Förslag till avgörande av generaladvokat
A — Inledning
1. Denna begäran om förhandsavgörande har framställts av Cour du travail de Liege. Den avser tolkningen av artiklarna 12.2, 46 och 46b i förordning (EEG) nr 1408/71 såvitt avser beräkning av ålderspension för gruvarbetare med tillägg enligt belgisk rätt och eventuell minskning av tillägget på grund av pensionsförmåner som förvärvats i andra medlemsstater.
2. Bakgrunden till tvisten vid den nationella domstolen är i huvudsak följande. Sökanden, som är motpart i målet vid den nationella domstolen, är född i Italien. Han var under sitt yrkesverksamma liv anställd först i sitt hemland och därefter i Förbundsrepubliken Tyskland som avlönad arbetstagare och arbetade slutligen under 26 år som gruvarbetare under jord i Belgien.
3. I Belgien beräknas ålderspensionen för gruvarbetare på grundval av en antagen arbetsperiod om 30 år i enlighet med artikel 3 andra stycket i lag av den 20 juli 1990 om införande av en flexibel pensionsålder för arbetstagare och anpassning av arbetstagarnas pensioner till utvecklingen av det allmänna välståndet.
4. Office national des pensions (nedan kallat ONP), som är klagande i målet vid den nationella domstolen, beviljade från och med den 1 januari 1991 sökanden ålderspension som gruvarbetare med ett årligt belopp om 449417 BFR. I det besked om beslutet som sökanden erhöll fastslogs dessutom att sökanden hade rätt till ett årligt tillägg med 40591 BFR med följande anmärkning: Detta tillägg minskas med den ålderspension eller sådana förmåner i stället för denna som Ni dessutom kan ha rätt till enligt belgisk eller utländsk lagstiftning ...
5. Tillägget reducerades därhän att det helt bortföll, med motiveringen att sökanden hade rätt till pension som arbetstagare i andra länder, nämligen i Italien med 101619 LIT i månaden från och med den 1 november 1989 och i Tyskland med 3208,80 DM årligen från och med den 1 januari 1991. Sökanden överklagade beslutet om minskning av tillägget.
6. Sökanden har vid de nationella domstolarna gjort gällande att artikel 3 sjätte stycket andra meningen i 1990 års lag innehåller en sådan bestämmelse om minskning av förmåner som, enligt artikel 12.2 och artikel 46.3 i förordning nr 1408/71 samt enligt artikel 46b i förordningen som trädde i kraft den 1 juni 1992, inte får tillämpas vid beräkningen av den ålderspension han har rätt till enligt belgisk lag.
7. Sökandens talan bifölls i första instans. ONP överklagade domen. ONP har intagit ståndpunkten att den omtvistade belgiska lagbestämmelsen endast anger en metod för att beräkna förmånsbeloppet innan förmånen kan minskas, innehållas eller indras.
8. Den nationella domstolen har begärt förhandsavgörande av följande fråga:
9. ONP och kommissionen har gett in skriftliga yttranden. Vid den muntliga förhandlingen har också den svenska regeringen uppträtt. Jag återkommer i samband med bedömningen till vad de som deltagit i förfarandet har anfört.
B — Bedömning
10. Inledningsvis skall erinras om att de tillämpliga bestämmelserna i förordning nr 1408/71 ändrats från och med den 1 juni 1992, vilket sökanden — som framgår av begäran om förhandsavgörande — hänvisade till redan under förfarandet vid den nationella domstolen och vilket kommissionen också helt riktigt har lagt till grund för sin argumentation.
11. För tiden efter den 1 juni 1992 skall därför de ändrade gemenskapsrättsliga bestämmelserna tillämpas och inte de som gällde från den 1 januari 1991, som var första dagen för utbetalande av ålderspensionen, till och med den 31 maj 1992. Det kan emellertid redan här konstateras att de bestämmelser i förordningen som avser minskning av förmåner inte ändrades i sak.
