Domstolens dom den 17 december 1998

I mål C-2/97, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunale di Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G. C.Rodriguez Iglesias, avdelningsordförandena P. J. G. Kapteyn, J.-P. Puissochet, G. Hirsch och P. Jann samt domarna G. F. Mancini, J. C. Moitinho dc Almeida (referent), D. A. O. Edward, H. Ragncmalm, R. Schintgen och K. M. Ioannou, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Società italiana petroli SpA (IP), genom advokaterna M. Maresca och G. Mensi, Genua, Europeiska gemenskapernas kommission, genom I. Martínez del Peral, rättstjänsten, och E. Altieri, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 3 mars 1998 av: Società italiana petroli SpA (IP), företrätt av M. Maresca, Frankrikes regering, företrädd av R. Loosli-Surrans, chargé de mission, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av I. Martínez del Peral och P. Stancanelli, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

och efter att den 28 april 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Gemenskapsrätten

Italiensk lagstiftning

Tvisten vid den nationella domstolen

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Tribunale di Genova har genom beslut av den 14 december 1996, som inkom till domstolen den 3 januari 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av artikel 4 i rådets direktiv 89/655/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet (andra särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 393, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146) och artiklarna 3, 4 och 5 i rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (sjätte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 196, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 208).

2. Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Società italiana petroli SpA (IP) (nedan kallat Italiana petroli) och Borsana Srl (nedan kallat Borsana) angående leveranser av bränsle med så låg bensenhalt som möjligt samt av system för uppsamling av gaser och ångor i samband med distributionen, vilka det sistnämnda företaget beställt med beaktande av direktiven 89/655 och 90/394.

3. Direktiv 89/655 har antagits med stöd av artikel 118a i fördraget. I artikel 4 i direktivet, under rubriken Regler om arbetsutrustning, föreskrivs följande:

4. Direktiv 90/394 har antagits med stöd av artikel 118a i fördraget. I artikel 3 i direktivet, under rubriken Tillämpningsområde — fastställande och bedömning av risker, föreskrivs följande:

5. I artikel 4 i direktiv 90/394, under rubriken Inskränkt användning och utbyte av carcinogener, preciseras följande:

6. I artikel 5 i direktiv 90/394, under rubriken Förebyggande och begränsning av exponering, görs följande tillägg:

7. Rådets direktiv 85/21 O/EEG av den 20 mars 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om blyhalten i bensin (EGT L 96, s. 25; svensk specialutgåva område 15, volym 6, s. 221) antogs med stöd av artikel 100, innan enhetsakten trädde i kraft. I artikel 4.1 föreskrivs följande:

8. I artikel 7 i direktiv 85/210 preciseras följande:

9. I decreto legislativo nr 626 av den 19 september 1994 {GURI nr 265 av den 12 november 1994, supplemento ordinario, nedan kallat dekret 626/94) föreskrivs följande i artikel 6.1:

10. I artikel 62 i dekret 626/94, under rubriken Utbyte och inskränkt användning, föreskrivs följande:

11. I artikel 63 i dekret 626/94, under rubriken Riskbedömning, preciseras följande:

12. Enligt artiklarna 89 och 90 i dekret 626/94 är påföljden för åsidosättande av de skyldigheter som följer av artiklarna 62 och 63 i dekretet fängelse i mellan tre och sex månader.

13. I artikel 36.7 i dekret 626/94 har dessutom följande tillägg gjorts till artikel 20 i dekret 303 av den 19 mars 1956 utfärdat av republikens president:

14. Bestämmelserna i artikel 36 i dekret 626/94 trädde i enlighet med artikel 36.8 i kraft tre månader efter det att dekretet offentliggjorts i Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana.

15. I artikel 2.1 och 2.2 i decreto legislativo nr 294 av den 27 maj 1996 (GURI nr 123 av den 28 maj 1996, nedan kallat dekret 294/96) föreskrivs:

16. Italian a pet roli i ngl ick den 19 juli 1991 ett flertal avtal med Borsana om leverans av bränsle till motorfordon samt avtal om lån utan vederlag av erforderliga anläggningar och utrustning för återförsäljning av bränslet.

