Förslag till avgörande av generaladvokat
1. I detta mål har Landesarbeitsgericht Düsseldorf Tyskland begärt att domstolen, i ett förfarande om förhandsavgörande, för första gången, skall tolka bestämmelserna i rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare (nedan kallat direktivet). De ställda frågorna syftar till att få klarhet i om den centrala ledningen för ett företag, innan förfarandet om inrättande av ett sådant företagsråd som föreskrivs i direktivet har inletts, är skyldig att till de interna arbetstagarorganisationerna lämna ut uppgifter och handlingar när syftet är att dessa skall användas för inrättandet av ett sådant råd inom den företagsgrupp i vilken företaget ingår.
Tillämpliga gemenskapsrättsliga och nationella bestämmelser
2. Det anges i artikel 1 i direktivet att målet med detsamma är att förbättra arbetstagarnas rätt till information och samråd i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag. För detta ändamål föreskrivs i direktivet bland annat hur ett europeiskt företagsråd skall inrättas i alla gemenskapsföretag och alla grupper av gemenskapsföretag.
3. Direktivet har införlivats med tysk rätt genom lag av den 28 oktober 1996 om europeiska företagsråd (nedan kallad den tyska lagen).
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
4. Svaranden i det besvärsförfarande som har föranlett denna begäran om förhandsavgörande, är företagsrådet i bolaget bofrost* Josef H. Boquoi Deutschland West GmbH & Co. KG, etablerat i Straelen (Tyskland). Detta råd hade vid flera tillfällen, med stöd av 5 § i den ovannämnda tyska lagen, begärt att företaget skulle tillhandahålla uppgifter angående antalet anställda samt företagsstrukturen inom koncernen. Företaget svarade inte på denna begäran och klarlade, genom skrivelse av den 9 januari 1997, att det inte hade för avsikt att lämna ut de begärda uppgifterna.
5. Det är mot denna bakgrund som företagsrådet väckte en talan vid Arbeitsgericht den 3 mars 1998, varvid yrkades att företaget skulle förpliktas att lämna ut uppgifter genom att sända och lämna över handlingar angående a) kopplingen mellan det tyska företaget bofrost* — på grund av innehavet av egna andelar eller av andelar som innehades av dess aktieägare — och de övriga europeiska företagen, framför allt företagen bofrost* J. H. Boquoi Deutschland Ost GmbH & Co. KG, bofrost* Dienstleistungs GmbH & Co. KG, spedbo Speditions GmbH & Co. KG, bofrost* Italien, bofrost* Spanien, bofrost* Österrike, bofrost* Frankrike, bofrost* Nederländerna, bofrost* Grekland och bofrost* England; b) det genomsnittliga antalet arbetstagare i dessa företag; c) deras bolagsform, säte och behörigt handelsregister; d) rättsordningen de lyder under, och e) deras övervakningsorgan samt vilka personer som är behöriga att utse dessa.
6. Genom beslut av den 5 augusti 1998 fann Arbeitsgericht att företagsrådet i enlighet med 5 § i den tyska lagen hade rätt att få tillgång till de begärda uppgifterna. Den ansåg att det hade visats att det tyska företaget utövade ett inflytande och följaktligen kontrollerade de andra utländska företagen inom gruppen.
7. Den 23 november 1998 överklagade arbetsgivaren detta beslut till Landesarbeitsgericht Düsseldorf. I överrätten vidhöll båda parter sin inställning. Överrätten var tveksam till huruvida det förelåg en rätt főiden interna arbetstagarorganisationen att begära att få ut uppgifter när det varken hade visats att det förelåg en grupp av gemenskapsföretag eller att företaget hade en dominerande ställning inom gruppen. Den undrade dessutom hur man skulle gå till väga för att bedöma förhållandet mellan det tyska företaget och de andra företagen inom bofrost*-koncernen.