12. ONP har under det skriftliga förfarandet — och redan under förfarandet vid den nationella domstolen — intagit ståndpunkten att den omtvistade belgiska bestämmelsen endast anger en metod för att beräkna det förmånsbelopp som måste fastställas innan en minskning eventuellt kan ske. Bestämmelsen kan enligt ONP för övrigt inte anses utgöra ett hinder mot den fria rörligheten, eftersom även andra belgiska pensionsförmåner beaktas när tillägget beräknas.
13. Den svenska regeringen har vid den muntliga förhandlingen i huvudsak intagit ståndpunkten att den belgiska lagbestämmelsen i fråga inte kan anses vara en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71 utan endast skall betraktas som en bestämmelse om hur förmånsbeloppet skall beräknas. Även om domstolen skulle anse att bestämmelsen om hur storleken av tillägget skall beräknas är en bestämmelse om minskning av förmåner kan emellertid artiklarna 12.1, 46.3 och 46b i förordningen inte tillämpas, eftersom tillämpningen skulle medföra ett negativt resultat.
14. Kommissionen anser däremot att ifrågavarande belgiska lagbestämmelse är en bestämmelse om minskning av förmåner i förordningens mening. Detta synsätt leder enligt kommissionen till att de pensionsförmåner som skall utbetalas enligt systemen i andra medlemsstater enligt förordning nr 1408/71 i dess lydelse såväl före som efter den 1 juni 1992 skall lämnas utan avseende vid beräkning av tillägget.
Rättsläget enligt förordning nr 1408/71 i dess lydelse intill den 31 maj 1992
15. De bestämmelser i förordning nr 1408/71 som är tillämpliga till och med den 31 maj 1992 är artikel 12.2 i dess ovan redan citerade lydelse och artikel 46.3 i följande lydelse: Personen skall, inom gränsen för det högsta teoretiska förmånsbeloppet beräknat enligt punkt 2 a, ha rätt till den totala summan av de förmåner som har beräknats enligt bestämmelserna i punkt 1 och 2.
16. Domstolens dom i målet Romano meddelades medan dessa bestämmelser ännu gällde. I den begäran om förhandsavgörande som låg till grund för den domen var frågan huruvida den då gällande belgiska bestämmelsen, om att fiktiva anställningsperioder skulle beaktas respektive lämnas utan avseende vid beräkningen av ålderspension för gruvarbetare, skulle anses vara en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71. Under vissa förhållanden tillgodoräknades arbetare inom ifrågavarande industrisektor en antagen anställningspcriod om så många år att maximipcrioden 30 arbetsår uppnåddes. Vid beräkning av ålderspension för migrcrande arbetstagare minskades dessa tillgodoräknade arbetsår regelmässigt med det antal år under vilka vederbörande faktiskt arbetat i en annan medlemsstat.
17. Den nationella domstol som skulle avgöra målet Romano begärde förhandsavgörande av EG-domstolcn för att få klarlagt, om de tillämpliga belgiska lagbestämmelserna utgjorde sådana bestämmelser för att förhindra sammanträffande av förmåner som avses i förordning nr 1408/71 med därav följande konsekvenser för beräkningen av ålderspension.
18. Domstolen gav i domen av den 4 juni 1985 följande svar:
19. Frågan i detta mål är nu, huruvida denna bedömning också gäller de ändrade belgiska bestämmelser, som är tillämpliga för tiden från och med den 1 januari 1991 till och med den 31 maj 1992.
20. ONP anser att den beräkningsmetod som infördes genom lagen av den 20 juli 1990 principiellt skiljer sig från den som låg till grund för förhandsavgörandet i målet Romano och att domstolens avgörande i det målet därför inte är prcjudiccrandc för bedömningen av de bestämmelser som gäller i dag.
21. Gentemot detta har kommissionen invänt att den nationella lagstiftning som var tillämplig när målet Romano avgjordes i sak är identisk med den som är tillämplig i det här aktuella målet vid den nationella domstolen.
