Domstolens dom (femte avdelningen) den 28 mars 1996

I mål C-129/94, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Audiencia Provincial de Sevilla (Spanien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga brottmålet mot

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D.A.O. Edward samt domarna J.-P. Puissochet (referent), J.C. Moitinho de Almeida, L. Sevón och M. Wathelet, generaladvokat: C.O. Lenz, justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: den spanska åklagarmyndigheten, genom Alfredo Flores Pérez, Fiscal Jefe vid Audiencia Provincial de Sevilla, Spaniens regering, genom generaldirektören Alberto José Navarro González, avdelningen för juridisk och institutionell gemenskapssamordning, och Gloria Calvo Díaz, abogado del Estado, statens rättsavdelning, båda i egenskap av ombud, Greklands regering, genom juridiske rådgivaren till staten Panagiotis Kamarineas och rättegångsombudet Christina Sitara, båda i egenskap av ombud, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands regering, genom S. Lucinda Hudson, Treasury Solicitor's Department, och Rhodri Thompson, barrister, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren Dimitrios Gouloussis och Blanca Rodríguez Galindo, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 7 december 1995 av: Spaniens regering, företrädd av Gloria Calvo Díaz, Greklands regering, företrädd av Panagiotis Kamarineas och Christina Sitara, Förenade konungarikets regering, företrädd av Rhodri Thompson, och kommissionen, företrädd av Dimitrios Gouloussis och Blanca Vila Costa, rättstjänsten,

och efter att den 25 januari 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Upptagande till sakprövning

De första fyra frågorna

Den femte frågan

Rättegångskostnader

1. Audiencia Provincial de Sevilla har genom beslut av den 4 april 1994, som har inkommit till domstolen den 4 maj samma år, begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande angående fem frågor som rör tolkningen av rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT nr L 103, s. 1, nedan kallat det första direktivet), samt av rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 (EGT 1984, nr L 8, s. 17, nedan kallat det andra direktivet) och rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 (EGT nr L 129, s. 33, nedan kallat det tredje direktivet) vilka avser tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon.

2. Dessa frågor har uppkommit i ett brottmål mot Ruiz Bernaldez, vilken förorsakat en trafikolycka när han körde bil under påverkan av alkohol.

3. Juzgado de lo Penal de Sevilla dömde Ruiz Bernaldez i dom av den 7 september 1993 att utge ersättning för de sakskador som han hade förorsakat. Den fastställde däremot att det försäkringsbolag hos vilket Ruiz Bernaldez hade tecknat en försäkring som täckte de skador som orsakats av hans fordon inte hade något civilrättsligt ansvar för skadorna. Den grundade sig härvid på artikel 12.3 i den nationella kungörelsen om obligatorisk försäkring, som antagits genom förordning [decreto reál] 2641/86 av den 30 december 1986. Artikeln har följande innehåll:

4. Audiencia Provincial de Sevilla, till vilken åklagarmyndigheten överklagat domen i dess sistnämnda del, ställde sig frågan om artikel 12.3 b i den nationella förordningen om obligatorisk försäkring, med hänsyn till gemenskapsdirektiven om ansvarsförsäkring för motorfordon, borde tolkas på så sätt att en försäkringsgivare inte är skyldig att utge ersättning till dem som har lidit skada vid en trafikolycka som har orsakats av en förare som är påverkad av alkohol.

5. Den nationella domstolen, som ansåg att det var osäkert hur denna fråga skulle besvaras, beslutade att förklara målet vilande och i en begäran om förhandsavgörande ställa följande frågor till domstolen:

6. Den spanska åklagarmyndigheten har gjort gällande att det inte är nödvändigt att besvara frågorna i begäran om förhandsavgörande eftersom de saknar betydelse för utgången av målet vid den nationella domstolen.

