lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 26 juni 1997

CELEX
61996CC0206
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 129, s. 23; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 46.

3 EGT C 112, 1973, s. 1, där programmet finns som en bilaga till uttalandet från Europeiska gemenskapernas råd och företrädarna för medlemsstaternas regeringar som sammanträdde inom rådet den 22 november 1973.

4 Se ingressen till direktivet, framför allt nionde övervägandet, samt artikel 7, där övervägandet genomförs.

5 Se artikel 7.3 i direktivet.

6 Se artikel 7.4 och 7.5 i direktivet.

7 Se artikel 7.7 i direktivet.

8 I nämnda bestämmelse anges att kommissionen inom 27 månader efter anmälan av direktivet skall överlämna de första förslagen om programmens samordning till rådet. Man kan av detta dra slutsatsen att medlemsstaterna skulle lämna uppgifter om sina program till kommissionen före denna tidpunkt. Den angivna fristen förefaller emellertid inte vara ovillkorlig utan förefaller snarare vara avsedd som en indikation, eftersom uppgiftslämnandet är beroende av en vae möjlighet, nämligen att de program som staterna skall lämna uppgifter om är tillgängliga.

9 I själva verket förefaller det som om man av den formella underrättelsen kan dra slutsatsen att Storhertigdömet Luxemburg besvarade den första skrivelsen den 31 januari 1986. Oct skulle då röra sig om ett begränsat svar med uppgifter om program för att begränsa förorening orsakad av bly, zink, koppar och nickel. Svarandestaten har emellertid inte åberopat detta svar.

10 Det handlar i synnerhet om ämnen för vilka, trots att de tillhör grupper och familjer av ämnen i förteckning 1, rådet ännu inte har fastställt de gränsvärden som staterna skall följa vid fastställandet av utsläppsnormcrna. Enligt bilagan till direktivet skall följaktligen dessa ämnen anses ingå i förteckning 2 och omfattas därför av det system som avses i artikel 7 i direktivet.

11 Se domstolens domar av den 14 juli 1988 i mål 298/86, kommissionen mot Belgien (REG 1988, s. 4343), och av den 11 juli 1984 i mål 51/83, kommissionen mot Italien (REG 1984, s. 2793), punkt 2— 10. I synnerhet bedömde domstolen i den sistnämnda domen att talan inte kunde upptas till sakprövning, eftersom det åberopade fördragsbrottet i den formella underrättelsen enbart rörde gränsen för gelatintillsatser i godis, medan det motiverade yttrandet, i likhet med talan, avsåg samtliga konfektyrvaror, konserverat kött och glass.

12 Det saknar betydelse att Storhertigdömet Luxemburg inte har framfört några invändningar i anledning av detta och att det till och med har anfört grunder till stöd för sitt försvar i sakfrågan under domstolsförfarandet. Åsidosättandet av Storhertigdömet Luxemburgs rätt till försvar skedde dock helt och hållet under det administrativa förfarandet, vars korrekta förlopp är en ovillkorlig förutsättning för ett regelmässigt förfarande för fastställelse av en medlemsstats fördragsbrott, se domen i det i föregående fotnot nämnda målet kommissionen mot Italien, i synnerhet punkt 7.

13 Direktivet i sig innehåller inte något krav på att uppgifter skall lämnas om dess tillämpningsföreskrifter, utan enbart ett krav på att sammanfattningar av programmen och resultaten av deras genomförande skall lämnas. Följaktligen är skyldigheten att lämna de uppgifter som kommissionen vid ett flertal tillfällen begärde före den formella underrättelsen grundad på medlemsstaternas skyldighet att samarbeta med gemenskapsinstitutionerna. Se, i ett annat fall där skyldigheten att lämna uppgifter om direktivets tillämpning följde direkt av detta, dom av den 13 december 1991 i mål 69/90, kommissionen mot Italien (REG 1991, s. I-6011), punkt 11—13.

14 Se i synnerhel tredje övervägandet i ingressen till direktivet. Detta dubbla krav förklarar även att direktivet fick två rättsliga grunder, artiklarna 100 och 235, i en tid när miljöpolitiken inte uttryckligen omfattades av gemenskapsrätten.

15 I programmet framhölls framför allt behovet av att inom gemenskapen samordna och harmonisera den nationella miljöpolitiken, på grundval av en långsiktig gemensam målsättning.

16 EGT L 222, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 93.

17 För övrigt har medlemsstaterna i ett bilagt uttalande till direktivet åtagit sig att införa lika stränga krav för utsläpp av avloppsvatten genom rörledningar till öppna havet.