Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 14 juni 2001
I mål C-207/00,
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna D.A.O. Edward (referent) och S. von Bahr, generaladvokat: S. Alber, justitiesekreterare: R. Grass,
med hänsyn till referentens rapport.
och efter att den 29 mars 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Gemenskapslagstiftningen
Det administrativa förfarandet
Parternas argument
Domstolens bedömning
Rättegångskostnader
1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 25 maj 2000, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 202, s. 60), genom att inte anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i direktivet, närmare bestämt artikel 1.1, vilken ändrar artikel 1 c i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), artikel 1.2, vilken ersätter artikel 2 i direktiv 89/552 med undantag för punkterna 3, 4, 5 och 6 i denna, artikel 1.3, vilken inför en artikel 2a i direktiv 89/552, artikel 1.4, vilken inför en artikel 3a.3 i direktiv 89/552, artikel 1.12, vilken ersätter artikel 10 i direktiv 89/552, med undantag för punkt 2 i denna, artikel 1.14, vilken ändrar de inledande orden i artikel 12 i direktiv 89/552, artikel 1.15, vilken ersätter artikel 13 i direktiv 89/552 och slutligen artikel 1.18, vilken tillägger en punkt 2 i artikel 16 i direktiv 89/552.
2. Direktiv 89/552 utgör den rättsliga ramen för sändningsverksamhet för television i den inre marknaden.
3. I artikel 26 i direktiv 89/552 föreskrivs följande:
4. Med tillämpning av denna bestämmelse antogs den 30 juni 1997 direktiv 97/36, genom vilket direktiv 89/552 ändrades för att klargöra vissa definitioner eller vissa skyldigheter som åligger medlemsstaterna.
5. I artikel 2.1 första stycket i direktiv 97/36 föreskrivs följande:
6. Genom artikel 1.1—1.4, 1.12, 1.14, 1.15, och 1.18 i direktiv 97/36 ändrades artiklarna 1, 2,10, 12, 13 och 16 i direktiv 89/552 och infördes i samma direktiv de nya artiklarna 2a och 3a.
7. I artikel le i direktiv 89/552, i dess lydelse enligt artikel 1.1 i direktiv 97/36, föreskrivs följande:
8. I artikel 2.1 och 2.2 i direktiv 89/552, i dess lydelse enligt artikel 1.2 i direktiv 97/36, föreskrivs följande:
9. I artikel 2a i direktiv 89/552, vilken infördes genom artikel 1.3 i direktiv 97/36, föreskrivs följande:
10. I artikel 3a.3 i direktiv 89/552, som infördes genom artikel 1.4 i direktiv 97/36, föreskrivs följande.
11. I artikel 10 i direktiv 89/552, i dess lydelse enligt artikel 1.12 i direktiv 97/36, föreskrivs följande:
12. Genom artikel 12 i direktiv 89/552, i dess lydelse enligt artikel 1.14 i direktiv 97/36 omfattas numera köp-TV av samma restriktioner som TV-reklam.
13. I artikel 13 i direktiv 89/552, i dess lydelse enligt artikel 1.15 i direktiv 97/36, föreskrivs följande:
14. Slutligen föreskrivs följande i artikel 16.2 i direktiv 89/552, i dess lydelse enligt artikel 1.18 i direktiv 97/36:
15. Eftersom kommissionen ansåg att direktiv 97/36 inte hade införlivats med italiensk rätt inom den föreskrivna tidsfristen, inledde kommissionen med stöd av artikel 226 första stycket EG förfarandet för fördragsbrott. Genom skrivelse av den 12 mars 1999 sände kommissionen en formell underrättelse till Republiken Italien och uppmanade denna stat att inkomma med yttrande.
16. Den italienska regeringen översände genom skrivelse av den 29 mars 1999 till kommissionen texten till en av regeringen föreslagen ändring av lagförslag A.S. n° 1138, som vid det tillfället var föremål för diskussioner i den italienska senaten (nedan kallat lagförslag A.S. n° 1138). Genom skrivelse av den 14 juni 1999 översände regeringen till kommissionen en kopia av decreto (dekret) av den 8 mars 1999 som beslutats av ministern för telekommunikation, med rubriken disciplinare per il rilascio delle concessioni per la radiodiffusione privata televisiva su frequenze terrestri, in ambito nazionale (reglering av tilldelningen av licenser för privata televisionssändningar på markfrekvenser på nationell nivå) (GURI n° 59 av den 12 mars 1999), vilket enligt denna regering innebar att direktiv 97/36 införlivades med italiensk rätt.
17. Kommissionen ansåg att det inte fanns någon bestämmelse i dekretet vars syfte var att införliva direktiv 97/36, varför kommissionen den 4 augusti 1999 riktade ett motiverat yttrande till Republiken Italien och uppmanade denna stat att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet följa detsamma.
18. Den italienska regeringen svarade den 9 augusti 1999 på det motiverade yttrandet, genom att åberopa sin skrivelse av den 14 juni 1999 samt översända en ny kopia av dekretet av den 8 mars 1999. Den italienska ministern för telekommunikation skickade även till kommissionen den 22 november 1999 en sammanfattning av tillämpliga bestämmelser som berördes av införlivandet av direktiv 89/552, i dess lydelse enligt direktiv 97/36, samt lämnade information om de bestämmelser genom vilka direktivet skulle införlivas, som var upptagna i lagförslag A.S. n° 1138, vilket fortfarande behandlades av det italienska parlamentet.
