Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 26 mars 1998

1 Originalspråk: spanska.

2 Förenade målen C-71/91 och C-178/91 (REG 1993, s. I-1915).

3 EGT L 249, s. 25.

4 Se lagdekret nr 331 av den 30 augusti 1993, som omvandlades till lag nr 427 av den 29 oktober 1993.

5 Se i detta hänseende domarna från Corte suprema di cassazione (prima sezione civile) nr 2992 av den 28 mars 1994, nr 9900 av den 23 november 1994, nr 4468/96 och nr 3458/96 av den 23 februari 1996. Den sistnämnda domen avkunnades samfällt av avdelningarna (sezioni unite). Efter att ha påmint om de förändringar som hade ägt rum i lagstiftningen för avgiften fastställde Corte costituzionale på samma sätt i den andra motiveringen till dom nr 56 av den 24 februari 1995 beträffande åren före avgiftens avskaffande (1993) att: Eftersom avgiften, enligt domstolens tolkning i dom av den 20 april 1993 i målen C-71/91 och C-178/91, har uppburits av den italienska staten i strid med artikel 10 i direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969, kan de betalade beloppen återkrävas med stöd av gemenskapsrätten, som är direkt tilllämplig på den italienska rättsordningen.

6 Mål C-208/90 (REG 1991, s. I-4269; svensk specialutgåva, volym 11).

7 Punki 23.

8 Mål C-338/91 (REG 1993, s. I-5475).

9 Mål C-410/92 (REG 1994, s. I-5483).

10 Dom av den 17 juli 1997 i mål C-90/94 (REG 1997, s. I-4085).

11 Dom av den 17 juli 1997 i de förenade målen C-114/95 och C-115/95 (REG 1997, s. I-4263).

12 Mål C-188/95 (REG 1997, s. I-6783), punkt 42—52.

13 Den muntliga förhandlingen ägde rum på samma gång för målen C-231/96, EDIS, C 260/96, SPAC, C-279/96, Ansaldo Energia, C-280/96, Marine Insurance Consultants och C-281/96, GMB m. fl.

14 Ombudet för bolaget EDIS klargjorde detta när han under sammanträdet medgav att ett annat bolag kallat EDIS som har anknytning till det ifrågavarande bolaget, och ytterligare några italienska företag redan under 1989 (alltså inte endast fore avkunnandet av domen i målet Ponente Carni, utan även före den begäran om förhandsavgörande som denna dom hänförde sig till), inför de italienska domstolarna har gjort invändningar mot betalningsskyldigheten med avseende på avgiften för inskrivning i registret. Trots att dess krav avvisades på grund av att de saknade grund vittnar detta om att de inte förvägrades rätten till rättsskydd.

15 Dessa svårigheter inbegriper nödvändigheten av att väcka talan för att erhålla en exekutionstitel mot statskassan, ett krav som annars kan leda till att rättcgångsförhandlingcn kompliceras och att den rättsliga hanteringen till följd därav försenas. Detta skulle vara till förfång för de skattskyldiga.

16 I artikel 61 i lagdekret nr 331 av den 30 augusti 1993 fastställs att återbetalning av belopp som i detta avseende blivit felaktigt inbetalda dels kan ske genom administrativa besvär (för belopp som betalats för räkenskapsåret 1992) och dels genom ersättning (för belopp som betalats för räkenskapsåret 1993).

17 Den 1 januari 1995.

18 De lagar och lagdekret vari dessa räntesatser regleras har ändrats många gånger under de senaste åren. Detta är en klar följd av räntesatsernas utveckling på penning- och finansmarknaden.

19 Dom av den 16 december 1976 i mål 33/76 (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261).

20 Dom av den 16 december 1976 i mål 45/76 (REG 1976, s. 2043).

21 I olika regler eller principer finns det stöd för rätten att erhålla återbetalning av nationella avgifter som uppburits i strid med gemenskapsrätten. Domstolen har hänvisat till några av dessa i vissa av sina domar. Artikel 5 i fördraget har sålunda kunnat åberopas, eftersom den innehåller ett krav på att medlemsstaterna skall säkerställa att de skyldigheter som följer av fördraget fullgörs. Vid andra tillfällen har det framhållits att det är nödvändigt att den gemenskapsrättsliga bestämmelsen som är oförenlig med den nationella bestämmelse i vilken avgiften har fastställts även i fortsättningen skall ha direkt effekt. Dessutom har det allmänna förbudet åberopats mot att staten gör en oberättigad vinst om den inte måste återbetala belopp som uppburits felaktigt.

22 Mål 240/87 (REG 1988, s. 3513).

23 Samma sak har fastställts i en redan lång rad domar som från och med domarna i de ovannämnda målen Rewe och Comet har avkunnats i detta avseende: Dom av den 26 juni 1979 i mål 177/78, Pigs & Bacon Commission (REG 1979, s. 2161), av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just (REG 1980, s. 501), dom av den 5 mars 1980 i mål 265/78, Ferwcrda (REG 1980, s. 617), dom av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana (REG 1980, s. 1205), dom av den 10 juli 1980 i mål 811/79, Ariete (REG 1980, s. 2545), dom av den 10 juli 1980 i mål 826/79, MIRECO (REG 1980, s. 2559), dom av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595), dom av den 25 februari 1988 i de förenade målen 331/85, 376/85 och 378/85, Bianco och Girard (REG 1988, s. 1099), dom av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hedley Lomas (REG 1996, s. I-2553), m. fl.

24 Mål C-261/95 (REG 1997, s. I-4025).

25 Mål 130/79 (REG 1980, s. 1887; svensk specialutgåva, volym 5, s. 227), punkt 17.

26 Kommissionen har i detta mål begränsat sig till att hänvisa till sitt yttrande i målet EDIS.