Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Oberlandesgericht Köln har i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt en fråga som i huvudsak rör tolkningen av begreppet fordon i artikel 2 fjärde strecksatsen i rådets direktiv 93/89/EEG av den 25 oktober 1993 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer (nedan kallat direktiv 93/89).
I — Bakgrunden i målet vid den nationella domstolen
2. Av beslutet om hänskjutande framgår att Alois Pfennigmann, som har ett jordbruksföretag i Tyskland, den 14 november 1996 förde sin traktor (med en högsta tillåten vikt av 7490 kg) och ett påkopplat släp (med en högsta tillåten vikt av 8500 kg) på de federala motorvägarna A 93 och A 9 från tillfarten vid Alteglofsheim till tillfarten vid Schwandorf i båda riktningarna utan att betala den avgift som tas ut för användningen av motorvägarna. Syftet med resan var att leverera grönsaker (huvudkål, savojkål och lök) till företaget G. i Schwandorf med vilket jordbrukaren Alois Pfennigmann hade slutit leveransavtal.
II — Tolkningsfrågan
3. Alois Pfennigmann överklagade domen. Första avdelningen vid Oberlandesgericht Köln, som handlägger mål om böter, beslutade att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
III — Gemenskapsrätten
4. Den gemenskapsbestämmelse som den nationella domstolen önskar få en tolkning av är artikel 2 fjärde strecksatsen i rådets direktiv 93/89, som har följande lydelse:
IV — De yttranden som har inkommit i målet om förhandsavgörande
5. Den belgiska, den svenska och den tyska regeringen samt kommissionen har i detta mål inkommit med skriftliga yttranden i enlighet med artikel 20 i EG-stadgan för domstolen.
6. Alois Pfennigmann har gjort gällande att det som är avgörande vid tolkningen av begreppet fordon i artikel 2 fjärde strecksatsen i direktiv 93/89 inte är hur fordonet används i varje enskilt fall utan hur det är avsett att varaktigt användas, och att detta ändamål med nödvändighet skall avse godstransporter på väg.
7. Den tyska regeringen har hävdat att definitionerna i artikel 2 i direktiv 93/89 skall tolkas mot bakgrund av de syften som eftersträvas med artikeln. Dessa syften består dels i att beskatta vissa motorfordon som är avsedda att användas för godstransporter, dels att ta ut tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer. Ett fordon kan således inte anses som ett motorfordon som avses uteslutande för godstransporter om det inte använder motorvägar i den mening som avses i artikel 2 första strecksatsen i direktivet, eftersom sådan användning som fordonet kan vara avsett för på andra vägar inte omfattas av definitionen.
8. Den belgiska regeringen har däremot hävdat att det vid bedömningen av om det föreligger en skyldighet att betala vägavgifter för ett motorfordon skall undersökas om fordonet generellt är avsett för godstransport, oavsett hur det används i det enskilda fallet. Nämnda regering anser att den nationella domstolen därför skall utgå från den typ av fordon som det är fråga om.
9. Den svenska regeringen föredrar att göra en lexikalisk tolkning av bestämmelsen så att vägavgifter skall tas ut endast för sådana fordon som är avsedda att användas enbart för godstransporter, medan en sådan betalningsskyldighet inte föreligger beträffande fordon som används för andra ändamål. Nämnda regering har anfört att syftet bakom direktivet, att av åkare ta ut kostnader för infrastruktur, med styrka talar för att definitionen av de fordon som avgift skall tas ut för avser att träffa traditionella lastbilar och inte fordon som används för uppgifter inom jordbruket, även om dessa tillfälligt kan användas för godstransporter på väg.
10. Kommissionen har hävdat att själva lydelsen av artikel 2 fjärde strecksatsen i direktiv 93/89 utgör hinder för att grunda tolkningen av bestämmelsen på hur fordonet faktiskt används. Den anser att det, vid bedömningen av om ett fordon avses uteslutande för godstransporter på väg, är avgörande om fordonet generellt är avsett att användas för denna typ av transport, oavsett hur det används i det enskilda fallet. Kommissionen tillägger att ett sådant ändamål kan fastställas objektivt på grundval av fordonets tekniska kännetecken.
V — Prövningen av tolkningsfrågan
A — Begäran att domstolen skall tolka artikel 2.1 i avtalet om uttag av en avgift för tunga fordon som använder vissa vägar, vilket har slutits mellan vissa medlemsstater
11. I artikel 8 i direktiv 93/89 föreskrivs att två eller flera medlemsstater kan samarbeta för att införa ett gemensamt trafikavgiftssystem som är tillämpligt inom deras sammanlagda territorier och som andra medlemsstater kan ansluta sig till. Det var med stöd av denna bestämmelse som den belgiska, den danska, den luxemburgska, den nederländska och den tyska regeringen ingick avtalet om uttag av en avgift för tunga fordon som använder vissa vägar (nedan kallat avtalet).
