Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 21 oktober 1999

1 Originalspråk: grekiska.

2 EGT L 8, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90.

3 EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111.

4 Fördraget och akten om anslutning till EEG och Euratom undertecknades den 12 juni 1985 (EGT L 302, för svensk version se Handlingar om anslutning till Europeiska gemenskaperna, 1987, II). Portugals anslutning till gemenskaperna trädde i kraft den 1 januari 1986.

5 EGT L 129, s. 33; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189.

6 Se även tredje övervägandet i det tredje direktivet.

7 Som konstateras i begäran om förhandsavgörande, motiverar man i ingressen till lagdekret 14/96 nödvändigheten av att ändra artikel 504 i civillagen med behovet av att anpassa den nationella lagstiftningen till det tredje direktivet, särskilt dess artikel 1.

8 Den nationella domstolen har vidare anfört att Supremo Tribunal i sin dom av den 23 september 1997 [Boldim do Ministério da Justiça, nr 469, s. 535) har fastställt att det skall påpekas att de mål som kommer till uttryck i ingressen till lagdekret 522/85, i enlighet med de principer som har fastställts i rådets andra direktiv av den 30 december 1983, inte har förverkligats helt genom lagdekretet i fråga... Enligt dessa mål skulle den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon även täcka passagerare som transporteras vederlagsfritt.

9 Artikel 20.1 i lag nr 38/1987 av den 23 december 1987. Såsom den nationella domstolen har påpekat, har beloppet i fråga förblivit detsamma trots att den portugisiska valutan har tappat kraftigt i värde.

10 Lät mig påpeka att denna medlemsstat enligt artikel 6.2 i det tredje direktivet hade tid till den 31 december 1995 för att anpassa sig till bland annat artikel 1 där det föreskrivs att försäkringen skall täcka alla passagerares personskador, med undantag av föraren, som följer av trafik med fordon.

11 I en medlemsstat täcker försäkringen bland annat utomstående passagerare, medan detta inte är fallet i en annan medlemsstat.

12 Se bland annat Kornilakis P.K., Η ευθύνη από διακινδύνευση. Δογματική και δικαιοπολιτική προσέγγιση, Thessaloniki, 1982, i publikationen Δίκαιο και Κοινωνικοί Προβληματισμοί, nr 1 (227 sidor), s. 36 och följande sidor samt s. 113 och följande sidor.

13 Detta ansvar kan således uppkomma till följd av antingen faktiska omständigheter (exempelvis beteendet av ett djur eller sammanstörtningen av en byggnad) eller, tekniska omständigheter (exempelvis biltrafik). Se exempelvis Georgiadis A.S., Ενοχικό Δίκαιο. Γενικό μέρος, Aten, Sakkoulas P.N., 1999, (i publikationen Δίκαιο και Οικονομία, 779 sidor), 65 §, punkt 1 och följande punkter, och Kornilakis, P., anf. arb., s. 127 och följande sidor.

14 Se Georgiadis, A., anf. arb., 65 §, punkt 2.

15 Se Georgiadis, A., anf. arb., 65 §, punkt 1, och följande punkter.

16 För en framställning om frågan i fransk rätt se Lambert-Faivre Y., Droit des assurances, Paris, Précis Dalloz, tionde utgåvan, 1998 (i publikationen Droit privé, 837 sidor), s. 509 och följande sidor, 724 § och följande paragrafer, s. 539 och följande sidor och 754 S och följande paragrafer.

17 För en komparativ studie av begreppet med strikt ansvar i dagens rättssystem, se bland annat Georgiadis, A., anf. arb., 65 §, punkt 9, och följande punkter och Kornilakis, P., anf. arb., passim.

18 Se bland annat Heuston. R.F.V. och Buckley R.A., Salmon and Heuston on the law of torts, London, Sweet and Maxwell, tjugoförsta upplagan, 1996 (592 sidor), s. 223 och följande sidor, samt Markesinis B.S. och Deakin S.F., Tort law, Oxford, tredje upplagan, 1994 (758 sidor), s. 268 och följande sidor.