17. Borsana begärde i en skrivelse av den 3 juni 1996 att Italiana petroli, med tillämpning av bestämmelserna i dekret 626/94 jämte direktiven 89/655 och 90/394 skulle leverera bränsle med en så låg bensenhalt som möjligt samt system för uppsamling av gas och ångor i samband med distributionen i syfte att skydda de anställdas hälsa.

18. Italiana petroli ansåg att det inte var möjligt att tillmötesgå Borsanas begäran på grund av skillnaderna mellan bestämmelserna i dekret 626/94, särskilt artiklarna 62 och 63, och direktiven 90/394 och 89/655 i fråga om bedömningen av risken för exponering för carcinogener och de tidsfrister inom vilka arbetsgivarna skulle ha anpassat arbetsutrustningen. Italiana petroli ifrågasatte även huruvida direktiv 90/394 och dekret 626/94 är förenliga med artiklarna 30, 36 och 100a i EG-fordraget, eftersom arbetsgivarna genom de ifrågavarande bestämmelserna alaggs en ytterligare skyldighet att, med beaktande av de möjligheter som den tekniska utvecklingen erbjuder, begränsa exponeringen för carcinogener och därmed sanka bensenhalten i bränsle till en nivå som ligger under det gränsvärde som fastställts i direktiv 85/210 och även under de ännu lägre gränsvärden som fastställts i dekret 294/96.

19. Mot denna bakgrund väckte Italiana petroli den 25 juni 1996 talan mot Borsana vid Tribunale de Genova och yrkade att rätten skulle fastställa att Italiana petroli varken var skyldigt att leverera bränsle till Borsana med en bensenhalt som var lägre än de gränsvärden som fastställts i direktiv 85/210 och i dekret 294/96 eller att, före utgången av de frister som fastställts i direktiv 89/655 och i dekret 294/96, leverera system för uppsamling av gaser och ångor.

20. Den nationella domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande inledningsvis erinrat om att inom ramen för det italienska distributionssystemet utför näringsidkaren eller dennes personal samtliga arbetsmoment då de levererar bränsle och utför tjänster åt bilisterna, vilka endast vid ett fåtal bensinstationer har direkt tillträde till bränslepumpar med automatiska betalningssystem och då oftast under helger och då bensinstationen är stängd. Denna situation medför att arbetstagaren utsätts för en omfattande exponering för gaser och ångor från bränslet.

21. Beträffande frågan huruvida det först skall göras en bedömning av risken för exponering för carcinogener innan arbetsgivaren blir skyldig att inskränka användningen av och ersätta dessa carcinogener, har den nationella domstolen vidare påpekat att dekret 626/94 förefaller har utformats omvänt i förhållande till direktiv 90/394, vilket införlivas med italiensk rätt genom dekretet. Enligt artikel 62 i dekretet är arbetsgivaren skyldig att undvika, ersätta eller inskränka användningen av carcinogener och säkerställa att arbetstagarnas exponeringsnivå hålls så låg som det är tekniskt möjligt. Enligt artikel 63 i samma dekret är arbetsgivaren emellertid med förbehåll för bestämmelserna i artikel 62 skyldig att göra en bedömning av exponeringen för carcinogener och vidta förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder med hänsyn till resultaten av denna bedömning. Skyldigheten enligt artikel 62 i dekretet att hålla arbetstagarnas exponeringsnivå så låg som det är tekniskt möjligt åligger således arbetsgivaren oberoende av riskbedömningen, medan skyldigheten enligt direktiv 90/394 att förebygga eller begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogener är beroende av resultatet av en sådan bedömning.

