Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 16 januari 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 39, s. 40.

3 Jag hänför mig främst till lag av den 2 januari 1979 och av den 19 juni 1987 samt till förordning nr 82—41 av den 16 januari 1982.

4 Dom av den 25 juli 1991 i mål C-345/89 (Rec. 1991. s. I-4047), punkt 20.

5 Se i det avseendet redan domen av den 26 februari 1986 i mil 152/84, Marshall (Rec. 1986. s. 723) punkt 55.

6 Jag vill erinra om att del i artikel 234 första stycket föreskrivs följande: De rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som insatts innan detta fördrag träder i kraft mellan à ena sidan en eller flera medlemsstater och i andra sidan ett eller flera tredje länder skall inte påverkas av bestämmelserna i detta fördrag. I artikel 234 andra stycket anges dessutom, vilket är av betydelse för föreliggande fall, att [i] den mån dessa avtal inte är förenliga med detta fördrag, skall den eller de berörda medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja det som är oförenligt med fördraget.

7 Dom av den 2 augusti 1993 i mil C-158/91, Levy, (Rec. 1993, s. I-4287, punkt 22).

8 Enligt artikel 15 i konventionen kan den fränträdas under en toivmânadcrspcriod vart tionde ar efter konventionens ikraftträdande. Enligt vad som föreskrivs i samma artikel är de skyldigheter som följer av konventionen inte längre bindande ett ar efter frånträdandet.

9 JORF av den 13 december 1993 sidorna 4517 och 4518. Efter att innehållet i domarna i målen Stoeckel och Levy refererats, påpekas i detta interpellationssvar särskilt att artikel 5 i direktivet skall tillämpas fullt ut. Anledningen därtill är just bestämmelsens direkta effekt.

10 Den franska regeringen hänvisar närmare bestämt till ovannämnda interpellationssvar i vilket det visas att två nationella domstolar har låtit bli att tillämpa artikel L 213-1 i Code du travail till förmån för artikel 5 i direktivet. Dessutom hänvisas till omständigheten att branschsammanslutningarna är vä! medvetna om att den omtvistade nationella bestämmelsen inte är tillämplig och att det inte är en slump att avulen inom de sektorer som dessa förhandlat fram följer de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.

11 Dom av den 7 mars 1996 i mil C-334/94, kommissionen mot Frankrike (REG 1996, s. I-1307, punkt 30, min kursivering). Samma innebörd hade redan domen av den 15 oktober 1986 i mål 168/85, kommissionen mot Italien (Rec. 1986, s. 2945), punkt 13.

12 Dom av den 8 oktober 1996 i förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94, Dillenkofer m. fl. (REG 1996, s. I-4845), punkt 48. Se dessutom dom av den 30 maj 1991 i mâl C-58/89, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1991, s. I-2607, punkt 24), i vilken domstolen bland annat har hävdat att en praxis överensstämmer med tvingande skyddsregler som föreskrivs i ett direktiv befriar inte från skyldigheten att införliva själva direktivet i den nationella rättsordningen genom bestämmelser som är lämpade att fastställa situationer som är tillräckligt precisa, klara och entydiga för att den enskilde skall kunna känna till sina rättigheter och åberopa dessa. Som domstolen har fastslagit ... skall medlemsstaterna fastställa precisa bestämmelser inom den berörda sektorn i syfte att säkerställa att direktiven tillämpas fullt ut, rättsligt och inte endast faktiskt (punkt 28).

13 Dom av den 30 maj 1991 i mål C-361/88, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1991, s. I-2567), punkt 15.