Förslag till avgörande av generaladvokat
1. I förevarande mål har den nationella domstolen ställt två frågor om tolkningen av Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen eller konventionen). Den första frågan rör begreppet officiell handling i artikel 50 i denna konvention. Den andra frågan avser artikel 32.2 i konventionen, och rör i synnerhet frågan om gäldenären är tvungen att behålla hemvist i den stat där förfarandet anhängiggjordes.
Bakgrund och tolkningsfrågor
2. Tolkningsfrågorna avser artikel 50 respektive artikel 32 i Brysselkonventionen, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till Brysselkonventionen samt till protokollet om domstolens tolkning av konventionen och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde till Brysselkonventipnen.
3. Fakta i målet vid den nationella domstolen är följande. Unibank A/S (nedan kallad Unibank) är en dansk bank som är belägen i Århus i Danmark. Banken har en fordran gentemot Flemming G. Christensen, som har undertecknat tre skuldebrev (gældsbrev) till förmån för banken på 270000 DKR, 422000 DKR respektive 138000 DKR. Skuldebreven är maskinskrivna och har även undertecknats av en tredje person — en anställd på banken — för att bevittna gäldenärens namnteckning. I dokumenten i fråga har det vidare uttryckligen angetts att de kan ligga till grund för tvångsverkställighet; det hänvisas i detta hänseende till 478 § i danska retsplejeloven. Enligt begäran om förhandsavgörandet är de fordrade beloppen exigibla.
4. När skuldebreven upprättades var gäldenären bosatt i Danmark. Han flyttade sedermera till Weiterstadt i Tyskland, där Unibank delgav honom de tre skuldebreven. På begäran av den fordringsägande banken medgav den tyska domstolen — Landgericht Darmstadt — verkställighet. Flemming G. Christensen överklagade detta beslut, varvid han gjorde gällande dels att skulden delvis hade upphört, dels att ett avtal om uppdelad betalning av det återstående beloppet hade upprättats. Gäldenären uppgav att han lämnat Tyskland utan att meddela sin nya adress. Andra instans ändrade första instans avgörande och biföll Flemming G. Christensens yrkande med motiveringen att Unibank inte längre kunde erhålla verkställighet av skuldebreven i Tyskland, eftersom gäldenären inte längre var bosatt i Tyskland.
5. Unibank överklagade ärendet till Bundesgerichtshof, som ansåg att det var nödvändigt att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
Den första frågan
6. Genom den första frågan vill den hänskjutande domstolen få begreppet officiell handling i artikel 50 i Brysselkonventionen klargjort. I synnerhet skall domstolen ange om det är nödvändigt att en person med officiellt bemyndigande att bekräfta handlingar, eller i varje fall en myndighet, medverkar vid upprättandet av handlingen för att handlingen skall anses vara en officiell handling och därmed vara verkställbar i övriga konventionsstater.
7. Enligt min mening är det den senare tesen som är korrekt. En omständighet som talar för denna lösning är lydelsen av artikel 50, där det hänvisas till handling som har upprättats eller registrerats som en officiell handling (acte authentique) och som är verkställbar i en konventionsstat. Uttrycket upprättats eller registrerats erinrar om idén om ett förfarande för handlingens upprättande som förutsätter att såväl parterna som en annan person, ansvarig för att upprätta eller registrera handlingen så att den blir en officiell handling, deltar. Ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen — i synnerhet adjektiven upprättad eller registrerad — antyder att vad som avses är en kategori av handlingar som upprättats av personer med officiellt bemyndigande att bekräfta handlingar.
8. I Jenard-Möller-rapporten om Luganokonventionen bekräftas ovannämnda överväganden. I rapporten klargörs angående artikel 50 i Luganokonventionen, som motsvarar den bestämmelse som är föremål för den aktuella tvisten och som i huvudsak har samma innehåll, att en officiell handling, i den mening som avses i Luganokonventionen, måste uppfylla följande krav:
9. Mot bakgrund av vad anförts ovan anser jag således att det kan uteslutas att ett skuldebrev som har upprättats utan medverkan av person med officiellt bemyndigande att bekräfta handlingar — såsom det i förevarande fall aktuella skuldebrevet — utgör en officiell handling i den mening som avses i artikel 50 i konventionen. Att handlingen är officiell är ett väsentligt villkor för de handlingar som avses i denna bestämmelse, och kräver — av de skäl som anförts ovan — medverkan av myndighet vid handlingens utformning.