22. Beträffande frågan om anpassning av arbetsrustningen har den nationella domstolen påpekat att artikel 36.8 i dekret 626/94, i strid med den i artikel 4.1 i direktiv 89/655 föreskrivna övergångsperioden på fyra år, föreskriver att bestämmelserna om arbetsutrustning skall träda i kraft tre månader efter det att dekretet offentliggjorts i Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana. Enligt den nationella domstolen ar det varken skäligt eller förenligt med proportionalitetsprincipen att ålägga arbetsgivaren att rätta sig efter de nya föreskrifterna inom tre månader vid påföljd av fängelse i mellan tre och sex månader.

23. Vad gäller frågan om sänkningen av bensenhalten i bränsle under de gränsvärden som fastställts i direktiv 85/210 och i dekret 294/96, har den nationella domstolen Iramhållit att den italienska regeringen i dekretet har fastställt halter som är lägre an de som föreskrivs i ovannämnda direktiv. Den italienska regeringen har i det syftet tillämpat det förfarande som föreskrivs i artikel 100a.4 i EG-fördraget och följaktligen anmält dekretet till kommissionen. Den nationella domstolen har dessutom påpekat att artikel 6.1 i dekret 626/94 även ålägger de som utformar arbetsplatser, arbetsställen eller anläggningar, i fråga om utformningen, samma skyldigheter som enligt direktiv 90/394 åligger arbetsgivarna. Enligt den nationella domstolen ar en utvidgning av skyldigheterna i direktiv 90/394 i nationell rätt en sådan långtgående åtgärd för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med gemenskapsrätten. Tribunale di Genova har emellertid ställt sig tveksam till om det enligt direktiv 90/394, i vilket föreskrivs en skyldighet att begränsa riskerna så langt som det ar tekniskt möjligt, krävs att bensenhalten i bränsle sänks till en nivå som ligger under de gränsvärden som fastställts i direktiv 85/210 och dekret 294/96.

24. Tribunale de Genova har mot den bakgrunden beslutat att förklara målet vilande och ställa följande frågor till domstolen:

25. Det kan inledningsvis erinras om att ett direktiv enligt fast rättspraxis, se dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall (REG 1986, s. 723, punkt 48 svensk specialutgåva, volym 8), inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild, i föreliggande fall en privat arbetsgivare, och att det inte som sådant kan åberopas gentemot denne.

26. Det framgår emellertid även av fast rättspraxis, se dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, Von Colson och Kamann (REG 1984, s. 1891, punkt 26; svensk specialutgåva, volym 7), att medlemsstaternas skyldighet till följd av ett direktiv att uppnå det resultat som föreskrivs i detta direktiv och deras förpliktelse enligt artikel 5 i EG-fördragct att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda ror att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, aven domstolarna inom ramen för deras behörighet. Såsom framgår av domstolens dom av den 13 november 1990 i mål C-l06/89, Marleasing (REG 1990, s. I-4135, punkt 8; svensk specialutgåva, volym 10) och av den 16 december 1993 i mål C-334/92, Wagner Miret (REG 1993, s. I-6911, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 14) är den nationella domstolen, vid tillämpningen av nationell ratt oavsett om det är fråga om bestämmelser i nationell lag som har införts särskilt for genomförandet av ett direktiv, skyldig att tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i artikel 189 tredje stycket i fördraget uppnås.

27. Den nationella domstolens frågor skall besvaras mot bakgrund av dessa påpekanden.

28. Den nationella domstolen vill med sin första fråga i huvudsak att följande klargörs:

29. Om någon löper risk att exponeras för carcinogener i arbetet, skall enligt artikel 3 i direktiv 90/394 slag av exponering, halt och hur länge personen exponeras fastställas för att riskerna för arbetstagarens hälsa eller säkerhet skall kunna bedömas och för att det skall kunna fastställas vilka åtgärder som skall vidtas.

30. När det enligt artikel 3 skall anses att en risk för arbetstagarnas säkerhet eller hälsa föreligger, skall arbetsgivaren enligt artikel 5 i direktiv 90/394 hindra att arbetstagarna exponeras för carcinogenet eller säkerställa att arbetstagarnas exponeringsnivå hålls så låg som det är tekniskt möjligt.

31. Skyldigheten enligt artikel 5 i direktivet att hindra eller begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet är uttryckligen beroende av resultaten av bedömningen i artikel 3.