22. Utgångspunkten måste vara att de belgiska bestämmelserna om ålderspension för gruvarbetare — både i den lydelse de hade när målet Romano avgjordes och i den de numera har — avser att ge arbetstagare inom denna sektor en särskild förmån. Denna förmån består för det första i att pensionen beräknas på en maximal anställningsperiod om trettio år, alltså en väsentligt kortare period än den som läggs till grund för pension enligt de allmänna reglerna. För det andra kännetecknas lagstiftningen såvitt avser denna personkrets av att det ålderspensionsbelopp som skall utbetalas när arbetstagaren faktiskt har fullgjort en arbetsperiod om åtminstone tjugofem år enligt lag ökas till oreducerad pension. Detta gäller enligt både de nya och de ändrade bestämmelserna. Det är bara metoderna för att beräkna ökningen som skiljer sig åt. Medan den arbetsperiod enligt den tidigare lagstiftningen som skall beaktas kompletterades genom att arbetstagaren tillgodoräknades fiktiva arbetsår, beviljas arbetstagaren enligt den ändrade lagstiftningen i stället ett tillägg, varvid referenspensionen utgörs av det pensionsbelopp som arbetstagaren skulle ha erhållit om han faktiskt hade arbetat i trettio år.
23. Från det tilläggsbelopp som utgör skillnaden mellan den pension som förvärvats genom faktiskt fullgjorda anställningsperioder och den pension som skall utgå efter trettio års arbete avdras de pensionsförmåner som vederbörande har rätt till enligt utländsk lagstiftning. Detta gäller enligt både tidigare och nu gällande lagstiftning, och avdraget görs på sätt som svarar mot metoden att öka förmånen till full pension, nämligen i ena fallet genom att de först tillgodoräknade perioderna reduceras, i det andra genom att det framräknade tilläggsbeloppet minskas. Till den del som en viss grupp av arbetstagare — oavsett på vilken grund — genom ökningen av den avgiftsfinansierade pensionsförmånen får en bättre ställning i förhållande till vad de skulle ha fått enligt den allmänna regeln är det nuvarande rättsläget i sak detsamma som det tidigare. De pensionsförmåner som personen i fråga har rätt till enligt andra bestämmelser och som skall beaktas är också desamma. Enligt såväl den tidigare som den nu gällande lagstiftningen skall både de närmare angivna förmånerna enligt nationell lagstiftning och förmåner enligt utländsk lagstiftning inräknas i det totala förmånsbeloppet.
24. Domstolen har ansett att den externa bestämmelse för att förhindra sammanträffande av förmåner som fanns i den tidigare nationella lagstiftningen är en sådan bestämmelse om minskning av förmåner som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71. Den nya bestämmelsen bör bedömas på samma sätt, eftersom den i fråga om struktur och ändamål är helt jämförbar med den tidigare.
25. Detta synsätt bör gälla så mycket mer som de försäkringsperioder som skall beaktas när pensionsbeloppet fastställs i princip regleras genom andra bestämmelser. Om emellertid beaktande respektive minskning av fiktiva arbetsår skall anses innebära minskning av förmåner i förordningens mening måste detta i ännu högre grad gälla i fråga om beviljandet av tilläggsbelopp respektive minskning av dessa. Sålunda talas det i de relevanta bestämmelserna också om sammanträffande av förmåner och beviljande av förmåner.
26. Om bestämmelsen om minskning av tilllägget på grund av förmåner som skall utbetalas enligt utländska system alltså är att betrakta som en sådan bestämmelse om minskning av förmån som avses i förordning nr 1408/71, får den enligt uttrycklig föreskrift i artikel 12.2 andra meningen i förordningen inte tillämpas när pensioner beräknas enligt artikel 46 i förordningen. Detta gäller i vart fall enligt förordning nr 1408/71 i dess lydelse till och med maj 1992.
