Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 19 januari 1999

1 Originalspråk: italicnska.

2 EGT L 76, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 127.

3 Se femte övervägandet. Artikel 1 föreskriver följande: 1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att beslut av upphandlande enheter skall kunna prövas noga och snabbt enligt de förutsättningar som anges i nedanstående artiklar, i synnerhet artikel 2.8, för alt avgöra huruvida besluten strider mot gemenskapslagstiftningen om upphandling eller mot nationella regler som har tillkommit för alt följa gemenskapslagstiftningen om a) upphandlingsförfaranden enligt rådets direktiv 90/531/EEG, och b) upphandlande enheter enligt artikel 3.2 a i samma direktiv.

4 Valmöjligheten som kallas förhindra-undanröja föreskrivs i artikel 2 enligt följande: 1. Medlemsstaterna skall se till att bestämmelserna om prövning enligt artikel 1 ger prövningsorganct behörighet att handla antingen enligt a och b nedan eller enligt c och i bägge fallen enligt d: a) Att så tidigt som möjligt vidta interimistiska åtgärder i syfte att åstadkomma rättelse av påstådda överträdelser eller förhindra ytterligare skada för berörda intressen, däribland åtgärder för att avbryta upphandlingen eller förhindra verkställigheten av upphandlarens beslut. b) Att undanröja eller låta undanröja beslut som tagits utan stöd i lag, och därvid bland annat undanröja diskriminerande tekniska, ekonomiska eller finansiella specifikationer i meddelanden om upphandling, meddelanden i förhand om upphandling, meddelande om ett särskilt system för urval av leverantörer, inbjudan alt avge anbud, kontraktshandlingar eller annat dokument som har samband med upphandlingen ...

5 Min kursivering.

6 Se artikel 3.

7 Se artikel 4.

8 Se artikel 10.1.

9 Se artikel 10.4.

10 Se artikel 10.5.

11 JORF av den 1 januari 1994, s. 10.

12 Min kursivering.

13 Se artikel 1 tredje stycket.

14 Se artikel 1 sjätte stycket.

15 Se punkt 2 i detta förslag till avgörande.

16 Se punkt 6 i detta förslag till avgörande.

17 Se dom av den 19 september 1996 i mål C-236/95, kommissionen mot Grekland (REG 1996, s. I-4459) samt den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 13 i domen.

18 Se artikel 11.2 i kommissionens förslag: Det prövningsorgan som är behörigt att fastställa den ersättning som skall Betalas i enlighet med punkten 1 skall fastställa denna ersättning högt nog för att avskräcka den upphandlande enheten från att begå eller fortsätta med en överträdelse. Denna ersättning skall åtminstone täcka de kostnader som är förenliga med att förbereda anbud eller deltaga i upphandlingsförfarandet för den person som har begärt ingripande. Summan av dessa kostnader fastställs till en procent av värdet på upphandlingen, utom i de fall då den som begärt ingripande kan bevisa all kostnaderna var högre. Varje betalningsorder av en summa pengar i enlighet med den aktuella bestämmelsen utesluter varje nytt ålcrbctalningskrav från den berörda personen avseende utgifter som tagits i beaktande av prövningsorganet vid tidpunkten för dess beslut. (EGT C 216, s. 8. Min kursivering.)

19 Min kursivering.

20 Se till exempel Couchez, G., Voies d'exécution, Paris 1994, s. 5, där vitets indirekta, men särskilt effektiva, tvingande karaktär betonas.

21 Det finns naturligtvis flera exempel på när lagstiftaren har föreskrivit noggranna villkor för hur man skall fastställa vitesbelopp. Så är till exempel fallet beträffande artikel 16 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13,1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), enligt vilken kommissionen är behörig att utdöma ”viten om lägst femtio och högst ett tusen beräkningsenheter om dagen, eller rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1; svensk specialutgåva, 1994, annex, s. 16), enligt vilken gemenskapslagstiftaren har använt en teknik som innebär att man fastställer ett maximibelopp för vitet (artikel 15). Det skulle emellertid vara fel att dra den slutsatsen att vitct endast kan vara effektivt i de fall där minimi- eller maximibeloppet fastställs genom lagstiftning.