32. Detta är däremot inte fallet i fråga om skyldigheten enligt artikel 4 i direktiv 90/394. Enligt denna bestämmelse är arbetsgivaren skyldig att inskränka användningen av carcinogenet på arbetsplatsen eller att ersätta det, i den mån det är tekniskt möjligt, med ett ämne, preparat eller process som inte innebär någon risk eller innebär mindre risk, utan att denna skyldighet är beroende av resultaten av den bedömning som avses i artikel 3.

33. Det följer således av lydelsen av artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394 att arbetsgivarens skyldighet enligt artikel 5 att hindra eller begränsa arbetstagarens exponering för carcinógener, i motsats till arbetsgivarens skyldighet enligt artikel 4 att inskränka eller ersätta användningen av carcinogenet, är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3.

34. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att arbetsgivaren enligt artikel 62 i dekret 626/94 skall säkerställa att arbetstagarnas exponeringsnivå under alla omständigheter och oberoende av riskbedömningen hålls så låg som det är tekniskt möjligt. En sådan bestämmelse ålägger således arbetsgivaren en mer långtgående skyldighet än den som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 90/394, eftersom skyldigheten att hindra eller begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet inte enligt bestämmelsen uttryckligen är beroende av resultatet av riskbedömningen.

35. Direktiv 90/394, som har antagits med stöd av artikel 118a i fördraget, innehåller minimikrav avseende skyddet för arbetstagares säkerhet och hälsa mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet. Såsom domstolen påpekade i domen av den 12 november 1996 i mål C-84/94, Förenade kungariket mot rådet (REG 1996, s. I-5755, punkt 17) innebär uttrycket minimikrav i artikel 118a i fördraget, vilket även förekommer i artikel 1 i direktiv 90/394, endast att medlemsstaterna får anta mer långtgående bestämmelser än de som införs genom gemenskapens åtgärd. I artikel 118a.3 bekräftas för övrigt att antagandet av sådana minimikrav med stöd av den artikeln, inte skall hindra medlemsstaterna från att införa mera långtgående bestämmelser för att värna om arbetsvillkoren.

36. Det skall därför undersökas om en nationell bestämmelse såsom artikel 62 i dekret 626/94, enligt vilken arbetsgivaren är skyldig att oberoende av riskbedömningen begränsa arbetstagarens exponering för carcinogenet, utgör en sådan långtgående bestämmelse för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med artikel 118a.3 i fördraget och med direktiv 90/394.

37. För det första innebär arbetsgivarens skyldighet att oberoende av riskbedömningen begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet ett ökat skydd for deras halsa och säkerhet. En sådan skyldighet innebär dessutom endast en förstärkning av skyldigheten i artikel 5 i direktiv 90/394. Den innebär således inte ett ifrågasättande av gemenskapens åtgärder i fråga om skydd för arbetstagarnas halsa och säkerhet.

38. För det andra är tillämpningen av en nationell bestämmelse, som förstärker skyldigheten i artikel 5 i direktiv 90/394 genom att ålägga arbetsgivaren att oberoende av riskbedömningen begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet, varken diskriminerande eller hindrar utövandet av de grundläggande friheter som töreskrivs i fördraget.

39. En nationell bestämmelse såsom artikel 62 i dekret 626/94, enligt vilken arbetsgivaren oberoende av riskbedömningen är skyldig att begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet, utgör således en sådan långtgående bestämmelse for att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med artikel 118a.3 i fördraget och med direktiv 90/394.

40. Vad beträffar en långtgående bestämmelse för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med fördraget och som således innebär att medlemsstaten utövar sina befogenheter i enlighet med artikel 118a.3 i fördraget, ankommer det inte på domstolen att uttala sig om huruvida sådana bestämmelser och de däri stadgade påföljderna är förenliga med proportionalitctsprincipen.

