Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Léger föredraget den 12 februari 2004

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallade tjänsteföreskrifterna.

3 Nedan kallade reglerna.

4 Nedan kallad clinique La Ramee.

5 Beslutet om hänskjutande, s. 5, punkt 5.

6 Beslutet om hänskjutande, s. 6.

7 Beslutet om hänskjutande, s. 7.

8 Cour d'appels understrykning.

9 Dom av den 26 februari 1992 i mål C-333/90, Royale belge (REG 1992, s. I-1135), punkt 8.

10 Domstolens dom av den 10 juni 1999 1 mål C-430/97, Johannes (REG 1999, s. I-3475), punkt 19.

11 Dom av den 20 oktober 1981 i mål 137/80, kommissionen mot Belgien (REG 1981, s. 2393), punkt 8, och av den 20 mars 1986 i mål 72/85, kommissionen mot Nederländerna (REG 1986, s. 1219), punkt 20.

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1987 i mål 186/85, kommissionen mot Belgien (REG 1987, s. 2029), punkterna 21 och 23, och i mål 189/85, kommissionen mot Tyskland (REG 1987, s. 2061), punkterna 14 och 16.

13 I motsats till vad ordets etymologiska innebörd skulle kunna få en att tro (subrogare) är ordet subrogation inte av latinskt ursprung, utan kommer frän den kanoniska rätten. I romersk rätt godtogs principen att en person ersatte en annan genom att betalning endast i två särskilda fall, nämligen vid överlåtelsen av aktier till den som ställt borgen och vid successio in locum, varigenom den som betalat en skuld kunde träda i den ursprunglige fordringsägarens ställe, men enbart såvitt avser den sistnämndes rätt till inteckning (Mestre, J., La subrogation personnelle, LGDJ, 1979, inledningen).

14 Här kan nämnas till exempel den belgiska, den danska, den tyska, den spanska, den franska, den italienska och den österrikiska rättsordningen. På samma sätt kan ordet subrogation definieras på följande sätt i Common law-länderna: Subrogation is literally substitution. The term is used In the context of English and Commonwealth law to describe a process by which one party is substituted for another so that he may enforce that otner s rights against a third party for his own benefit (Mitchell, C, The law of subrogation, Clarendon press, Oxford, 1994, s. 3).’

15 Artikel 85a i tjänsteföreskrifterna skiljer sig därmed från artikel 8 i Regler om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna. I sistnämnda artikel föreskrivs följande: De förmåner och bidrag samt de ersättningar för sjukvårdskostnader som anges i dessa regler skall betalas till tjänstemannen eller dennes rättsinnehavare endast under förutsättning att deras rättigheter gentemot eventuellt ansvarig tredje man övertas av gemenskaperna upp till de utbetalda beloppen för angivna förmåner, bidrag och ersättningar.

16 Punkterna 4 och 5.

17 Gemenskaperna kan med stöd av denna bestämmelse och samtidigt med att de för talan i egenskap av rättighetshavare som övertagit den skadelidandes rättigheter, även fordra att den skadevållande ersätter belopp som inte omfattas av de övertagna rättigheterna, såsom administrativa kostnader, läkarutlåtanden avseende tjänstemannen och så vidare.

18 Förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).

19 I punkt 1 a i den ovannämnda artikeln föreskrivs att [o]m institutionen i kraft av den lagstiftning som den tillämpar inträder i den rätt att kräva ersättning som förmånstagaren har gentemot en tredje part, skall detta inträde erkännas av varje medlemsstat. I punkt 1 b i samma artikel anges att [o]m institutionen har en självständig rätt till krav gentemot en tredje part, skall denna rätt erkännas av varje medlemsstat.

20 Dom av den 2 uni 1994 i mål C-428/92, DAK (REG 1994, s. I-2259), punkt 16.

21 Gemenskapernas övertagande av rättigheter infördes i tjänsteföreskrifterna genom rådets förordning (Euratom, EKSG, EEG) nr 912/78 av den 2 ma) 1978 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i dessa gemenskaper (EGT L 119, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 138). Genom denna infördes artikel 73.4, enligt vars lydelse [g]menskaperna skall, inom gränserna för sina skyldigheter enligt artiklarna 72, 73 och 75, automatiskt överta den rätt till ersättning som tjänstemannen eller hans rättsinnehavare har gentemot en tredje man som bär ansvaret för ett olycksfall som orsakat skada eller död för tjänstemannen eller hans medförsäkrade. Artikel 73.4 i tjänsteföreskrifterna upphävdes genom rådets förordning (EKSG, EEG, Euratom) nr 2799/85 av den 27 september 1985 (EGT L 265, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 45), genom vilken artikel 85a infördes.

22 Dom av den 18 mars 1982 i mål 103/81, Chaumont-Barthel mot parlamentet (REG 1982, s. 1003), punkt 11, domen i det ovannämnda målet Royale belge, punkt 9, och dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen (REG 1999, s. I-5251), punkt 20.

23 Punkt 19.

24 Denna skillnad kan även få till följd att Jean-Pierre Riehl erhåller både ersättning för förlust av inkomster som den skadevållade förpliktas att erlägga till honom enligt belgisk skadeståndsrätt och den efterlevandepension som rådet betalar ut.

25 Se bland annat rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar vid olyckor (EGT L 285, s. 1).

26 Se bland annat rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, s. 29, svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239), rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31, svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83), rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48, svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 202), rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, s. 59, svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53) och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, s. 12). För senare antagna bestämmelser, se rådets resolution av den 1 december 2003 om konsumenttjänsters säkerhet (EGT C 299, s. 1).

27 Den inverkan skillnaderna mellan de nationella rättsordningarna med avseende på skadeståndsskyldighet i avtalsförhållanden och utomobligatoriskt ansvar har på den inre marknadens funktion har varit föremål för djupgående studier. I juli 2001 inledde kommissionen ett samrådsförfarande om hur problemen beträffande olikheterna mellan de olika rättsordningarna med avseende på avtal som är i kraft i Europeiska unionen skall behandlas på gemenskapsnivå (se meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet — En mer samordnad europeisk avtalsrätt — en handlingsplan KOM/2003/0068 slutlig) (EGT C 63, 2003, s. 1). Europaparlamentet och rådet har begärt att undersökningar skall genomföras avseende egendomsrätten och civilrättsligt skadeståndsansvar.