12. Det är inte första gången som den nationella domstolen har begärt att domstolen skall tolka bestämmelserna i avtalet. Den förhörde sig om artikel 8.1 i målen Pörschke och Claasen, och om artikel 4.1 i målet Hartmann. I dessa tre mål meddelade domstolen beslut vari den fastslog att det var uppenbart att den saknade behörighet att pröva de tolkningsfrågor som hade ställts.
13. Domstolen är nämligen, enligt artikel 177 i EG-fördraget, behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördraget samt angående giltigheten och tolkningen av rättsakter som har beslutats av gemenskapen. Även om det i artikel 8 i direktivet föreskrivs att två eller flera medlemsstater kan samarbeta för att införa ett gemensamt trafikavgiftssystem, innebär det inte att ett avtal som har slutits mellan dessa medlemsstater skall anses vara en integrerad del av gemenskapsrätten, som domstolen är behörig att tolka.
14. Domstolen fastslog i punkten 12 i de tre ovannämnda besluten att det endast är den omständigheten att bestämmelserna i avtalet har antagits gemensamt av olika medlemsstater som skiljer dessa från andra lagbestämmelser som medlemsstaterna kan utfärda enskilt med stöd av direktivet.
15. Det är riktigt att det i artikel 2.1 i avtalet föreskrivs att definitionerna i artikel 2.1 i direktiv 93/89 skall vara tillämpliga på avtalet, att Oberlandesgericht Köln har ställt en fråga just om hur en av dessa definitioner skall tolkas och att den skall tillämpa den tolkning som domstolen kommer att göra i sin dom. Tolkningen av en bestämmelse i direktiv 93/89, till exempel artikel 2 fjärde strecksatsen i direktivet, kommer emellertid att bli bindande inte bara för de stater som har undertecknat avtalet utan även för alla andra stater som kan komma att tillämpa bestämmelsen.
16. Det är därför uppenbart att svaret på tolkningsfrågan uteslutande skall avse den tolkning som skall ges artikel 2 fjärde strecksatsen i direktiv 93/89.
B — Svaret på tolkningsfrågan
17. Den nationella domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida det vid bedömningen av om ett fordon avses uteslutande för godstransporter är avgörande hur fordonet används vid tidpunkten i det enskilda fallet eller hur fordonet generellt är avsett att användas, oavsett hur det används i det enskilda fallet.
18. Det är första gången som domstolen undersöker en av bestämmelserna i direktiv 93/89 i ett mål om förhandsavgörande. Detta innebär emellertid inte att domstolen inte har haft tillfälle att uttala sig i frågan. Domstolen ogiltigförklarade nämligen direktivet i sin dom av den 5 juli 1995 i målet parlamentet mot rådet, eftersom rådet hade åsidosatt väsentliga formföreskrifter genom att underlåta att höra parlamentet på nytt efter det att det hade gjorts väsentliga ändringar i förslaget. Domstolen beslutade i samma dom att samtliga verkningar av det ogiltigförklarade direktivet skulle bestå provisoriskt till dess att rådet hade antagit ett nytt direktiv, för att undvika avbrott i programmet för harmonisering av beskattningen av transporter. Ett sådant nytt direktiv har emellertid fortfarande inte antagits.
19. Huvudsyftet med direktiv 93/89 är, enligt motiven till detsamma, att avlägsna snedvridning av konkurrensen mellan transportföretag i medlemsstaterna. För detta ändamål krävs att avgiftssystemen harmoniseras samtidigt som rättvisa ordningar införs för att ta ut infrastrukturkostnader av åkare, vilket skall genomföras i etapper. Konkret innebär direktivet att anpassningen av de olika nationella avgiftssystemen skall vara begränsad till nyttofordon vars högsta tillåtna bruttolastvikt överstiger en viss nivå.
20. I artikel 2 i direktivet, som innehåller definitioner för tillämpningen av direktivet, anges vad som avses med begreppen motorväg, vägtull, trafikavgift och fordon. Det är det senare begreppet som är föremål för tolkningsfrågan. Därefter görs i direktivet en klar åtskillnad mellan fordonsbeskattning å ena sidan samt vägtullar och trafikavgifter å andra sidan.
21. artikel 3 i direktivet anges, för var och en av medlemsstaterna, de fordonsskatter som kan påföras för sådana fordon som är avsedda att användas för godstransporter. Dessa skatter kännetecknas av att de endast skall tas ut av den medlemsstat där fordonet är registrerat (artikel 5). Medlemsstaterna kan, enligt artikel 6.3, i fråga om de skatter som räknas upp i artikel 3, tillämpa nedsatta skattesatser eller göra undantag såväl för fordon som används för nationella eller civila försvarsändamål, av brand- eller andra utryckningstjänster, och av polisen, och fordon som används för vägunderhåll, som för fordon som endast tillfälligt förs på allmänna vägar i den medlemsstat där fordonet är registrerat och som används av fysiska eller juridiska personer vars huvudsysselsättning inte är godstransport.