7. Det är i detta avseende tillräckligt att erinra om att det enligt en fast rättspraxis uteslutande ankommer på de nationella domstolarna, som handlägger målen och är ansvariga för de kommande rättsliga avgörandena av dessa, att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som om de frågor som förs vidare till domstolen är av betydelse härför. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med den verkliga beskaffenheten av eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen (se bland annat dom av den 26 oktober 1995, Furlanis costruzioni generali, C-143/94, REG s. I-3633, punkt 12). Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål.

8. Domstolen har följaktligen att pröva de frågor som den nationella domstolen har ställt.

9. Den nationella domstolen vill med sina första fyra frågor, vilka lämpligen bör prövas gemensamt, få klarhet i om artikel 3.1 i det första direktivet skall tolkas på så sätt att det — utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.1 i det andra direktivet — i ett avtal om obligatorisk försäkring får föreskrivas att försäkringsgivaren i vissa fall, särskilt då föraren av fordonet var påverkad av alkohol, inte är skyldig att utge ersättning för person-och sakskador som tredje man orsakas av det försäkrade fordonet, eller om det i ett avtal om obligatorisk försäkring för sådana fall får föreskrivas enbart att försäkringsgivaren har rätt att väcka regresstalan mot försäkringstagaren.

10. Den spanska, den grekiska och den brittiska regeringen anser att direktiven lämnar medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar i fråga om den obligatoriska försäkringens närmare utformning, men att de under alla omständigheter är skyldiga att se till att den skadelidande får ersättning, om inte i samtliga fall så åtminstone i de vanligaste fall då civilrättsligt ansvar föreligger, särskilt när förlusten eller skadan orsakas av ett fordon som förs av en person som är påverkad av alkohol.

11. Samma regeringar anser att det enligt dessa direktiv är tillåtet att ha villkor om undantag som avser det fysiska tillståndet hos föraren av fordonet, under förutsättning att dessa endast gäller i förhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare.

12. Enligt kommissionen däremot är det enligt direktiven tillåtet att ha sådana villkor om undantag, inklusive sådana som gäller i förhållandet mellan försäkringsgivare och skadelidande, på villkor att fordonet kan likställas med ett oförsäkrat fordon och att det organ som avses i artikel 1.4 i det andra direktivet har att utge ersättning till den skadelidande.

13. Av ingresserna till direktiven i fråga framgår att syftet med dessa dels är att säkerställa fri rörlighet för såväl fordon som är normalt hemmahörande inom gemenskapen som personer som färdas i dessa, dels är att säkerställa att personer som lider förlust eller skada vid olyckor som orsakas av dessa fordon behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett på vilken plats inom gemenskapen som olyckan inträffat (se närmare det femte övervägandet i det andra direktivet och det fjärde övervägandet i det tredje direktivet).

14. I detta syfte har genom det första direktivet, i vilket hänvisas till en överenskommelse mellan de nationella försäkringsbyråerna, införts ett system som grundas på förutsättningen att alla fordon som är normalt hemmahörande i gemenskapen är försäkrade (åttonde övervägandet). I artikel 3.1 i det direktivet föreskrivs således att varje medlemsstat skall, om inte annat följer av artikel 4, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sådana fordon skall omfattas av ansvarsförsäkring.

15. Enligt artikelns ursprungliga lydelse ankom det dock på medlemsstaterna att bestämma den obligatoriska försäkringens omfattning och närmare utformning.

16. Det är i syfte att minska skillnaderna mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning rörande omfattningen av denna obligatoriska försäkring (tredje övervägandet i det andra direktivet) som det i artikel 1 i det andra direktivet i fråga om det civilrättsliga ansvaret anges att försäkringen skall utsträckas till att obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador till vissa belopp. Genom artikel 1 i det tredje direktivet har denna skyldighet utsträckts till att omfatta sakskador som vållas dem som utöver föraren färdas i fordonet.

17. Skyddet för skadelidande har förstärkts genom artikel 1.4 i det andra direktivet. I den artikeln anges att varje medlemsstat skall inrätta eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning för sakskador och personskador orsakade av oidentifierade oförsäkrade fordon.