Rättsläget enligt förordning nr 1408/71 i dess lydelse från och med den 1 juni 1992
27. Avsikten med att ändra de bestämmelser i förordningen som här är tillämpliga var att texten i förordningen skulle konsolideras med beaktande och systematisering av den rättspraxis som förordningen dittills gett upphov till. De tillämpliga bestämmelserna i förordning nr 1408/71 har sedan den 1 juni 1992 följande lydelse:
28. Det är att märka att andra meningen i artikel 12,2, som inskränkte det generella uttalandet i första meningen och uteslöt minskning av förmåner när personen erhöll förmåner av samma slag på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall (pensioner) eller arbetssjukdom som beviljats av två eller flera medlemsstaters institutioner, utgick vid ändringen. I gengäld infördes formuleringen om något annat inte föreskrivs i denna förordning. I dessa andra föreskrifter, såsom till exempel i de som finns i artikel 46a—c i förordningen, har dock innebörden av den i artikel 12.2 strukna passusen behållits och utvecklats. De särskilda bestämmelserna om sammanträffande av förmåner i kapitel 3 i förordningen är därför tillämpliga.
29. Artikel 46 fick en helt ny lydelse. Den tidigare gemenskapsrättsliga bestämmelsen i artikel 46.3 för att förhindra sammanträffande av förmåner utgick. Artikel 46.3 har numera följande lydelse:
30. En ny artikel 46b med särskilda bestämmelser vid sammanträffande av förmåner av samma slag enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning infördes i förordningen. Den har följande lydelse:
31. Nu är frågan huruvida ändringarna i förordningen föranleder en annan gemenskapsrättslig bedömning av den nationella bestämmelsen om minskning av förmåner.
32. När pensionsförmåner enligt utländska system skall avdras från en pensionsförmån enligt nationell rätt föreligger en extern bestämmelse för att förhindra sammanträffande av förmåner. Andringen av förordning nr 1408/71 har i vart fall inte medfört att den nationella bestämmelsen förlorat sin karaktär av en bestämmelse om minskning av förmåner. Inte heller ändras dess karaktär av extern bestämmelse för att förhindra sammanträffande av förmåner genom att den är infogad i en intern bestämmelse för att förhindra sammanträffande av förmåner, som enligt artikel 46.3 får åberopas såväl vid beräkningen av en nationell förmån enligt artikel 46.1 a i i förordning nr 1408/71 som vid en gemenskapsrättslig proportionell beräkning av förmåner enligt artikel 46.2 i förordningen.
33. Det kan alltså konstateras att den omtvistade nationella bestämmelsen är en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71. Därav följer att den skall tillämpas i överensstämmelse med förordningen.
34. Enligt artikel 12.2 i förordningen får i princip även nationella externa bestämmelser för att förhindra sammanträffande av förmåner åberopas, om något annat inte föreskrivs i denna förordning. Sådana andra föreskrifter följer av de särskilda bestämmelserna om pension i kapitel 3 i förordningen. De allmänna bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande enligt medlemsstaternas lagstiftning som gäller inom denna ram finns i artikel 46a i förordningen.
35. Artikel 46a.3 a har följande lydelse:
36. De regler om sammanträffande av förmåner av samma slag som skall utbetalas enligt lagstiftningen i åtminstone två medlemsstater som går före bestämmelsen i 46a.3 finns i artikel 46b. I detta mål är pensionsförmånerna i Belgien, Italien och Tyskland otvivelaktigt sådana förmåner av samma slag, som i artikel 46a.1 definieras som förmåner vid invaliditet, ålderdom och till efterlevande som beräknas eller utges på grundval av försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person. Artikel 46b.1 utesluter helt tillämpning av nationella bestämmelser om minskning av förmåner när en pension enligt gemenskapsrätten beräknas proportionellt i enlighet med artikel 46.2.
37. Kommissionen utgår från att nämnda bestämmelse är tillämplig i detta mål och har åberopat den till stöd för sin uppfattning att den nationella bestämmelsen om minskning av förmåner inte får åberopas.
