Domstolens dom den 9 mars 2000
I mål C-358/98,
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D.A.O. Edward (referent) samt domarna P.J.G. Kapteyn och H. Ragnemalm, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: R. Grass,
med hänsyn till referentens rapport,
och efter att den 18 november 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Nationell lagstiftning
Administrativt förfarande
Prövning i sak
Rättegångskostnader
1. Europeiska gemenskapernas kommision har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 2 oktober 1998, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel 226 EG) väckt talan om fastställelse av att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) genom att i artiklarna 1 och 6 i lag nr 82 av den 25 januari 1994 (GURI nr 27 av den 3 februari 1994, s. 4, nedan kallad lag nr 82/94) föreskriva ett villkor om inskrivning i de register som avses i artikel 1 i samma lag för att näringsidkare som är etablerade i andra medlemsstater skall få tillhandahålla tjänster avseende städning, desinficering, skadedjursbekämpning, råttutrotning och sanering.
2. I lag nr 82/94 regleras städnings-, desinficerings-, skadedjursbekämpnings-, råttutrotnings- och saneringsverksamhet.
3. I artikel 1 i lag nr 82/94, rubricerad Städföretags inskrivning i handelsregistret eller i det regionala hantverksföretagsregistret, stadgas i första stycket följande:
4. Överträdelser av denna bestämmelse beivras i enlighet med vad som stadgas i artikel 6 i lag nr 82/94 under rubriken Påföljd. Punkterna 2—5 i nämnda artikel har följande lydelse:
5. Enligt artikel 8 i lag nr 580 av den 29 december 1993 om införande av företagsregistret (GURI nr 7 av den 11 januari 1994, ordinarie tillägg nr 6, nedan kallad lag nr 580/93) skulle handelsregistret inom tre år från ikraftträdandet av lagen införlivas med det nya företagsregistret. Enligt samma artikel skulle dessutom hantverksföretag som var inskrivna i register enligt lag nr 443 av den 8 augusti 1985 skrivas in i ett särskilt avsnitt av företagsregistret.
6. Enligt artikel 1.2 i lag nr 82/94 och artikel 18 i lag nr 580/93 måste företag betala en årsavgift för att kunna vara inskrivna i registret.
7. I brev av den 3 april 1995 meddelade kommissionen den italienska regeringen orsakerna till att kommissionen ansåg att artiklarna 1 och 6 i lag nr 82/94 stred mot artikel 59 i fördraget och beredde regeringen tillfälle att inkomma med yttrande inom två månader från erhållandet av brevet.
8. Eftersom den italienska regeringen inte inkom med något svar sände kommissionen den 12 mars 1996 i enlighet med artikel 169 första stycket i fördraget ett motiverat yttrande till den italienska regeringen och anmodade denna att inom två månader från delgivningen av yttrandet vidta de nödvändiga åtgärderna.
9. Då den italienska regeringen inte hörsammade denna anmodan väckte kommissionen den i målet aktuella talan vid domstolen.
10. Inledningsvis har kommissionen noterat att alla städföretag, oavsett bolagsform, enligt artikel 1 i lag nr 82/94 jämförd med artikel 8 i lag nr 580/93 är skyldiga att skriva in sig i det nya företagsregistret.
11. Kravet på inskrivning i företagsregistret samt de allvarliga påföljder som är föreskrivna för det fall att kravet inte respekteras utgör enligt kommissionen ett uppenbart åsidosättande av artikel 59 i fördraget. Artikel 6 i lag nr 82/94, i vilken det stadgas om påföljder som fängelse och böter som kan komma att uppgå till 50000000 ITL för den som bryter mot artikel 1 i lag nr 82/94, innebär att företags inskrivning i företagsregistret är ett nödvändigt villkor för dess bedrivande av städverksamhet på italienskt territorium. I den mån inskrivningsskyldigheten även är tillämplig på företag som är etablerade i en annan medlemsstat än Republiken Italien hindrar eller åtminstone försvårar den utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster.
12. Enligt kommissionens mening innebär lag 82/94 dessutom en förtäckt diskriminering av företag som är etablerade i andra medlemsstater. Inskrivningsvillkoret leder i praktiken till att sådana företag avskräcks från att i Italien utöva de i lagen åsyftade formerna av städverksamhet. Enligt kommissionen är det föga sannolikt att ett företag från en annan medlemsstat skulle underkasta sig de administrativa krav som uppställs för inskrivning i företagsregistren och betala årsavgift endast för att få tillhandahålla tjänster mer eller mindre sporadiskt och punktvis och i vart fall endast tillfälligt och oregelbundet.
13. Det är ostridigt att lag nr 82/94, som är generellt avfattad, är tillämplig på alla tjänsteleverantörer oavsett om de är etablerade på eller utanför italienskt territorium och oavsett om de utbjuder sina tjänster i Italien sporadiskt eller regelbundet. Det bör särskilt noteras att lagen inte från sin tillämpning undantar tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat än Republiken Italien och som redan i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där de är etablerade uppfyller villkor motsvarande dem som uppställs i italiensk lag.
14. Av fast rättspraxis framgår att sådana nationella bestämmelser strider mot artikel 59 i fördraget (se särskilt dom av den 23 november 1999 i de förenade målen nr C-369/96 och C-376/96, Arblade m.fl., REG 1999, s. I-8453, punkterna 33—35).
15. Den italienska regeringen har emellertid uppgivit att nationella bestämmelser som löser de problem kommissionen påvisat är under utarbetande. Regeringen har härvid tillagt att städföretag som är etablerade i andra medlemsstater kan verka och faktiskt verkar i Italien utan att några krav på inskrivning i företagsregistren ställs, trots den gällande lydelsen av lag nr 82/94.
16. I detta avseende kan det endast konstateras att det förhållandet att myndigheterna i en medlemsstat i praktiken inte tillämpar de nationella bestämmelser som strider mot gemenskapsrätten gentemot medborgare i andra medlemsstater inte innebär att bestämmelserna upphör att vara fördragsstridiga.
17. Enligt fast rättspraxis kan nationell lagstiftnings oförenlighet med gemenskapsrättsliga bestämmelser — även direkt tillämpliga sådana — slutgiltigt avhjälpas endast genom tvingande nationella bestämmelser med samma rättsliga dignitet som de bestämmelser som skall ändras. Enbart administrativ praxis, som till sin art är sådan att den fritt kan ändras av myndigheten och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan inte anses utgöra ett giltigt genomförande av de skyldigheter som följer av fördraget (se särskilt dom av den 13 mars 1997 i mål nr C-197/96, kommissionen mot Frankrike, REG 1997, s. I-1489, punkt 14).
18. Republiken Italien har således underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 59 i fördraget genom att i artiklarna 1 och 6 i lag nr 82/94 föreskriva ett villkor om inskrivning i de register som avses i artikel 1 i samma lag för att företag som är etablerade i andra medlemsstater skall få tillhandahålla tjänster avseende städning, desinficering, skadedjursbekämpning, råttutrotning och sanering.
19. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att svaranden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) följande dom:
1) Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) genom att i artiklarna 1 och 6 i lag nr 82 av den 25 januari 1994 föreskriva ett krav på inskrivning i de register som avses i artikel 1 i samma lag för att företag som är etablerade i andra medlemsstater skall få tillhandahålla tjänster avseende städning, desinficering, skadedjursbekämpning, råttutrotning och sanering.
2) Republiken Italien skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegångsspråk: italienska.