Förslag till avgörande av generaladvokat

A — Inledning

1. Föreliggande begäran om förhandsavgörande från fjärde brottmålsavdelningen vid Cour d'appel de Mons rör gemenskapstransiteringsförfarandena.

2. I målet vid den nationella domstolen är de tilltalade åtalade för att genom bedrägeri ha infört konfektionsvaror av okänt ursprung till Belgien från Frankrike under perioden från oktober 1984 till mars 1985.

3. Åtalet förefaller ha sin grund i en undersökning som behöriga franska och belgiska myndigheter utfört gemensamt. Inom ramen för denna undersökning sände DNED (Direction nationale des enquêtes douanières — nationell myndighet för tullundersökningar) i Paris den 13 mars 1985 ett telex till de belgiska myndigheterna. Av meddelandet framgick att de husrannsakningar som genomförts i Frankrike föranledde följande konstateranden:

4. De belgiska myndigheterna inledde med stöd av de belgiska tullföreskrifterna ett straffrättsligt förfarande mot Eddy Amelynek och 29 andra (fysiska och juridiska) personer. Myndigheterna anförde som grund att de tilltalade inte utan dokumenten T 2 och T 2 L kunde bevisa att de varor som från Frankrike införts till Belgien hade sitt ursprung inom gemenskapen. Dessutom yrkade de att de tilltalade skulle betala vederbörliga tullavgifter.

5. Tribunal de Tournai fastslog i dom av den 9 februari 1993 att statens möjlighet att utkräva ansvar preskriberats. Därtill fastställde den att de i ansvarspåståendet uppgivna omständigheterna visats föreligga och dömde därför 28 av de tilltalade att betala tullavgifter jämte upplupen ränta. De flesta av de berörda överklagade denna dom till Cour d'appel de Mons. I förfarandet vid den domstolen gjorde vissa klagande gällande att det av det omnämnda telexmeddelandet av den 13 mars 1985 framgick att de ifrågavarande varorna hade sitt ursprung i gemenskapen.

6. För att förstå de frågor som uppkommit genom förevarande förfarande fordras en snabb genomgång av de bestämmelser rörande gemenskapstransiteringssystemet som var gällande under den ifrågavarande tidsperioden. Dessa bestämmelser återfanns i rådets förordning (EEG) nr 222/77 av den 13 december 1976 om gemenskapstransiteringssystemet.

7. Domstolen prövade dessa bestämmelser i domen av den 7 mars 1990 i målet Trend-Moden Textilhandel. I det målet sammanfattade domstolen de aktuella bestämmelserna på följande sätt:

8. Enligt artikel 39.2 i förordning nr 222/77 gäller — förutom i få (och här inte relevanta) undantagsfall — för den interna gemenskapstransiteringen de bestämmelser i relevanta delar som anges i avsnitt II (artikel 12—38) i förordningen och som reglerar den externa gemenskapstransiteringen.

9. Cour d'appel de Mons var av åsikten att den för att avgöra det mål som anhängig-gjorts vid den behövde en tolkning av de ovannämnda bestämmelserna i gemenskapsrätten. Den ställde därför i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget följande tolkningsfråga till domstolen:

10. Sammantaget har elva av klagandena i målet vid den nationella domstolen, Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, rådet och kommissionen deltagit i förfarandet.

B — Bedömning

11. Den tolkningsfråga som ställts av Cour d'appel de Mons består av två delar. Dels undrar den nationella domstolen om kravet — att bevisning för att en vara har gemenskapskaraktär i princip endast kan ske med transiteringsdokumenten T 2 eller T 2 L — är förenligt med artiklarna 9 och 10 i EG-fördraget. Dels önskar den nationella domstolen veta om detta krav står i överensstämmelse med artiklarna 37.2 och 39.2 i förordning nr 222/77.

Tolkningsfrågans första del

12. Såsom den belgiska regeringen och kommissionen anfört är tolkningsfrågans första del redan besvarad i domstolens ovannämnda dom i målet Trend-Moden Textilhandel. Rådet är av samma uppfattning.

13. I nämnda dom anförde domstolen följande:

14. Jag anser detta synsätt vara övertygande. Riktigheten i detta avgörande har för övrigt heller inte ifrågasatts av någon av parterna i det föreliggande förfarandet.

Tolkningsfrågans andra del

15. Svaret på tolkningsfrågans andra del är däremot inte så enkelt. Här uppkommer nämligen frågan om huruvida bevisning om en varas gemenskapskaraktär även kan ske genom åberopande av ett motsvarande fastställande av tullmyndigheterna i en medlemsstat i den mening som avses i artikel 37.2 i förordning nr 222/77 (som genom artikel 39.2 också är tillämplig på intern gemenskapstransitering). Denna fråga har ännu inte avgjorts av domstolen.

16. Den belgiska regeringen har anfört att det över huvud taget inte är säkert om telexmeddelandet från de franska tullmyndigheterna av den 13 mars 1985 innehöll, eller skall anses innehålla, ett fastställande beträffande de aktuella varornas ursprung. Den belgiska regeringen har i detta hänseende hänvisat till meddelandets innehåll och det sammanhang det förekommer i. Det rör sig här om en fråga om faktiska omständigheter som det ankommer på den nationella domstolen att pröva. Jag utgår, då jag besvarar frågans andra del, från att det nämnda telexmeddelandet faktiskt innehöll ett sådant fastställande.