18. Med hänsyn till detta skyddssyfte, som konsekvent har bekräftats i direktiven, måste artikel 3.1 i det första direktivet, vilken har förtydligats och preciserats genom det andra och det tredje direktivet, tolkas på så sätt att en tredje man som lider skada till följd av en trafikolycka skall ha rätt att enligt den obligatoriska motorfordonsförsäkringen få ersättning för alla sakskador och personskador som uppkommer med de belopp som har fastställts i artikel 1.2 i det andra direktivet.

19. Alla andra tolkningar skulle leda till att medlemsstaterna fick begränsa ersättningen till tredje man som lidit skada till följd av en trafikolycka till vissa typer av skada. Detta skulle innebära att skadelidande behandlades olika beroende på var olyckan inträffat, vilket är just det som direktiven har till syfte att hindra. Artikel 3.1 i det första direktivet skulle då sakna ändamålsenlig verkan.

20. Vid sådana förhållanden strider det mot artikel 3.1 i det första direktivet att en försäkringsgivare kan göra gällande lagregler eller avtalsvillkor för att vägra ersätta en tredje man som lidit skada till följd av en olycka som har orsakats av det försäkrade fordonet.

21. Artikel 2.1 första stycket i det andra direktivet utgör i detta sammanhang enbart en upprepning av denna skyldighet såvitt gäller bestämmelser och försäkringsvillkor som innebär att försäkringen i vissa särskilda fall inte omfattar fordon som brukas eller förs i trafik (av personer som inte har tillstånd att föra fordonet, av personer som inte har körkort eller av personer som bryter mot lagstadgade tekniska föreskrifter rörande fordonets skick och säkerhet). I artikel 2.1 andra och tredje stycket anges dock som undantag från denna skyldighet att försäkringsgivaren inte behöver utge ersättning till vissa skadelidande på grund av att dessa själva har försatt sig i situationen i fråga (personer som frivilligt färdats i ett fordon som de känt till var stulet), eller på grund av att de kan erhålla ersättning från annat håll (skadelidande som kan erhålla ersättning för skadan från ett socialförsäkringsorgan).

22. Däremot utgör artikel 3.1 i det första direktivet inte något hinder mot att det i lagregler eller avtalsvillkor föreskrivs att försäkringsgivaren i vissa fall har rätt att kräva ersättning av försäkringstagaren.

23. Detta gäller i synnerhet sådana bestämmelser eller villkor som innebär att försäkringsgivaren får vända sig till försäkringstagaren för att återfå de belopp som har utbetalats till personer som har lidit skada till följd av en trafikolycka som orsakats av en förare som var påverkad av alkohol.

24. De första fyra frågorna skall således besvaras så, att artikel 3.1 i det första direktivet skall tolkas på så sätt att det — utan att tillämpningen av artikel 2.1 i det andra direktivet påverkas — i ett avtal om obligatorisk försäkring inte får föreskrivas att försäkringsgivaren i vissa fall, däribland det fall att föraren av fordonet är påverkad av alkohol, inte är skyldig att utge ersättning för sakskador och personskador som tredje man har orsakats av det försäkrade fordonet. Däremot får det i ett avtal om obligatorisk försäkring föreskrivas att försäkringsgivaren i dessa fall har rätt att väcka regresstalan mot försäkringstagaren.

25. Den femte frågan har ställts endast för det fall att domstolen skulle besvara de föregående frågorna så, att artikel 3.1 i det första direktivet skall tolkas på så sätt att det i avtalet om obligatorisk försäkring får föreskrivas att försäkringsgivaren i vissa fall, bland annat det fall att föraren av fordonet är påverkad av alkohol, inte är skyldig att ersätta sak-och personskador som tredje man har orsakats av det försäkrade fordonet.

26. Med hänsyn till det svar som har lämnats på de första fyra frågorna saknas anledning att besvara den femte frågan.

27. De kostnader som har förorsakats den spanska och den grekiska respektive den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 4 april 1994 förts vidare av Audiencia Provincial de Sevilla — följande dom:

1 Rättegångsspråk: spanska.