Förslag till avgörande av generaladvokat
1. I detta mål yrkar kommissionen att domstolen skall fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land (nedan kallad förordningen), genom att varken vidta nödvändiga åtgärder för att anpassa avtalet med Republiken Zaïre, så att medborgarna i gemenskapen får rättvis, fri och icke-diskriminerande tillgång till Belgiens lastandelar, eller säga upp detta avtal.
Tillämpliga bestämmelser
2. Avsikten med förordningen är att genomföra rådets förordning (EEG) nr 954/79 av den 15 maj 1979 om medlemsstaternas ratifikation av eller anslutning till Förenta nationernas konvention om en uppförandekod för linjekonferenser. Förordningen syftar närmare bestämt till att tillämpa principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransporter mellan medlemsländer inbördes och mellan medlemsländer och tredje land, så att nuvarande inskränkningar stegvis kan avvecklas och för att förhindra att nya inskränkningar införs. Enligt artikel 1.1 i förordningen skall [fļrihet att utföra sjötransporter mellan medlemsstater och mellan medlemsstater och tredje land... gälla för medborgare i medlemsstater med hemvist i en annan medlemsstat än den person för vilken sjötransporten utförs.
3. I det förevarande fallet är det bestämmelserna om lastdelning i förordningen som är relevanta. I det avseendet skall det göras skillnad mellan gällande bestämmelser och framtida bestämmelser. Vad beträffar de senare stadgas i artikel 5.1 i förordningen att de är... förbjudna utom i de undantagsfall då gemenskapens linjerederier inte har faktisk möjlighet att bedriva transport till och från det berörda tredje landet på något annat sätt. Under dessa omständigheter kan sådana bestämmelser tillåtas enligt föreskrifterna i artikel 6. Vad beträffar gällande överenskommelser föreskrivs i artikel 3 att de skall avvecklas eller anpassas enligt föreskrifterna i artikel 4. I den nämnda artikel 4 stadgas följande:
4. Den 5 mars 1981 ingick Konungariket Belgien och Republiken Zaïre ett internationellt avtal som innehöll bestämmelser om lastdelning avseende sjötransport. I artikel 3.3 i detta avtal stadgas följande: Vad beträffar allt slags godstransport till sjöss mellan de båda parternas länder, oavsett i vilken hamn lastning eller lossning sker, skall de avtalsslutande parterna på de fartyg som deras respektive rederier nyttjar tillämpa ett system som bygger på fördelningen 40/40/20 vad beträffar lastens värde och volym.
Det administrativa förfarandet
5. Kommissionen ansåg att bestämmelserna om lastdelning i det nämnda avtalet stred mot förordningen och inledde därför den 10 april 1991 det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 169 i EG-fördraget gentemot Konungariket Belgien. Kommissionen anförde i den formella underrättelsen att bestämmelserna skulle kvalificeras som framtida avtal enligt artikel 5 i förordningen. De var således förbjudna om inte uttrycklig tillåtelse hade getts. Sådan tillåtelse hade dock inte begärts.
6. Kommissionen, som fann detta svar otillfredsställande, riktade den 11 oktober 1993 ett motiverat yttrande till den belgiska regeringen. Kommissionen påpekade att avtalet i fråga stred mot förordningen, eftersom 40 procent av trafiken enligt detta reserverades för belgiska rederier, varvid de andra medlemsstaternas rederier uteslöts. Bestämmelsen var diskriminerande och stred således mot artikel 1 i förordningen. Eftersom det var fråga om ett avtal från tiden efter ikraftträdandet av förordningen var det förbjudet enligt artikel 5 i sagda förordning. Den belgiska regeringen uppmanades att inom två månader vidta nödvändiga åtgärder för att avhjälpa denna situation.
7. Emellertid kom kommissionen, efter en fördjupad granskning av handlingarna i målet, fram till att avtalet i fråga kunde anses vara ett gällande avtal, vilket som sådant omfattades av bestämmelserna i artiklarna 3 och 4 i förordningen. Kommissionen sände följaktligen den 11 april 1996 en kompletterande formell underrättelse till Konungariket Belgien, i vilken den gjorde gällande att den inte hade erhållit någon information avseende anpassningen av avtalet.
