i beslutet detaljerat anges skälen till att tillsättningsmyndigheten valt att frångå disciplinnämndens yttrande.

25. Av vad ovan har anförts i punkt 22 framgår att tillsättningsmyndigheten i det omtvistade beslutet tydligt har angivit skälen till att den valt en strängare åtgärd än den som disciplinnämnden förordat, nämligen de försvårande omständigheter som tillsättningsmyndigheten funnit i förevarande fall. Det framgår även av förstainstansrättens dom att dessa skäl utgjorde en tillräcklig motivering för att förstainstansrätten skulle ha möjlighet att göra en rättslig prövning av huruvida beslutet var materiellt välgrundat, eftersom förstainstansrätten i domen faktiskt har gjort en sådan prövning.

26. Det synes inte framgå av nämnda rättspraxis att det i beslut om att vidta en strängare åtgärd än den som disciplinnämnden har rekommenderat skall anges vilka skäl som tillsättningsmyndigheten, vid bedömningen av lämplig åtgärd, inte har funnit anledning att beakta. Det skulle inte heller vara någon större mening med att göra så. Vad som skall anges är de skäl som tillsättningsmyndigheten anser motiverar en strängare åtgärd.

27. Det skulle förvisso kunna hävdas att tillsättningsmyndigheten i förevarande fall borde ha kunnat ange att de av disciplinnämnden anförda omständigheterna om sex års prickfri tjänstgöring och tidigare betygsrapporter leder inte till ett annat resultat. Enligt min mening är det emellertid inte nödvändigt med ett sådant uttryckligt uttalande om de förmildrande omständigheterna, eftersom det implicit framgår av beslutet att tillsättningsmyndigheten har beaktat dessa omständigheter genom att redogöra för disciplinnämndens yttrande.

28. Jag anser följaktligen att förstainstansrättens bedömning i punkt 52 i domen, nämligen att det omtvistade beslutet inte innehöll någon motivering som tillräckligt tydligt angav skälen till varför tillsättningsmyndigheten mot V hade vidtagit den betydligt strängare åtgärden avsättning från tjänsten i stället för den som disciplinnämnden — på grundval av samma faktiska omständigheter — hade föreslagit, utgör en felaktig rättstilllämpning.

29. Domstolen kom på samma sätt till samma slutsats i domen i det ovannämnda målet Daffix, även om motiveringen för valet av en strängare åtgärd än den som disciplinnämnden föreslagit i det målet var mindre precis än motiveringen i förevarande fall. Domstolen uttalade sig på följande sätt i nämnda mål:

30. Eftersom jag, som nämnts, anser att talan skall bifallas på kommissionens grund om att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att det omtvistade beslutet inte givits en tillräcklig motivering, skall den överklagade domen upphävas enligt artikel 54.1 i EG-stadgan för domstolen, utan att det är nödvändigt att granska de övriga grunder som har åberopats till stöd för överklagandet.

31. Eftersom förstainstansrätten, förutom frågan om huruvida motiveringen var tillräcklig, inte har uttalat sig om övriga grunder som V har åberopat vid förstainstansrätten, är målet enligt min mening inte färdigt att upptas till prövning, och det skall således återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall pröva talan i sak på de grunder som anges i punkt 25 i den överklagade domen. Beslut om rättegångskostnader bör meddelas senare.

Förslag till avgörande

32. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen skall meddela följande dom:

1 Originalspråk: danska.

2 T-40/95, REGP 1996, s. II-461.

3 REG 1997, s. I-983.

4 Se bland annat dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel mot parlamentet (Rec. 1981, s. 2861), av den 21 juni 1984 i mål 69/83, Lux mot revisionsrätten (Ree. 1984, s. 2447), Daffix (se ovan fotnot 2) och dom av den 20 mars 1991 i mål T-1/90, Pérez-Mínguez Casariego mot kommissionen (Rcc. 1991, s. II-143).

5 Se härvid den franska versionen: annuler la décision attaquée pour insuffisance de motivation.

6 Se fotnot 2.

7 Se bland annat dom av den 29 januari 1985 i mål 228/83, F mot kommissionen (Rec. 1985, s. 275).