19. Eftersom kommissionen ansåg att direktiv 97/36 fortfarande inte hade införlivats, beslutade den att väcka förevarande talan.
20. Det har inte ifrågasatts att Republiken Italien var tvungen att före den 30 december 1998 anta nödvändiga nationella bestämmelser för att följa direktiv 97/36 samt omedelbart underrätta kommissionen om detsamma.
21. Kommissionen har hävdat att dekretet av den 8 mars 1999 inte innehåller någon bestämmelse som kan anses syfta till att införliva direktiv 97/36 och att dekretet uppenbarligen faller utanför det materiella tillämpningsområdet för detta direktiv.
22. Kommissionen har närmare bestämt gjort gällande att det i lagförslag A.S. n° 1138 föreskrivs att flera bestämmelser i direktiv 97/36 skall införlivas, men eftersom detta förslag ännu inte har antagits har följande bestämmelser ännu inte införlivats:
23. Kommissionen har erinrat om de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt artiklarna 249 tredje stycket EG, 10 EG och 2.1 i direktiv 97/36 samt hävdat att Republiken Italien underlåtit att uppfylla dessa skyldigheter genom att inte inom den föreskrivna tidsfristen ha antagit de åtgärder som är nödvändiga för att införliva de ovannämnda bestämmelserna i direktivet med italiensk rätt.
24. Den italienska regeringen har inte bestritt att den inte har införlivat direktiv 97/36 inom den föreskrivna tidsfristen. Regeringen har till sitt försvar anfört att kommissionen endast har kritiserat den för att den inte har införlivat ett fåtal av bestämmelserna i direktiv 97/36 och att de andra bestämmelserna i direktivet har blivit införlivade på ett korrekt sätt.
25. Domstolen erinrar om att medlemsstaterna enligt artikel 10 första stycket EG skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av detta fördrag eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner. Till dessa åtgärder hör direktiv, som enligt artikel 249 tredje stycket EG binder alla medlemsstater till vilka de är riktade med avseende på det resultat som skall uppnås. Denna skyldighet innebär, för varje medlemsstat som ett direktiv är riktat till, att medlemsstaten inom ramen för sin nationella rättsordning skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa direktivets fulla verkan i enlighet med det mål som eftersträvas (se dom av den 8 mars 2001 i mål C-97/00, kommissionen mot Frankrike, REG 2001, s. I-2053, punkt 9).
26. Den italienska regeringen har betonat att den för senaten har lagt fram de ändringar som är nödvändiga för att lagförslag A.S. n° 1138 skall stå i överensstämmelse med direktiv 97/36 och att detta förslag kommer att antas inom mycket kort tid.
27. Det skall erinras om att enligt fast rättspraxis skall förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angivits i det motiverade yttrandet, och domstolen skall inte beakta senare förändringar (se domen av den 15 mars 2001 i mål C-147/00, kommissionen mot Frankrike, REG 2001, s. I-2387, punkt 26).
28. Även om fördragsbrottet har avhjälpts efter den frist som uppställts i det motiverade yttrandet kvarstår intresset av att fullfölja en fördragsbrottstalan i syfte att fastställa grunden för det ansvar som en medlemsstat, på grund av fördragsbrottet, kan ha gentemot andra medlemsstater, gemenskapen eller enskilda
29. I förevarande fall utsatte kommissionen i det motiverade yttrandet en tidsfrist om två månader, räknat från delgivningen av detsamma, inom vilken Republiken Italien hade att efterkomma det motiverade yttrandet. Det motiverade yttrandet delgavs den 4 augusti 1999, varför tidsfristen löpte ut den 4 oktober 1999. Det är sålunda detta datum som skall ligga till grund för bedömningen av om det påstådda fördragsbrottet föreligger eller inte.
30. Det framgår emellertid helt klart av handlingarna i målet att lagförslag A.S. n° 1138, inklusive de av regeringen föreslagna ändringarna om införande av de bestämmelser i direktiv 97/36 som ännu inte införlivats, inte hade antagits vid den tidpunkt då den i det motiverade yttrandet uppställda tidsfristen hade löpt ut. De eventuella ändringar som införts i den italienska lagstiftningen efter utgången av denna tidsfrist är inte relevanta för att avgöra detta mål (se domen av den 11 augusti 1995 i mål C-433/93, kommissionen mot Tyskland, REG 1995, s. I-2303, punkt 15).
31. Följaktligen kan det konstateras att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt direktiv 97/36, genom att inte inom den föreskrivna tidsfristen ha antagit de lagar eller andra författningar som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i artiklarna le, 2.1, 2.2, 2a, 3a.3, 10.1, 10.3, 10.4, och artikel 12, till den del den avser TV-köp, samt artikel 13 och 16.2 i direktiv 89/552, i dess lydelse enligt direktiv 97/36.
32. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Italien skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) följande dom:
1) Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36 av den 30 juni 1997, genom att inte inom den föreskrivna tidsfristen ha antagit de lagar eller andra författningar som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i artiklarna 1c, 2.1, 2.2, 2a, 3a.3, 10.1, 10.3, 10.4, och artikel 12, till den del den avser TV-köp, samt 13 och 16.2 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, i dess lydelse enligt direktiv 97/36/EG.
2) Republiken Italien skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegångsspråk: italienska.