Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Léger föredraget den 14 november 2002

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 15 januari 1991 i mål C-341/89, Ballmann (REG 1991, s. I-25), punkt 17.

3 Rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, s. 10; svensk specialutgåva, område 3, volym 17, s. 95).

4 Se rådets förordning (EEG) nr 1079/77 av den 17 maj 1977 om en medansvarsavgift som införts och åtgärder som vidtagits för att utöka marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 131, s. 6).

5 Artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 148, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 52), i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 856/84.

6 Rådets förordning av den 31 mars 1984 om allmänna till— lämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68.

7 Tredje skälet.

8 I artikel 7.1 föreskrivs att [r]eferenskvantiteter som finns disponibla i ett företag skall i händelse av överlåtelse genom försäljning, utarrendering eller arv helt eller delvis överföras tillsammans med företaget till förvärvaren, arrendatorn eller arvtagaren i enlighet med närmare bestämmelser som skall fastställas.

9 I artikel 12 c definieras en producent som en fysisk eller juridisk person eller en grupp av fysiska eller juridiska personer som driver ett jordbruksföretag inom gemenskapens geografiska territorium och som säljer mjölk eller andra mjölkprodukter direkt till konsumenten och/eller levererar till uppköparen. I artikel 12 d definieras företag som samtliga produktionsenheter som drivs av den enskilda producenten och är belägna inom gemenskapens geografiska territorium.

10 Rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 405, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159).

11 Kommissionens förordning (EG) nr 751/1999 av den 9 april 1999 om anpassning av den totala kvantitet som fastställs i artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 96, s. 11).

12 Se punkt 5 i förevarande förslag till avgörande.

13 Trettonde skälet.

14 Sextonde skälet.

15 Rådets förordning (EEG) nr 3577/90 av den 4 december 1990 om övergangsåtgäraer och nödvändiga anpassningar inom jordbrukssektorn till följd av Tysklands återförening (EGT L 353. s. 23; svensk specialutgåva, område 3, volym 66, s. 21).

16 Nionde skälet i förordning nr 3577/90.

17 Exempelvis de villkor på vilka de individuella referenskvantiteterna fastställs (bilaga 6, avdelning IV, punkterna 1 och 2.).

18 För perioden 1 april 1998—31 mars 1999 tilldelades Förbundsrepubliken Tyskland 27767036 ton till leveranser, varav 6242180 ton till producenternas leveranser inom de nya delstaternas territorium och 97780 ton till direktförsäljning, varav 11187 ton till direktförsäljning i de nya delstaterna.

19 Se bilaga 1 till kommissionens förordning (EG) nr 749/2000 av den 11 april 2000 om anpassning av den totala kvantitet som fastställs i artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 (EGT L 90, s. 4).

20 Först när perioden 1 april 1997—31 mars 1998 löpte ut genom rådets förordning (EG) nr 1883/94 av den 27 juli 1994 om ändring av förordning (EEG) nr 3950/92 (EGT L 197, s. 25; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 28) och sedan genom rådets förordning (EG) nr 551/98 av den 9 mars 1998 om ändring av förordning (EEG) nr 3950/92 (EGT L 73, s. 1).

21 BGBl. 1994 I, s. 586.

22 BGBl. 1996 I, s. 535.

23 Beslutet om hänskjutande (s. 9).

24 Beslutet om hänskjutande (s. 10).

25 Se det ovan, i fotnot 2, nämnda målet Ballmann, punkt 9.

26 Se även domarna av den 20 juni 2002 i mål C-401/99, Thomsen m.fl. (REG 2002, s. I-5775), punkt 32, och i mål C-313/99, Mulligan m.fl. (REG 2002, s. I-5719), punkt 30.

27 Dom av den 14 juni 2001 i mål C-191/99, Kvaerner (REG 2001, s. I-4447), punkt 30 och där angiven rättspraxis.

28 Punkt 12 i förevarande förslag till avgörande.

29 I detta mål hade domstolen att bedöma följande situation. En mjölkproduccnt drev en gård med plats för 60 kor, varav 20 i en ny ladugård. Han erhöll en refcrenskvantitet motsvarande cirka 40 kor. Han hade arrenderat ut 20 platser t den nya ladugården till en annan mjölkproduccnt som för egen del hade en mjölkkvot motsvarande en mjölkproduktion från cirka 20 kor. Denna kvot hade tilldelats denne på grundval av den produktion som skett inom ramen för dennes eget företag. Den behöriga förvaltningsmyndigheten meddelade att arrendatorn inte kunde anses vara mjölkproducent i enlighet med gemenskapsbestämmelserna och att den mjölkproduktion som skett i de arrenderade anläggningarna skulle hänföras till den referenskvantitet som tillhör den som upplåtit arrendet.

30 Punkt 14.

31 Se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i det ovan, i fotnot 2, nämnda målet Ballmann (punkt 4).

32 Punkt 29 i dess skriftliga yttrande.

33 Punkt 15 i förevarande förslag till avgörande.

34 Den tyska regeringen har i sitt skriftliga yttrande (punkterna 17 och 18) gjort gällande att artikel 4.4 i förordning nr 3950/92 ger den befogenhet att föreskriva ett samband mellan referenskvantiteten och det företag till förmän för vilket denna kvantitet beviljas. Den har till stöd för denna bedömning anfört att denna bestämmelse uttryckligen anger att referenskvantiteterna tilldelas jordbruksföretaget. Enligt regeringen ger denna bestämmelse den en befogenhet att ange sättet för en temporär tilldelning av referenskvantiteter och att föreskriva att överföring av produktionen till ett annat produktionsställe genom exempelvis ett arrende inte är tillåtet. Jag anser inte att denna bedömning är riktig. Uttrycket när det gäller jordbruksföretag som är belägna inom det territorium som förut utgjorde Tyska demokratiska republiken skall enligt min mening tolkas i förhållande till hänvisningen i artiklarna 4.1 och 7.1 i förordning nr 3950/92 till den referenskvantitet som är disponibel för jordbruksföretaget. Det nämnda uttrycket kan inte ändra systematiken i det rättsliga systemet för uttagande av tilläggsavgifter enligt vilket en referenskvantitet enbart kan tilldelas en producent. Vad gäller de tyska myndigheternas möjlighet att tilldela en tillfällig referenskvantitet har det ovan angivits att den enbart gäller befogenhet att bevilja eller öka individuella referenskvantiteter på ett mer flexibelt sätt än i den ordning som anges i artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 3950/92.

35 Punkt 13 i förevarande förslag till avgörande.

36 Nionde skälet.

37 Se fjärde skälet i förordning nr 1883/94 och skälet i förordning nr 551/98 angående en förlängning av verkningarna av artikel 4.4 i förordning nr 3950/92.

38 Punkt 26 i förevarande förslag till avgörande.

39 Punkt 34 i det skriftliga yttrandet.

40 Dom av den 15 december 1935 i mål C-415/93, Dosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 59, och av den 24 september 2002 i mål C-255/00, Grundig Italiana (REG 2002, s. I-8003), punkt 30.

41 Punkt 49 i förevarande förslag till avgörande.

42 Se punkt 13 i förevarande förslag till avgörande.

43 Punkt 33 i sitt skriftliga yttrande.