38. I detta sammanhang torde det dock vara fråga om beräkning av en rent nationell förmån enligt artikel 46.1 a i, eftersom de tjugosex arbetsår som den nationella institutionen har beaktat omfattades enbart av belgisk lagstiftning. Med denna förutsättning som utgångspunkt blir artikel 46b.2 tillämplig, enligt vilken bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner som beräknats enligt artikel 46a får åberopas endast på vissa särskilda villkor. Till dessa villkor hör att förmånens storlek är oberoende av längden av faktiska försäkrings- eller bosättningsperioder och att förmånen är upptagen i bilaga 4 D till förordningen. I detta fall är inget av dessa två villkor uppfyllt, varför den omtvistade bestämmelsen om minskning av förmån inte får åberopas.
39. Resultatet stämmer alltså överens med den uppfattning som kommissionen har hävdat, varför det här inte behöver klarläggas om den pension som målet vid den nationella domstolen avser skall beräknas enligt artikel 46b.1 eller enligt artikel 46b.2.
40. Resultatet synes också vara riktigt i sak. Det är visserligen rent teoretiskt tänkbart, att en migrerande arbetstagare vid beräkning av pensionsförmåner enligt belgisk rätt i förekommande fall får en något gynnsammare ställning än en arbetstagare som under hela sin yrkesverksamma tid uteslutande omfattats av belgisk lagstiftning. Detta innebär dock inte något favoriserande, eftersom även en migrerande arbetstagare som är belgisk medborgare skulle dra fördel av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om tillämplighet av nationella bestämmelser om minskning av förmåner. Dessutom är beräkningen av förmånen enligt belgisk rätt endast ett led vid den gemenskapsrättsliga beräkningen av den pension som en migrerande arbetstagare har rätt till. Vad slutresultatet blir, när alla led för att med tillämpning av det komplexa systemet i kapitel 3 i förordningen beräkna förmånen har genomförts, är inte föremål för behandling i detta mål.
41. Det kan konstateras att gemenskapslagstiftaren vid omarbetning av förordning nr 1408/71 bland annat genom förordning (EEG) nr 1248/92 ville skapa en klart definicrad ram för tillämpningen av nationella bestämmelser för att förhindra sammanträffande av förmåner vid gemcnskapsrättsliga beräkningar av ålderspensioner och i samband därmed i förordningen införde artikel 46b som är tillämplig i detta fall. Lagstiftaren upprätthåller därvid uttryckligen kontinuiteten i domstolens praxis.
42. De tankar som ligger till grund för ändringen i förordningen har intagits i övervägandena i ingressen. I femtonde övervägandet sägs sålunda: Till följd av domstolens fasta rättspraxis har rådet inte kompetens att fastställa regler som begränsar rätten till två eller flera pensioner som har förvärvats i olika medlemsstater genom minskning av det pensionsbelopp som uteslutande har förvärvats enligt nationell lagstiftning; enligt domstolen ligger kompetensen att införa sådana regler hos den nationelle lagstiftaren, då det [... åvilar gemenskapen som lagstiftare] att bestämma de gränser inom vilka de nationella bestämmelserna avseende minskning, innehållande eller indragning av förmånerna skall tillämpas ...
43. Gemenskapslagstiftarens sålunda utfärdade bestämmelser får inte rubbas.
44. Slutligen skall jag behandla ONP:s under den muntliga förhandlingen framförda uppfattning att artikel 50 i förordningen är tilllämplig.
45. I artikel 50 regleras [b]eviljande av ett tillägg när det totala förmånsbeloppet enligt de olika medlemsstaternas lagstiftningar inte uppgår till det fastställda minimibeloppet i den stat inom vars territorium mottagaren är bosatt.
46. ONP har åberopat domen i målet Browning för att motivera att det tillägg som enligt nationell rätt utgår till gruvarbetare är ett tillägg enligt artikel 50, varför de förmåner som skall utbetalas enligt systemen i andra medlemsstater måste tas hänsyn till när tilläggsbeloppet beräknas.