Prövning i sak
8. Kommissionen har i ansökan och repliken upprepat de argument den utvecklat under det administrativa förfarandet. Det avtal som ingåtts mellan Konungariket Belgien och Republiken Zaïre kvalificeras som gällande avtal. I artikel 18.1 i avtalet i fråga föreskrivs nämligen att de avtalsslutande parterna inte skulle vara bundna förrän efter att de formaliteter som föreskrivs i deras respektive lagstiftning har fullgjorts. Dessa formaliteter har fullgjorts av Konungariket Belgien genom antagandet av lagen av den 21 april 1983 om godkännande av avtalet, vilket har anmälts till Republiken Zaïre den 13 juni 1983, det vill säga före ikraftträdandet av förordningen.
9. Konungariket Belgien bestrider i princip inte fördragsbrott. Det yrkar inte att talan skall ogillas och förklarar i sina inlagor att det alltid har visat sig villigt att ändra de omtvistade bestämmelserna på det sätt som önskas av kommissionen. Denna ändring har ännu inte skett på grund av den svåra politiska situationen i Republiken Zaïre, numera Demokratiska Republiken Kongo.
10. De synpunkter som framförts av den svarande regeringen — vilka för övrigt inte föranleder den att yrka att talan skall ogillas — kan emellertid inte godtas. När det gäller att bestämma vilken dag anpassningen av det ifrågasatta avtalet skulle ha skett har kommissionen med rätta anmärkt att det i artikel 4.1 görs skillnad mellan å ena sidan trader som styrs av Förenta nationernas uppförandekod för linjekonferenser och å andra sidan trader som inte styrs av denna kod. Det är enbart beträffande de sistnämnda traderna som förordning nr 4055/86 medger medlemsstaterna en frist till och med den 1 januari 1993 för att företa den anpassning som föreskrivs. För den andra kategorin av trader, som är just den som avses i det förevarande fallet, medges däremot inte någon frist. Att ingen frist har fastställts för anpassningen av denna kategori av trader innebär dock att de skall anpassas omedelbart, efter att den berörda staten har ratificerat uppförandekoden. Vad beträffar Konungariket Belgien ägde denna ratifikation rum just den 30 mars 1988.
Förslag till avgörande
11. Med hänsyn till vad som anförts föreslår jag således att domstolen skall
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT L 378, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 145.
3 EGT L 121, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 106.
4 Se elfte övervägandet.
5 Min kursivering. I artikel 6 föreskrivs följande förfarande för tillåtelse av nya bestämmelser: 1. Om medborgare eller rederier i en medlemsstat, enligt definitionen i artikel 1.1 och 1.2 befinner sig i eller hotas av en situation där de inte har någon faktisk möjlighet att bedriva transport till eller från ett visst tredje land, skall den berörda medlemsstaten snarast möjligt informera övriga medlemsstater samt kommissionen. 2. Beslut om nödvändiga åtgärder skall fattas av rådet på förslag av kommissionen och med kvalificerad majoritet. I de fall som avses i artikel 5.1 kan sådana åtgärder inbegripa att förhandla och överenskomma om lastdelning. 3. Om rådet inte har beslutat om nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det att en medlemsstat lämnat sådan information som avses i punkt 1, får den berörda medlemsstaten vidta sådana åtgärder som för tillfället kan behövas för att bibehålla en faktisk möjlighet att bedriva transport enligt artikel 5.1. 4. Varje åtgärd som vidtas enligt punkt 3 skall stå i överensstämmelse med gemenskapsrätten och ge medborgare och rederier inom gemenskapen, enligt definitionen i artikel 1.1 och 1.2, rättvis, fri och icke-diskriminerande tillgång till de relevanta lastandelarna. 5. Nationella åtgärder som vidtas enligt punkt 3 skall genast anmälas till medlemsstaterna och kommissionen. Det samrådsförfarande som fastställts genom rådets beslut (EEG) 77/587 skall tillämpas.
6 Fri översättning.