19 Lät mig påminna om generaladvokat Lenz uttalande i punkt 34 i sitt förslag till avgörande i mål C-129/94, Ruiz Bernáldez, dom av den 28 mars 1996 (REG 1996, s. I-1829): En genomläsning av direktiven ger vid handen att där inte uppställs några detaljerade föreskrifter om de avtalsrättsliga förhållandena mellan parterna. Således omfattas eventuellt bristande aktsamhet hos en försäkringstagare eller den som orsakar en skada inte av direktiven. Därav kan slutsatsen dras att medlemsstaterna, det vill säga de fördragsslutande parterna, har relativt stor frihet att utfärda föreskrifter avseende försäkringsavtalsförhållandet mellan parterna, vilka självklart måste överensstämma med övriga bestämmelser i direktiven. Han slöt sig till att [d]et är... fullständigt möjligt att föreskriva att underlåtenhet att uppfylla föreskrivna villkor om att försäkringstagaren eller föraren skall iaktta aktsamhet har vissa rättsföljder.

20 Se i detta avseende även punkt 25 i generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i målet Ruiz Bernáldez, ovan fotnot 18.

21 Domen i det ovan i fotnot 18 nämnda målet Ruiz Bernáldez, punkt 15.

22 Dom av den 9 februari 1984 (REG 1984, s. 689).

23 Se hans förslag till avgörande i det i fotnot 21 ovan nämnda målet, Bureau central français mot Fonds de Garantie Automobile (REG 1984, s. 718).

24 Punkt 29 och punkt 1 i domslutet.

25 Se även Berr C, Droit européen des assurances: accidents de la circulation causés dans un État de la CEE par un véhicule étranger, artikel i Droit européen des assurances, 1984 (s. 643—653), s. 650, där författaren uttrycker en viss osäkerhet beträffande detta uttryck.

26 Se i detta avseende även punkt 21 och följande punkter i det i fotnot 18 nämnda förslaget till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Ruiz Bernáldez.

27 Att skyddet för skadelidande utgör en grundläggande målsättning för den gemenskapsrättsliga regleringen framgår även av att det i sjätte övervägandet i det andra irektivet betonas att [d]et är nödvändigt att tillskapa ett organ som garanterar att skadelidande inte blir utan ersättning, när det fordon som orsakat skadan är oförsäkrat eller oidentifierat, även om det ankommer på medlemsstaterna att fastställa hutuvida detta organ skall kunna ingripa i andra hand eller inte. Artikel 1.4 i det andra direktivet stärker faktiskt skyddet för de skadelidande genom att medlemsstaterna åläggs att inrätta eller godkänna organ som har att ersätta sakskador eller personskador som har orsakats av oidentifierade eller oförsäkrade fordon, såsom har angivits i den ovan i fotnot 18 nämnda domen Ruiz Bernáldez (punkt 17).

28 Domstolen fastställde i domen i det ovan i fotnot 18 nämnda målet Ruiz Bernáldez, som rörde frågan huruvida det var möjligt att avtala om att den obligatoriska försäkringen inte skulle omfatta skador som orsakats av en förare som varit berusad (punkt 18), att syftet att skydda de skadelidande vid trafikolyckor innebär, som konsekvent har bekräftats i direktiven, [att] artikel 3.1 i det första direktivet, vilken har förtydligats och preciserats genom det andra och det tredje direktivet, (måste] tolkas på så sätt att en tredje man som lider skada till följd av en trafikolycka skall ha rätt att enligt den obligatoriska uiotorfordonsförsäkringen få ersättning för alla sakskador och personskador som uppkommer med de belopp som har fastställts i artikel 1.2 i det andra direktivet. Domstolen fastställde vidare följande (punkt 19): Alla andra tolkningar skulle leda till att medlemsstaterna fick begränsa ersättningen till tredje man som lidit skada till följd av en trafikolycka till vissa typer av skada. Detta skulle innebära att skadelidande behandlades olika beroende på var olyckan inträffat, vilket är just det som direktiven har till syfte att hindra. Artikel 3.1 i det första direktivet skulle då sakna ändamålsenlig verkan. Domstolen drog följande slutsats (punkt 20): Vid sådana förhållanden strider det mot artikel 3.1 i det första direktivet att en försäkringsgivare kan göra gällande lagregler eller avtalsvillkor för att vägra ersätta en tredje man som lidit skada till följd av en olycka som har orsakats av det försäkrade fordonet.