Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Genom talan enligt artikel 169 i fördraget väckt den 26 juli 1996 begär kommissionen att domstolen skall fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets direktiv 89/106/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om byggprodukter (nedan kallat direktivet).
Tillämpliga bestämmelser
2. Direktivets grundläggande mål är att byggprodukterna i alla medlemsstater skall ha sådana egenskaper att de byggnadsverk i vilka de infogas, monteras, används eller installeras kan uppfylla de väsentliga krav som avses i artikel 3 i samma direktiv. I detta syfte hänvisas i artikel 3 till bilaga 1 till direktivet, som innehåller en lista över kraven i fråga. Dessa bestäms närmare i de till— lämpningsdokument som tekniska kommittéer utarbetar på kommissionens uppdrag. Tillämpningsdokumenten utgör en riktlinje vid definiering av tekniska specifikationer och för det europeiska tekniska välståndet.
3. Direktivet delgavs samtliga medlemsstater den 27 december 1988, och dessa skulle följa direktivet genom att sätta nödvändiga lagar och andra författningar i kraft inom 30 månader från ovanstående datum, det vill säga senast den 27 juni 1991.
Förfarandet
4. Sedan tidsfristen för genomförande av direktivet hade löpt ut, utan att den belgiska regeringen hade underrättat kommissionen om de bestämmelser som hade antagits för att följa direktivet, tillsände kommissionen den 20 maj 1992 Konungariket Belgien en formell underrättelse om att landet hade brutit mot direktivet samt mot artiklarna 5 och 189 i fördraget.
5. Den belgiska regeringen besvarade det motiverade yttrandet genom ett första meddelande, i vilket den dels underströk att underlåtenheten att genomföra direktivet inte hade förorsakat några hinder för den fria rörligheten för varor på den inre marknaden, dels anförde att, på grund av att det saknades beslut från kommissionens sida om genomförande av direktivet, en arbetsgrupp på ministernivå hade utarbetat ett lagförslag och ett förslag till kunglig kungörelse {Arrêté royal), vilkas utformning pågick. Texterna antogs sedan inte.
6. Kommissionen ansåg inte att den antagna lagen utgjorde ett vederbörligt genomförande av direktivet i den belgiska rättsordningen och väckte talan vid domstolen.
Saken
7. Jag anser att kommissionens yrkande är befogat och skall bifallas.
8. Framför allt vill jag framhålla att Konungariket Belgien vid utgången av den tidsperiod som medgavs i det motiverade yttrandet inte ens hade underrättat kommissionen om de förslag till lag och dekret som senare översändes.
9. Även om lagen av den 25 mars 1996 skulle tas i beaktande, utgör den inte något korrekt genomförande av direktivet.
10. För närvarande saknas således lagbestämmelser om införlivande av de väsentliga kraven, av begreppet tekniska specifikationer, av den innebörd som skall ges till CE-märkningen på produkterna och, i korthet, av alla de instrument som föreskrivs i direktivet för att säkerställa att handelshindren undanröjs inom byggsektorn.
11. Svarandestaten medger i sin försvarsinlaga att den inte korrekt har genomfört direktivet men försöker att berättiga detta med skäl som gäller dels den inre ordningen, dels gemenskapens rättsordning.
12. Vad gäller de förklaringar som grundas på möjliga brister i gemenskapens rättsordning kan sådana, om det medges att de finns, inte hindra att den nationella rättsordningen anpassas till direktivet, eftersom den belgiska lagstiftaren endast behöver vidta åtgärder för att antagna bestämmelser skall införlivas sedan kommissionen eller andra behöriga gemenskapsorgan har utfärdat nödvändiga tillämpningsbestämmelser.
13. Sammanfattningsvis kan sådana omständigheter som tillämpningssvårigheter, avsaknaden av konkreta genomförandeåtgärder (tekniska specifikationer m. m), möjligheten till och förhoppningen om kommande ändringar inte på något sätt frita medlemsstaten från skyldigheten att följa direktivet inom de frister som föreskrivs i detta.
Rättegångskostnader
14. Konstaterandet av att Konungariket Belgien har underlåtit att följa direktivet leder till att svarandestaten helt tappar målet, och denna skall därför ersätta rättegångskostnaderna.
Förslag till avgörande
15. Med hänsyn till vad som anförts ovan, föreslår jag att domstolen skall
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT L 40 av den 12.2.1989, s. 12.
3 Se artikel 2.1 i direktivet.
4 Se artikel 22 i direktivet.
5 EGT L 220, s. 1.
6 Enligt artikel 22 i direktivet skulle medlemsstaterna genast underrätta kommissionen om de bestämmelser som hade antagits för att följa direktivet. Särskilda skyldigheter föreskrevs i andra bestämmelser i direktivet (se till exempel artikel 18 som föreskriver underrättelse om namn på och adresser till certificringsorgan, kontrollorgan och provningslaboratorier).
7 Detta anför kommissionen, utan att motsägas, i stämningsansökan
8 Loi portant exécution de la directive du Conseil des Communautés européennes du 21 décembre 1988 relative au rapprochement des dispositions législatives, réglementaires et administratives des États membres concernant les produits de construction.
9 Inte heller kan force majeure åberopas, vilket det för övrigt inte har, för att tillfälligt berättiga ett fördragsbrott. Se dom av den 11 juli 1985 i mål 101/84, kommissionen mot Italien (Rec. 1985, s. 2629).
10 Se ovan, punkt 3.
11 Det är fråga om en rapport som framlades för rådet den 26 november 1996 av en arbetsgrupp om resultatet i den sektor som berörs av direktivet av ett pilotprojekt som kommissionen hade startat för att förenkla lagstiftningen för den inre marknaden (Simplification of Legislation for the internal Market).
12 I ett fall då svarandcrcgcringcn försvarade sig genom att framhålla att det motiverade yttrandet avgavs när direktiv som ändrade det som inte hade genomförts höll på att utfärdas, fastslog domstolen att det faktum att gemenskapens institutioner genomför ändringar av direktiven inte är tillräckligt för att befria medlemsstaterna från skyldigheten att rätta sig efter dessa inom de föreskrivna fristerna (se dom av den 1 juni 1995 i mål C-182/94, kommissionen mot Italien, REG 1995, s. I-1465, punkt 6).