22. Systemet med vägtullar och trafikavgifter skiljer sig från systemet med fordonsbeskattning, eftersom betalning av fordonsskatt inte fritar gäldenären från skyldigheten att betala vägtullar och trafikavgifter, när de fordon som är avsedda att användas uteslutande för godstransport framförs på motorvägar eller vägar som uppvisar samma kännetecken som motorvägar, broar, tunnlar och vägar bland bergspass. Medlemsstaterna skall ta ut vägtullarna och trafikavgifterna för användningen av dessa infrastrukturer på ett sätt som inte innebär direkt eller indirekt diskriminering på grund av åkarens nationalitet eller transportens ursprung eller bestämmelseort. Medlemsstaternas befogenheter i detta hänseende regleras i artiklarna 7—9.
23. Den tyska regeringen har gjort gällande att vägavgifter även skall betalas för de fordon som endast tillfälligt transporterar varor, eftersom regeringen inte har använt sig av den möjlighet som den har enligt artikel 6.3 i direktivet att tillämpa nedsatta skattesatser eller göra undantag för sådana fordon.
24. Jag är inte överens om denna tolkning av två skäl. För det första därför att de fordon för vilka medlemsstaterna kan tillämpa nedsatta skattesatser eller göra undantag räknas upp i denna bestämmelse och delas in i två kategorier, nämligen dels fordon som används för nationella eller civila försvarsändamål, av brand- eller andra utryckningstjänster, och av polisen, och fordon som används för vägunderhåll, dels fordon som endast tillfälligt framförs på allmänna vägar i den medlemsstat där fordonet är registrerat och som används av fysiska eller juridiska personer vars huvudsysselsättning inte är godstransport. Jag anser att den senare kategorin i huvudsak omfattar lastbilar som används i sådana slutna industrianläggningar som gruvor eller stenbrott.
25. Jag konstaterar, efter en lexikalisk tolkning av artikel 2 fjärde strecksatsen i direktiv 93/89, att samtliga språkversioner sammanfaller genom att framhålla att motorfordonet eller den ledade fordonskombinationen skall vara, på spanska, destinados únicamente al transporte de mercancías por carretera; på franska, destines exclusivement au transport de marchandises par route; på italienska,adibiti esclusivamente al trasporto di merci su strada; på portugisiska, exclusivamente destinados ao transporte rodoviário de mercadorias; på engelska, intended exclusively for the carriage of goods by road; på tyska, die ausschließlich für den Güterkraftverkehr bestimmt sind; på nederländska, uitsluitend bestemd is voor het goederenvervoer over de weg; på danska, som udelukkende er beregnet til vejgodstranspot; på grekiska, που προορίζονται αποκλειστικά για οδικές εμπορευματικές μεταφορές; på svenska, uteslutande för godstransporter på väg; och, på finska, joka on tarkoitettu ainoastaan maanteidentavarakuljetukseen. Samtliga officiella språk sammanfaller följaktligen genom att det skall röra sig om fordon som avses uteslutande för godstransporter på väg.
26. Med hänsyn till syftena med direktiv 93/89, och efter att ha gjort en systematisk analys av dess bestämmelser och jämfört de olika språkversionerna av artikel 2 fjärde strecksatsen i direktivet, drar jag slutsatsen att det vid bedömningen av om ett fordon avses uteslutande för godstransporter på väg är avgörande hur fordonet generellt är avsett att användas och inte hur det används i det enskilda fallet.
VI — Förslag till avgörande
27. Mot bakgrund av föregående överväganden föreslår jag att domstolen skall besvara den tolkningsfråga som har ställts av Oberlandesgericht Köln på följande sätt:
1 Originalspråk: spanska.
2 Rådets direktiv 93/89/EEG av den 25 oktpber 1993 (EGT L 279, s. 32; svensk specialutgåva, område 7, volym 5, s. 37).
3 Den svenska regeringen har i det yttrande som den har ingett i detta mål upplyst om att Sverige genom ett protokoll, upprättat i september 1997, gavs möjlighet att ansluta sig till nämnda avtal. I december 1997 beslutade Sveriges riksdag att godkänna protokollet, och vägavgift tas därför ut i Sverige sedan den 1 februari 1998.
4 Domstolens beslut av den 12 november 1998 (C-194/98, inte publicerat i rättsfallssamlingen).
5 Domstolens beslut av den 11 februari 1999 (C-313/98, inte publicerat i rättsfallssamlingen).
6 Domstolens beslut av den 12 november 1998 (C-162/98, REG 1998, s. I-7083).
7 C-21/94 (REG 1995, s. I-1827).
8 Den 13 november 1996 förelade kommissionen rådet förslag till direktiv om avgifter på tunga godstransporter för användningen av vissa infrastrukturer KOM(96) 331 slutlig — 96/0182(SYN) (EGT C 59, 1997, s. 9). I sjunde punkten i motiven till förslaget anges att detsamma syftar till att ersätta direktiv 93/89.
9 C-175/97 (REG 1998, s. I-963).
10 EGT C 234, 1998, s. 20.