47. ONP:s uppfattning kan av flera skäl inte godtas. För det första är det inte fråga om en minimiförmån i bestämmelsens mening. En sådan har domstolen i domen i målet Browning definierat som en specifik garanti ..., som skall tillförsäkra mottagarna av sociala trygghetsförmåner en minimiinkomst som överstiger det totala förmånsbelopp som personen i fråga skulle kunna kräva enbart på grund av fullgjorda försäkringsperioder och avgifter. Det omtvistade tillägget enligt belgisk rätt medför däremot att en viss personkrets på noga definierade villkor får en bättre ställning genom att den faktiskt förvärvade pensionen ökas till oreducerad pension. Denna förmån är just inte grundad på den faktiska försäkringsperioden.
48. Inte heller den hänvisning som ONP:s ombud gjort till generaladvokaten Sir Gordon Slynns förslag till avgörande föranleder någon annan bedömning. Generaladvokaten anförde visserligen: Minimiförmånen behöver inte nödvändigtvis vara angiven i bestämmelserna som ett visst penningbelopp. Den kan vara ett belopp som låter sig uträknas med hjälp av en formel. Om detta citat sätts in i sitt sammanhang finner man emellertid att generaladvokaten fortsatte: Den får dock inte vara beroende av andra än de ... nämnda villkoren, varvid han beskrev villkoren som fullgörandet av försäkringsperioden.
49. Den belgiska bestämmelsen om gruvarbetares pension skall därför inte anses vara beviljande av en minimiför-mån.
50. Det finns även ett annat skäl för att artikel 50 i förordning nr 1408/71 inte kan tilllämpas. En tillämpning av artikel 50 förutsätter att gemenskapsrättsliga pensionsförmåner har fastställts enligt artikel 46.2. Som jag har nämnt redan med avseende på artikel 46b är det emellertid i detta mål endast fråga om beräkning av en nationell förmån på grund av arbetsperioder som har fullgjorts enligt det belgiska systemet.
C — Förslag till avgörande
51. På grund av det anförda skall tolkningsfrågan besvaras jakande. Begäran om förhandsavgörande skall därför besvaras på följande sätt:
1 Originalspråk: tyska.
2 Konsoliderad text av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, EGT C 325, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57, jämför också förordning (EEG) nr 1408/71 i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva område 5, volym 3, s. 13. [Jämför också förordning (EEG) nr 1408/71 i dess lydelse enligt rådet förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992; svensk specialutgåva, område 5, volym, 5, s. 130.]
3 Moniteur belge av den 15 augusti 1990.
4 Jämför kapitel 3 Ålderdom och dödsfall (pensioner).
5 Dom av den 4 juni 1985 i mål C-58/84, Francesco Romano (REG 1985, s. 1679), av den 11 juni 1992 i de förenade målen C-90/91 och C-91/91, Di Crescenzo (REG 1992, s. I-3851) och av den 21 oktober 1975 i mål C-24/75, Pctroni (REG 1975, s. 1149; svensk specialutgåva, volym 2).
6 Se ovan foinoi 4.
7 Såvitt avser de närmare omständigheterna jämför domen i ovannämnda mal C-58/84 (fotnot 4),
8 Se ovan fotnot 4.
9 Se artikel 3 första stycket första meningen a i lag av den 20 juli 1990 och artikel 10.2 nr 1 i kunglig förordning nr 50 av den 24 oktober 1967 i den lydelse denna har efter den 1 januari 1981.
10 Se artikel 45 i förordning nr 1408/71.
11 Sc artikel 12.2 i förordning nr 1408/71.
12 Sc rubriken till artikel 46 i förordning nr 1408/71.
13 Se till exempel den ovannämnda domen i målet Petroni (fotnot 4).
14 Min kursivering.
15 Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare och deras familjer flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT L 136, s. 7; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 130).
16 Min kursivering.
17 Min kursivering.
18 Dom av den 17 december 1981 i mål 22/81, Browning (REG 1981, s. 3357).
19 Förslag till avgörande i det ovannämnda målet Browning (fotnot 17), s. 3377 f.
20 Jämför ordalydelsen av artikel 50: försäkrings- eller bosättningsperiod ... som är lika med itila forsikringsperioder ... (min kursivering); se också arlikcl 46.2 och artikel 45 i förordningen.