41. Den första frågan skall således besvaras enligt följande:

42. Den nationella domstolen vill med sin andra fråga i huvudsak få klargjort om proportionalitetsprincipen och artikel 4 i direktiv 89/655 hindrar en medlemsstat från att fastställa en frist på tre månader för anpassning av befintlig arbetsutrustning och att föreskriva en påföljd av fängelse i mellan tre och sex månader for en arbetsgivare som inte iakttar en sådan frist.

43. Medlemsstaternas frist för att införliva direktiv 89/655 enligt artikel 10 i direktivet löpte ut den 31 december 1992.

44. Om direktivet införlivades efter den tidpunkten, vilket skedde genom dekret 626/94 av den 19 september 1994, innebär det att direktivet införlivades for sent.

45. Enligt artikel 4.1 b i direktiv 89/655 uppfyller arbetsutrustning som redan har ställts till arbetstagarnas förfogande den 31 december 1992 de minimikrav som anges i bilagan senast fyra år efter den dagen.

46. Det är således förenligt med de skyldigheter som följer av artikel 4.1 b i direktiv 89/655 att fastställa en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning, som löper ut före den 31 december 1996.

47. Fristen på fyra år i den ifrågavarande bestämmelsen utgör nämligen den maximala fristen. Det finns inget som hindrar att de skyldigheter som föreskrivs i direktivet i fraga om befintlig arbetsutrustning fullgörs tidigare av medlemsstaterna.

48. Medlemsstaterna skall emellertid iaktta allmänna gemenskapsrättsliga principer särskilt proportionalitetspnncipen, när de i enlighet med artikel 5 i fördraget vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter som följer av ett direktiv fullgörs (se i detta hänseende dom av den 10 juli 1990 i mål C-326/88, Hansen REG 1990, s. I-2911, punkt 17—19; svensk specialutgåva, volym 10).

49. Medlemsstaterna har ett stort utrymme för eget skön när de vidtar sådana åtgärder som att fastställa en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning, vilket innebar att komplicerade ekonomiska och tekniska förhållanden måste beaktas (se i detta hanseende dom av den 14 juli 1983 i mål 174/82, Sandoz, REG 1983, s. 2445, punkt 19; svensk specialutgåva, volym 7).

50. Det ankommer således på den nationella domstolen att med hänsyn till medlemsstaternas utrymme för eget skön, och i synnerhet det italienska bränsledistributionssystemets särdrag, pröva om en frist på tre månader för att anpassa befintlig arbetsutrustning är förenlig med proportionalitetsprincipen, i den meningen att arbetsgivarna ges möjlighet att utföra en sådan anpassning till en kostnad som inte ar uppenbart oskälig i förhållande till de kostnader de skulle ha åsamkats om fristen hade varit längre.

51. Vad beträffar frågan om huruvida påföljderna för åsidosättande av den ifrågavarande fristen är förenliga med proportionalitetsprincipen, skall det framhållas att tvisten vid den nationella domstolen, som är ett civilrättsligt mål, gal er en begäran från Borsana om att Italiana petroli, för att skydda de anställdas hälsa, skall leverera bränsle med en så låg bensenhalt som möjligt samt system for uppsamling av gaser och ångor i samband med distributionen.

52. Det är mot den bakgrunden uppenbart att frågan inte behöver besvaras för att den nationella domstolen skall kunna döma i målet.

53. Den andra frågan skall således besvaras på så sätt att artikel 4 i direktiv 89/655 inte hindrar att en medlemsstat fastställer en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning som löper ut före den 31 december 1996, om inte denna frist ar sa kort att den omöjliggör för arbetsgivarna att genomföra en sådan anpassning eller åsamkar dem en kostnad som är uppenbart oskälig i förhållande till den kostnad de skulle ha haft att bära om fristen varit längre.

54. Den nationella domstolen vill med sin tredje fråga få klarlagt om artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394 och motsvarande artiklar i dekret 626/94 skall tolkas sa, att de föreskriver en skyldighet för arbetsgivaren och andra berörda personer att i enlighet med artikel 6 i dekretet sänka bensenhalten i bränsle till en nivå som ar lägre än det gränsvärde som fastställts i direktiv 85/210 och de ännu lägre gränsvärden som fastställts i dekret 294/96, om det är tekniskt möjligt.