10. Slutligen kan det vara lämpligt att klargöra en sista aspekt av den hänskjutande domstolens fråga. Av tolkningsfrågan framgår att den hänskjutande domstolen frågar domstolen huruvida det faktum att handlingen kan ligga till grund för verkställighet enligt lagen i ursprungsstaten i sig är tillräckligt för att den skall omfattas av tillämpningsområdet för artikel 50. Enligt min mening bör svaret bli nekande. Vid tillämpningen av bestämmelsen är det inte tillräckligt att handlingen är verkställbar, utan det krävs även att det rör sig om en officiell handling i den mening som jag klargjort ovan. Detta innebär att handlingar som eventuellt kan ligga till grund för verkställighet enligt lagen i ursprungsstaten, men som inte utgör officiella handlingar enligt dess rättsordning, är uteslutna från bestämmelsens tillämpningsområde.
Den andra frågan
11. Den hänskjutande domstolen har endast begärt svar på den andra tolkningsfrågan om den första frågan besvaras jakande, det vill säga ifall domstolen skulle anse att ett skuldebrev som upprättats utan medverkan av person med officiellt bemyndigande att bekräfta handlingar utgör en officiell handling i den mening som avses i artikel 50 i konventionen. Således, på grund av det svar som jag anser bör följa på den första frågan, är det inte nödvändigt att gå in på den andra frågan. För fullständighetens skull skall jag dock behandla även denna fråga.
Förslag till avgörande
12. Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar Bundesgerichtshofs frågor på följande sätt:
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT L 299, 1972, s. 32.
3 EGT L 304, s. 1.
4 EGT L 388, s. 1.
5 EGT L 285, s. 1.
6 Denna ändring är emellertid inte tillämplig på omständigheterna i målet, då den i Tyskland trädde i kraft år 1994, medan de tvistiga fordringarna härrör från åren 1990 och 1992.
7 EGT L 319, s. 9.
8 Min kursivering.
9 Enligt doktrinen innefattas i begreppet offentlig handling handlingar som upprättats av personer med officiellt bemyndigande att bekräfta handlingar, justitiesekreterare, notarius publicus, jurister.., se Droz, G. A. L., Compétence judiciaire et effets des jugements dans le Marché Commun, Paris, 1972, s. 391. Författaren tillägger att de offentliga handlingar som åsyftas i artikel 50 är särskilt handlingar upprättade av notarius publicus.
10 Se dom av den 2 juni 1994 i mål C-414/92, Solo Kleinmotoren (REG 1994, s. I-2237), punkt 20, och av den 2 juli 1985 i mål 148/84, Deutsche Genossenschaftsbank (REG 1985, s. 1981), punkt 16.
11 Se artikel 34.2 jämförd med artiklarna 27 och 28 i konventionen.
12 EGT C 189, 1990, s. 57.
13 Såsom nämnts i punkt 2 är artikel 50 i Brysselkonventionen i dess lydelse efter Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde identisk med motsvarande bestämmelse i Luganokonventionen. Redan före denna ändring var skillnaderna mycket marginella och rörde inte bestämmelsens innehåll. Faktum är att det endast är uttrycket revêtus de la formule exécutoire som ersatts av uttrycket déclarés exécutoires.
14 Punkt 72 (min kursivering). I samma punkt anges att växlar och checkar inte åsyftas i artikel 50.
15 Se Gaudemet-Tallon, H., Les conventions de Bruxelles et de Lugano, Paris, 1993, s. 417.
16 Se i detta hänseende punkt 72 i den ovannämnda Jenard-Möller-rapporten, i vilken författarna exempelvis utesluter transaktioner erkända enligt dansk rätt som ägt rum utanför domstol och som enligt dansk rätt kan ligga till grund för verkställighet (min Kursivering).