8. Landesarbeitsgericht beslöt att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
Prövning i sak
9. Med dessa tre frågor vill den tyska domstolen först få klarhet i om artikel 11.1 och 11.2 i direktivet skall tolkas så att den innebär en skyldighet för ett företag att tillhandahålla upgifter till interna arbetstagarorganisationer angående företagets struktur och organisation, liksom dess grupps struktur och organisation, även om det inte har fastställts att det företag som arbetstagarna vänt sig till är ett sådant kontrollerande företag som avses i artikel 2.1 b och artikel 3 i direktivet (första frågan). Om fråga 1 besvaras jakande, undrar den tyska domstolen om samma företag är skyldigt att tillhandahålla uppgifter som särskilt avser gruppens interna organisation (andra frågan) liksom de handlingar som innehåller de begärda uppgifterna (tredje frågan) ?
10. Tvistefrågan i detta mål, vilket har framgått ovan, är om företagsrådet i bolaget bofrost* som är etablerat i Straelen, hade rätt att begära, och följaktligen också få ut uppgifter och handlingar från företagsledningen, som i huvudsak rör a) förhållandet mellan det tyska bolaget bofrost* och koncernbolagen i övriga medlemsstater, b) antalet anställda och vilken typ av anställningskontrakt som ingåtts, c) vilken nationell lag som tillämpas på bolagens interna organisation, d) vilka organ som representerar bolagen rättsligt, och e) organen för tillsyn och ledning. Målet aktualiserar en fråga som består av två delar: är direktivet tillämpligt i ett sådant fall och, om så är fallet, vilka rättigheter har arbetstagarrepresentanterna till följd av direktivet?
11. Det är allmänt känt att direktivet antogs efter långa och besvärliga förhandlingar som berodde på att vissa medlemsstater motsatte sig att gemenskapsrättsakter som kunde inverka på nationella bestämmelser angående fackföreningar och på arbetstagarrepresentation i allmänhet antogs. Om direktivet har ett relativt begränsat innehåll, hänger detta samman med just detta motstånd. Direktivet avser, som dess rubrik antyder, enbart inrättande av ett förfarande för arbetstagarinformation och av europeiska företagsråd, vilket motsvarar ett system för arbetstagarrepresentation som redan existerar i vissa medlemsstaters rättsordningar; och detta enbart för multinationella företag, det vill säga företag som bedriver verksamhet av viss betydelse i flera medlemsstater, och för grupper av företag som är etablerade i flera medlemsstater. I direktivet föreskrivs för övrigt endast ett förfarande för inrättande av företagsråd, utan att det däri nämns hur dessa skall fungera, även om det nittonde övervägandet i ingressen och punkterna 2 och 3 i tilläggsföreskrifterna, som fogats till direktivet, i allmänna ordalag, anger rättigheterna för detta råd, vilka utgörs av en rätt till information och en begränsad rätt att delta i beslut som rör företagets interna organisation och affärsstrategier. Om man går igenom direktivets text märker man genast att de rättsliga förhållanden som det behandlar avser, å ena sidan, den centrala ledningen, det vill säga, enligt artikel 2.1 e, den centrala ledningen i gemenskapsföretaget eller i en grupp av gemenskapsföretag och, å andra sidan, de särskilda förhandlingsorganen för arbetstagare som finns inom olika delar av företaget eller företagsgruppen. Direktivet rör följaktligen inte, som har framgått ovan, förhållandet mellan ledningen och arbetstagarrepresentanterna i ett och samma bolag.
12. Den fråga som skall avgöras i detta mål är om direktivet, trots att det i detta fall inte reglerar förhållandet mellan ledningen och arbetstagarrepresentanterna, ändå ger de sistnämnda rätt att få tillgång till uppgifter och handlingar, då syftet med begäran från arbetstagarrepresentanterna är att inrätta ett europeiskt företagsråd.
13. I artikel 5.1 i direktivet föreskrivs att det är den centrala ledningen för gemenskapsföretaget som skall inleda förhandlingar om inrättandet av ett europeiskt företagsråd och detta på eget initiativ eller på skriftlig begäran av minst 100 arbetstagare eller deras representanter vid minst två företag eller verksamheter i minst två olika medlemsstater. I det fallet beror inledandet av förfarandet på ett visst agerande som inte är aktuellt i målet vid den nationella domstolen, utan här är det de interna rapporterna från bolaget bofrost* i Straelen som utgör förutsättningen för att inleda förfarandet. När förutsättningarna för att inrätta ett europeiskt företagsråd väl föreligger, deltar dessutom bara två parter i förfarandet för att inrätta rådet: å ena sidan den centrala ledningen för företaget eller gruppen av gemenskapsföretag som enligt artikel 4.1 i direktivet har ansvaret för att skapa de villkor och medel som är nödvändiga för inrättandet av ett europeiskt företagsråd och, å andra sidan det särskilda förhandlingsorganet som skall ha minst tre och högst 17 ledamöter som är anställda i företag som är etablerade i olika medlemsstater där gemenskapsföretaget bedriver verksamhet [artikel 5.2 b och 5.2 c].