22 Se beträffande den bestämmelse som infördes i den belgiska lagstiftningen genom den för Beneluxländerna gemensamma viteslagen (konvention av den 26 november 1973, Tractatenblad, 1974, 6) de anmärkningar som gjordes av van Compernolle, J. i L'astreinte, Bryssel, 1992, s. 47. Beträffande vilets fastställande konstaterar författaren att domaren förfogar över det största möjliga utrymmet för skönsmässiga bedömningar avseende vitesbeloppets fastställande ... Med beaktande av alla sakomständigheter, inklusive gäldenärens uppförande och hans finansiella ställning, fastställer domaren efter fritt skön det vitesbelopp som bedöms vara lämpligt för att utöva ett tillräckligt tryck på gäldenären i syfte att tvinga honom att följa föreläggandet ... Domaren har i detta hänseende ett oinskränkt utrymme för skönsmässiga bedömningar (min kursivering).

23 Min kursivering.

24 Mål C-236/95 (ovan fotnot 16), punkt 26 i förslaget till avgörande.

25 Se dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, von Colson och Kamann (REG 1984, s. 1891; svensk specialutgåva, volym 7, s. 577) och av den 20 september 1988 i mål 31/87, Beentjes (REG 1988, s. 16).

26 Se domen i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 16), punkt 8.

27 Se generaladvokatens förslag till avgörande, punkt 24. I punkt 13 i domen har domstolen erinrat om sin fasta rättspraxis, där det framgår att dessa principer utgör en effektiv garanti för att nationella myndigheter faktiskt tillämpar direktivet fullt ut och att, i sådana fall då direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda, den rättsliga situation som följer av dessa principer är tillräckligt klar och precis samt att de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna (se i detta sammanhang dom av den 23 maj 1985 i mål 29/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1985, s. 1661; svensk specialutgåva, volym 8, s. 221), punkt 23, av den 9 april 1987 i mål 363/85, kommissionen mot Italien (REG 1987, s. 173), punkt 7, och av den 30 maj 1991 i mål C-59/89, kommissionen mot Tyskland (REG 1991, s. I - 2607), punkt 18).

28 Ibidem.

29 Lag nr 91-650 av den 9 juli 1991 (JORF av den 14 juli 1991, s. 9228).

30 Se artikel 2.5.

31 Se i detta sammanhang Frignagni, A., La penalità di mora e le astreintes nei diritti che si ispirano al modello francese i Riv. Dir. civ., 1981, I-s. 511: Möjligheten att höja nivån på vitesbeloppet är avhängig det ovannämnda syftet att lättare kunna övervinna gäldenärens motstånd. Detta gör det dessutom nödvändigt att utdöma beloppet slutgiltigt.

32 Enligt min mening är det inte en tillfällighet att artikel 15.3 i förordningen om företagskoncentrationer (ovan fotnot 20) föreskriver att Om de personer som avses i artikel 3.1 b eller företag eller förctagssammanslutningar har fullgjort skyldigheten för vars uppfyllande det löpande vitet har förelagts, kan kommissionen fastställa vilels slutliga storlek till ett belopp som är lägre än det som skulle ha följt av det ursprungliga beslutet (min kursivering). Jag anser inte att denna bestämmelse, vilken utgör en logisk tillämpning av proportionalitctsprincipcn, begränsar vitcts avskräckande verkan.

33 Den franska regeringen har hänvisat till april/maj-numrcl från år 1992 av tidskriften Marches publics.

34 Se domen i målet C-59/89, kommissionen mot Tyskland (ovan fotnot 26), punkt 24.

35 Ibidem, punkt 28.

36 Se artikel 9.2.