55. Enligt artikel 4 i direktiv 90/394 skall arbetsgivaren inskränka användningen av carcinogenet på arbetsplatsen i synnerhet genom att ersätta det, i den mån det är tekniskt möjligt, med ett ämne som inte innebär någon risk eller innebär mindre risk för arbetstagarnas hälsa eller säkerhet.

56. Såsom generaladvokaten påpekar i punkt 57 och följande punkter i sitt förslag till avgörande är det inte tekniskt möjligt för en arbetsgivare som Borsana, som ansvarar för bensinstationer, att ersätta bensenet i det bränsle denne distribuerar med ett ämne som inte innebär någon risk eller innebär mindre risk för arbetstagarnas hälsa eller säkerhet.

57. I punkt 23 i föreliggande dom erinras om att den nationella domstolen anser att artikel 6 i dekret 626/94 ålägger de som utformar arbetsplatser, arbetsställen eller anläggningar, i fråga om utformningen, samma skyldigheter som åligger arbetsgivaren att säkerställa att arbetsmiljön överensstämmer med bestämmelserna i artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394. Den nationella domstolen undrar i det hänseendet om ovannämnda bestämmelser, i förhållande till de personer som avses i artikel 6 i dekret 626/94, skall tolkas så, att dessa personer är skyldiga att sänka bensenhalten i bränsle till en nivå som ligger under det gränsvärde på 5 volymprocent som fastställts i direktiv 85/210, om en sådan sänkning är tekniskt möjlig.

58. Den nationella domstolen anser således att EG-domstolens tolkning av gemenskapsrätten är nödvändig för att den skall kunna bedöma en fråga som hänför sig till nationell rätt.

59. Enligt fast rättspraxis är domstolen med stöd av artikel 177 behörig att tolka gemenskapsrätten när situationen i fråga inte direkt regleras av denna, men da den nationella lagstiftaren vid införlivandet av direktivets bestämmelser med nationell rätt har beslutat att rent interna situationer skall behandlas på samma satt som de situationer som regleras i direktivet, och därför har anpassat den interna lagstiftningen till gemenskapsrätten (se senast dom av den 17 juli 1997 i mal C-28/95, Leur-Bloem, REG 1997, s. I-4161, punkt 34).

60. Detta är emellertid inte förhållandet i föreliggande mål. Vad beträffar bensenhalten i bränsle hänvisar dekret 626/94 inte till någon gemenskapsrättshg bestämmelse utan till italiensk rätt. Enligt italiensk rätt har den högsta tillåtna bensenhalten i bränsle fastställts till 1,4 volymprocent från och med den 1 juli 1997 och till 1 volymprocent från och med den 1 juli 1999, vilket även framgår av beslutet om hänskjutande.

61. Domstolens tolkning av gemenskapsrätten saknar mot den bakgrunden betydelse för hur de i italiensk rätt fastställda gränsvärdena för bensenhalten i bränsle tillämpas på de personer som avses i artikel 6 i dekret 626/94.

62. Domstolen saknar således behörighet att avgöra den tredje tolkningsfrågan.

63. De kostnader som har förorsakats den franska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 14 december 1996 har ställts av Tribunale di Genova — följande dom:

1) Artikel 4 i rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (sjätte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) skall tolkas på så sätt att arbetsgivarens skyldighet att inskränka eller ersätta användningen av carcinogenet inte är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3 i direktivet.

2) Artikel 4 i rådets direktiv 89/655/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet (andra särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) skall tolkas på så sätt att den inte hindrar att en medlemsstat fastställer en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning som löper ut före den 31 december 1996, om inte denna frist är så kort att den omöjliggör för arbetsgivarna att genomföra en sådan anpassning eller åsamkar dem en kostnad som är uppenbart oskälig i förhållande till den kostnad de skulle ha haft att bära om fristen varit längre.

1 Räucgångsspråk: italienska.