14. Trots att direktivets tillämpningsområde är begränsat och att den krets av rättssubjekt som berörs av förfarandet i fråga är föga omfattande, anser jag att en tolkning av direktivet som inte ger arbetstagarrepresentanter i alla företag inom gemenskapen rätt att få tillgång till uppgifter i syfte att inleda ett förfarande för inrättande av ett europeiskt företagsråd, skulle äventyra direktivets ändamålsenliga verkan och dessutom strida mot själva syftet med direktivet. När ledningen inte har tagit initiativ till att inleda ett förfarande och då ingen sådan formell begäran har lämnats in av en grupp arbetstagare som kommer från flera bolag eller företag i olika medlemsstater, kan en framställan som den i förevarande fall aktuella från arbetstagare i ett bolag inte anses sakna verkan i förhållande till direktivet, eftersom detta skulle innebära ett allmänt förbud mot att få tillgång till uppgifter, vilket skulle omintetgöra arbetstagarnas rätt enligt direktivet att inrätta ett europeiskt företagsråd. Att förvägra arbetstagarna en sådan rätt skulle med andra ord innebära att man förbjöd tillgång till alla slags uppgifter. Ett sådant förbud strider klart mot direktivets syfte, eftersom det undanröjer de grundläggande förutsättningarna för att utnyttja det nya instrumentet inom den europeiska socialpolitiken. Dessa förutsättningar består just i att garantera arbetstagarna rätten att få tillgång till uppgifter i syfte att ge dem möjlighet att delta i företagets verksamhet.
15. Denna tolkning bekräftas av ordalydelsen i artikel 11 i direktivet som just är den bestämmelsen som den nationella domstolen har begärt att EG-domstolen skall tolka. I denna artikel åläggs, i andra stycket, medlemsstaterna att se till att företagen tillhandahåller uppgifter om det antal arbetstagare som avses i artikel 2.1 a och 2.1 c på begäran av de parter som berörs av [direktivet]. Om man betraktar dels artikelns lydelse som på ett allmänt sätt hänvisar till de parter som berörs av regleringen, dels direktivets syfte, vilket har undersökts ovan, råder det inget tvivel om att de intresserade parter som omfattas av direktivets tillämpningsområde utgörs, å ena sidan, av ledningsorganen i alla företag och följaktligen inte bara den centrala ledningen som är omnämnd i artikel 2 e i direktivet och, å andra sidan, av arbetstagarorganisationer och följaktligen inte bara de särskilda förhandlingsorganen som avses i artikel 2 h i direktivet. Härav följer att företagen har en allmän skyldighet att tillhandahålla uppgifter redan vid det förberedande stadium som föregår det förfarande som föreskrivs i artikel 4 och följande artiklar i direktivet.
16. Enligt min mening är svaret på den första tolkningsfrågan att genom direktivet, särskilt dess artikel 11.2, ges arbetstagarrepresentanter rätt att få tillgång till uppgifter och åläggs alla företag en skyldighet att samarbeta. Denna skyldighet avser inte enbart de företag eller grupper av gemenskapsföretag som avses i artikel 2.1 a—c. Det följer härav att när, som i detta fall, företaget till vilket en begäran om att få tillgång till uppgifter har framställts kan presumeras utöva ett bestämmande inflytande inom gruppen, är skyldigheten att lämna ut all nödvändig information till de interna organen för arbetstagarrepresentation så att ett europeiskt företagsråd kan inrättas, än större.