17. Det kan inte förnekas att det är möjligt att tolka lydelsen av artikel 37 så, att de fastställanden som nämns i artikel 37.2 även kan avse en varas gemenskapskaraktär. Artikel 37.2 i förordning nr 222/77 skulle därmed vara att anse som en undantagsbestämmelse som tillåter att bevisning om en varas gemenskapskaraktär förs, inte genom de föreskrivna dokumenten, utan i form av ett motsvarande fastställande av tullmyndigheterna i en medlemsstat.

18. Den tyska regeringen har mot detta gjort gällande att artikel 9 i förordningen, där den avsändande medlemsstaten ges befogenhet att utfärda transiteringsdokumenten, i förhållande till artiklarna 37.2 och 39.2 är en undantagsbestämmelse och därför går före dessa. Det skall under alla omständigheter beaktas att artikel 9 hör till [a]llmänna bestämmelser i avsnitt I i förordningen, medan artiklarna 37 och 39 står att finna i de särskilda bestämmelserna om extern (avsnitt II) och intern (avsnitt III) gemenskapstransitering. Den tyska regeringens argument förefaller mig till följd härav inte vara omedelbart tvingande.

19. Likväl är jag, i likhet med den tyska och den belgiska regeringen samt kommissionen, av den åsikten att bevisning om en varas gemenskapskaraktär även med beaktande av artiklarna 37 och 39 i förordning nr 222/77 som regel — det vill säga bortsett från de undantag som föreskrivs i själva förordningen — endast kan föras genom de dokument som redan nämnts åtskilliga gånger.

20. Som domstolen redan fastslagit syftar de bestämmelser om gemenskapstransitering som studeras i detta fall till att underlätta transporten av varor inom gemenskapen genom att förenkla och standardisera formaliteterna vid passage av de inre gränserna. En sådan förenkling och standardisering av formaliteterna skulle dock vara illusorisk om näringsidkarna för att bevisa en varas gemenskapskaraktär även hade möjlighet att i stället för de föreskrivna dokumenten välja att använda andra dokument som utfärdats av tullmyndigheterna och som innehåller motsvarande fastställanden. Enligt min mening tyder ingenting på att gemenskapslagstiftaren avsett att ge artikel 37.2 en så vittgående tolkning. I detta sammanhang — och i detta hänseende är den tyska regeringens argument fullständigt relevant — skall det beaktas att artikel 9 i förordningen gör det möjligt att även i efterhand erhålla ett internt gemenskapstransiteringsdokument. Som domstolen redan fastställt i målet Trend-Moden Textilhandel uttrycker denna bestämmelse gemenskapslagstiftarens målsättning, nämligen att utesluta andra bevismedel och samtidigt förenkla för sökanden.

21. Som den belgiska regeringen med rätta har anfört syftar reglerna i artiklarna 37.2 och 39.2 snarare till att underlätta samarbetet mellan tullmyndigheterna. Kommissionen har i detta sammanhang gjort gällande att dessa bestämmelser avser kontroller inom ramen för transiteringar för vilka det föreskrivna dokumentet redan utfärdats (eller — skulle det kunna tilläggas — begärts). Då varorna i detta fall av allt att döma inte transporterats inom ramen för gemenskaps-transiteringen blir artikel 37.2 inte tillämplig. Den belgiska regeringen har uttryckt en liknande ståndpunkt. Huruvida detta är en lämplig tolkning av de aktuella bestämmelserna behöver inte avgöras här. Under alla omständigheter förefaller det klart att tullmyndigheternas fastställanden enligt artiklarna 37.2 och 39.2 i förordning nr 222/77 inte kan ersätta de dokument som fordras enligt denna förordning. Dessa artiklar är således inte tillämpliga i förevarande fall.

22. Några av klagandena har påpekat att det i förevarande fall rör sig om ett straffrättsligt förfarande där de tilltalade skall betraktas som oskyldiga till dess att motsatsen bevisats. Åtminstone fordras i ett sådant förfarande att, även om erforderliga dokument inte kan uppvisas, varornas verkliga ursprung beaktas då detta kan bevisas — såsom är fallet här — med andra medel. Detta argument förtjänar beaktande. Jag är emellertid av den åsikten att domstolen inte behöver ta ställning till denna fråga — som ändå slutligen skall avgöras av den nationella domstolen. Det skall nämligen erinras om att åtalet mot de tilltalade är preskriberat och att Tribunal de Tournai i sin dom endast har fastställt att tullavgifter jämte ränta skall erläggas.

C — Förslag till avgörande

23. Jag föreslår således domstolen att besvara den fråga som ställts av Cour d'appel de Mons på följande sätt:

1 Originalspråk: tyska.

2 Min kursivering.

3 Min kursivering.

4 En av de tilltalade frikändes medan en annan avlidit under mellantiden.

5 EGT L 38, s. 1. Denna förordning har ersatts av rådets förordning (EEG) av den 17 september 1990 om gemenskapstransitcringssystemet (EGT L 262, s. 1; vid översättningen fanns ingen av förordningarna tillgänglig på svenska).

6 Mål C-117/88, Rec. 1990, s. I-631.

7 A. st. (se ovan fotnot 5), punkt 9— 15.

8 A. st. (se ovan fotnot 5), punkt 18—21.

9 En sådan tolkning kan i viss mån stödjas av den omständigheten att det i det nämnda telexmeddelandet tydligt skiljs mellan varors ursprung och härkomst.

10 A. st. (se ovan fotnot 5), punkt 16.

11 A. st. (se ovan fotnot 5), punkt 15.

12 Ordalydelsen ger i varje fall inte anledning att tolka bestämmelsen restriktivt.