17. Frågan kvarstår dock vad för slags uppgifter en arbetstagarorganisation, som erkänts på nationell nivå, men som inte tillhör de parter som deltar i förfarandet för inrättande av ett europeiskt företagsråd, kan få tillgång till. Med andra ord, om det finns uppgifter och handlingar av konfidentiell natur, föreligger det en skyldighet för företaget att lämna ut dessa uppgifter eller handlingar till arbetstagarna, när det endast är fråga om ett förberedande skede i förfarandet för inrättande av ett företagsråd? Detta är i huvudsak innebörden av den andra och tredje frågan som ställts av den nationella domstolen.
18. Det säger sig självt att om de begärda uppgifterna är offentliga eller på annat sätt tillgängliga för fackföreningsrepresentanterna, är företaget utan tvivel skyldigt att lämna ut dem till arbetstagarrepresentanterna. Problem uppstår följaktligen bara då uppgifterna av någon anledning anses vara konfidentiella.
19. Denna skyldighet vid det inledande skedet av förhandlingarna gäller dock bara de uppgifter som är nödvändiga för att inrätta ett europeiskt företagsråd, det vill säga endast de uppgifter som gör det möjligt att avgöra om företaget — eller, som i detta fall, den grupp det tillhör — uppfyller villkoren för att kunna anses som ett gemenskapsföretag eller en grupp av gemenskapsföretag. Enligt artiklarna 2.1 a—c är villkoren, såvitt avser företagen, att de har ett stort antal anställda och verksamheter i flera medlemsstater och, såvitt avser grupperna, att det finns en koppling mellan företagen, att de har flera företag i olika medlemsstater och att de har ett betydande antal anställda, liksom att det går att identifiera det företag som har ett bestämmande inflytande i den mening som avses i artikel 3 i direktivet.
20. Det föreligger dock en risk för att ledningen tillhandahåller uppgifter som är felaktiga eller som är så allmänt hållna att tillhandahållandet av desamma innebär ett obefogat hemlighållande. Man kan också tänka sig fall, såsom det förevarande, där parterna är oeniga om huruvida de nödvändiga förutsättningarna är uppfyllda för att inrätta ett företagsråd. Det är i detta läge som de behöriga nationella myndigheterna som skall tillförsäkra att företagen uppfyller sina skyldigheter och inte hindrar en korrekt tillämpning av direktivet. I artikel 11.3 åläggs, i detta syfte, medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder, av administrativ eller rättslig natur då gemenskapsbestämmelserna inte efterlevs.
21. Även om det i förevarande fall rör sig om uppgifter som inte offentliggjorts, måste den nationella domstolen ha möjlighet att undersöka om förutsättningarna är uppfyllda för att inrätta ett företagsråd, det vill säga om det tyska bolaget bofrost* har ett inflytande inom den grupp det tillhör och detta även om de personer som har lämnat in begäran, det vill säga arbetstagarrepresentanterna, inte har erhållit tillräcklig information. Den nationella domstolen skall därefter avgöra om uppgifterna är av konfidentiell natur och därvid vidta lämpliga åtgärder.
22. Svaret på den andra frågan blir följaktligen att direktivet, och särskilt artiklarna 11.1 och 11.2 i detta, skall tolkas på så sätt att ett företagsråd härigenom ges en rätt att erhålla uppgifter om det berörda företagets ställning inom gruppen av gemenskapsföretag, och att ledningen i företaget åläggs en skyldighet att lojalt samarbeta med arbetstagarrepresentanterna. Detaljerade uppgifter angående företagets ställning inom gruppen kan bara utelämnas då dessa uppgifter anses vara konfidentiella enligt nationell rätt, och självfallet inom de gränser som angetts ovan.
23. Dessa slutsatser gäller i än högre grad vid utlämnande av handlingar, vilket den tredje tolkningsfrågan handlar om. Om arbetstagarna, som i detta fall, vid de inledande förhandlingarna, har rätt att få tillgång till handlingar som inte är konficientiella, har de nämligen i gengäld inte rätt att få ut hemliga handlingar. Den omständigheten att detaljerade uppgifter som finns i handlingarna inte lämnas ut kompenseras av att företagsledningen är skyldig att lojalt samarbeta, inom de gränser som angetts ovan.
Förslag till avgörande
24. Mot bakgrund av vad som framkommit ovan föreslår jag att domstolen skall svara på tolkningsfrågorna från Landesarbeitsgericht Düsseldorf på följande sätt:
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT L 254, s. 64; svensk specialutgåva, område 3, volym 6, s. 160.
3 Det anges i beslutet om hänskjutamle att delägarkonunitten, vars medlemmar utses av en majoritet av etc företag som tillhör bofrost*-koncemen, har en rådgivande roll vid de sammanträden som hälls av styrelsen för bofrost* Europa. Med anledning av de samråds- och övervakningsskylaigheter som dclägarkommittén har gentemot de olika Bo-frosf-företagen, tar ledamöterna i denna kommitté, under sammanträdena med ledningsgruppen för Bofrost* Europa, ställning till om de åtgärder som tas upp till diskussion är fördelaktiga, ekonomiska och lämpliga, liksom om de är lagliga. När de gäller diskussioner om verksamhet och åtgärder som går utöver den normala ramen för kommersiella aktiviteter, har ledamöterna i dclägarkommittén en vetorätt, som liknar den som anges i 164 § i den tyska köplagcn (Handelsgesetzbuch). Det ankommer i gengäld pä styrelsen för Bofrost* Europa att definiera den allmänna verksamhetsinriktningen för företaget Bofrost*, som syftar till att slå sig in på de marknader som är de mest homogena och effektiva för varumärket Bofrost*, med hänsyn till varje lands särskilda förutsättningar. Styrelsen för Bofrost* Europa består av ledamöter från de nationella styrelserna i Bofrost*-füretagen, vilka har utsetts enligt nationella bestämmelser i varje land. Varje part till avtalet (det vill säga varje land i vilket ett Bofrost*-företag bedriver verksamhet) har en röst; om en avtalspart representeras av flera personer, kan dessa endast utnyttja sin röst tillsammans. Besluten fattas med enhällighet och ont enhällighet inte uppnås måste omröstning äga rum vid ett nytt möte.
4 Det första förslaget till direktiv om inrättandet av curopabolag lades fram under 1960-talet. Ekonomiska och sociala kommittén, som avgav sitt yttrande först efter S år, ställde sig negativ till förslaget. Detsamma hände med förslaget till det femte direktivet om tillnärnining av lagstiftningen om bolagsrätt som också avser inrättande av bolag, vilket lades fram under 1980-talet. Direktiv 94/45 antogs Törst efter det att medlemsstaterna hade undertecknat det sociala protokollet som fogades till Maastrichtfordraget. Trots detta tog det tre ån från det att förslaget presenterades år 1991 till det att lagstiftningsförfarandet var över.
6 I direktivet hänvisas dock till nationella bestämmelser för så vitt avser proceduren för val och utnämning av medlemmar i det särskilda förhandlingsrådet.
7 Tolkningen av 2 § första stycket i den tyska lagen, genom vilken direktivet införlivas — som innebär att direktivet endast är tillämpligt på, och därmed skapar skyldigheter för desamma, de företag som är etablerade i Tyskland och utgör gemenskapsföretag eller kontrollerar grupper av gemenskapsföretag och inte på alla företag som har sitt säte inom landet — medför att direktivets tillämpningsområde blir orimligt avgränsat, och väcker allvarliga tvivel vad avser lagens förenlighet med direktivet.
8 Skyldigheten för företaget att lämna ut icke offentliga uppgifter under ett senare skede av förhandlingarna, även om denna skyldighet inte uttryckligen har angivits i direktivet, tycks kunna utläsas av artikel 8, vari anges att ledamöterna i de särskilda förhandlingsorganen åläggs en skyldighet att inte röja någon information som de uttryckligen fatt i förtroende {första stycket) och vari preciseras att företaget är befriat från sin skyldighet endast i fall då informationen är av sådant slag att den utifrån objektiva kriterier allvarligt skulle skada eller vara till förfång för de berörda företagens verksamhet (artikel 8.2).
9 5 § i den tyska lagen tycks ge arbetstagarrepresentanter i Tyskland en mer långtgående rättighet, eftersom däri anges att ledningen för företaget skall lämna ut information angående såväl det genomsnittliga antalet arbetstagare och deras spridning i medlemsländerna, som information om företagen och deras verksamheter.