Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Léger föredraget den 15 juli 2004

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och frän Europeiska gemenskapen (EGT L 30, 1993, s. 1 i svensk specialutgåva, omrade 15, volym 12, s. 43), i dess lydelse enligt kommissionens beslut 1999/816/EG av den 24 november 1999 om anpassning i enlighet med artiklarna 16.1 och 42.3 av bilagorna II, III, IV och V till rådets förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och frän Europeiska gemenskapen (EGT L 316, s. 45) (nedan kallad förordningen).

3 Rådets direktiv av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39 ; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238), i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66), och kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 (EGT L 135, s. 32) (nedan kallat direktivet).

4 Artikel 2 i och k.

5 Nedan kallad den behöriga destinationsmyndigheten.

6 Nedan kallad den behöriga avsändarmyndigheten.

7 Nedan kallad den behöriga transitmyndigheten.

8 Dom av den 27 februari 2002 i mål C-6/00, ASA (REG 2002, s. I-1961).

9 Dom av den 28 juni 1994, i mål C-187/93, Parlamentet mot rådet (REG 1994, s. I-2857), punkt 26; svensk specialutgåva, volym 15, s. 249).

10 Nionde skälet.

11 Artiklarna 3.1 och 6.1.

12 Artiklarna 3.3 och 6.3.

13 Artiklarna 3.4 och 6.4.

14 Artikel 3.5.

15 Artikel 6.5 femte strecksatsen.

16 Artiklarna 3.6 och 6.6 i förordningen.

17 Som kommer att framgå nedan 1 förevarande förslag till avgörande föreskrivs i denna artikel 4.3 i förordningen de skäl som av de behöriga myndigheterna kan åberopas för att bestrida den planerade åtgärden eller underställa den vissa villkor.

18 Artiklarna 4.1 och 7.1.

19 Artikel 4.2 a och 4.2 b.

20 Artikel 7.2.

21 Artikel 7.3.

22 Artikel 8.

23 Artikel 10.

24 Ett österrikiskt bolag ville transportera slagg och aska som producerats vid en anläggning för avfallsförbränning i Wien (Österrike) till Tyskland i syfte att deponera avfallet i hålrummen i en nedlagd saltgruva i Kochendorf (Tyskland).

25 Punkterna 39 och 40.

26 Punkt 47.

27 Ibidem.

28 Punkt 48.

29 C-324/99, Daimler Chrysler, REG 2001, s. I-9897.

30 Punkt 49.

31 Punkt 50.

32 Nedan kallat Siomab.

33 Nedan kallad IBGE.

34 I artikel 4.3 a i förordningen avses de fall då medlemsstaterna får vidta åtgärder för att helt eller delvis förbjuda eller systematiskt invända mot transporter av avfall (se domen i det ovannämnda målet DaimlerChrysler, punkt 51).

35 Sålunda föreskrivs i artikel 4.3 b endast följande tre fall i vilka det är möjligt för medlemsstaterna att motsätta sig den planerade transporten: för att genomföra principen om tillräcklig egenkapacitet på gemenskapsnivå och nationell nivå, om anläggningen skall omhänderta avfall från en mer närliggande källa och den behöriga myndigheten har prioriterat detta avfall samt för att säkerställa att transporterna sker i enlighet med avfallsplanerna. I artikel 4.3 c anges följande tre fall i vilka invändningar får framställas: när transporten inte sker i enlighet med nationella lagar och andra författningar om miljöskydd, allmän ordning, allmän säkerhet eller hälsoskydd, om anmälaren tidigare har gjort sig skyldig till illegal handel och om transporten strider mot förpliktelser som följer av internationella konventioner.

36 Se domen i det ovannämnda målet DaimlerChrysler (punkt 50).

37 Se domen i det ovannämnda målet ASA (punkterna 40 och 47). Se även beslut av den 27 februari 2003 I de förenade målen C-307/00—C-311/00, Oliehandel Koeweit m.fl. (REG 2003, s. I-1821) punkt 112.I domen i det ovannämnda malet ASA fastställde domstolen att denna skyldighet för de behöriga myndigheterna särskilt följer av artikel 26 i förordningen, enligt vilken medlemsstaterna skall förbjuda och bestraffa illegala transporter, liksom av artikel 30.1 i förordningen, i vilken uttryckligen föreskrivs den allmänna skyldigheten för medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att tillse att avfall transporteras i enlighet med bestämmelserna i förordningen.

38 En invändning om felaktig klassificering bör tidsmässigt göras gällande före sådana invändningar som avses i artiklarna 4.3 och 7.4 i förordningen. De behöriga myndigheterna kan framställa en sådan invändning som avses i dessa bestämmelser först sedan det undersökts om den planerade transporten är korrekt klassificerad.

39 Se domen i det ovannämnda målet DaimlerChrysler (punkt 70). Önskemålet om att anmälaren skall kunna förlita sig på att de behöriga myndigheterna respekterar de tidsfrister som anges i förordningen har klart och tydligt kommit till uttryck i Ekonomiska och sociala kommitténs förarbete till förordningen [yttrande angående rådets förslag till förordning (EEG) om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (91/C 269/03) (EGT 1991, C 269, s. 10, punkt 2.3.2)].

40 Se härvid beslutet i det ovannämnda målet Oliehandel Koeweit m.fl. (punkt 102).

41 Domen i det ovannämnda målet ASA (punkt 44).

42 Se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 13 februari 2003 i mil C-228/00, kommissionen mot Tyskland (REG 2003, s. I-1439), punkt 36.

43 Jag delar även kommissionens ståndpunkt enligt vilken det av detta resonemang inte bör dras slutsatsen att den behöriga avsändarmyndigheten vid sitt utövande av god förvaltningssed skall förbjudas att återsända handlingarna till sökanden i de fall då fraktsedeln innehåller ett sådant formfel som att den inte är undertecknad eller saknar vissa obligatoriska uppgifter, vilket kan leda till att den planerade transporten inte kan utredas av de behöriga myndigheterna. Det föreskrivs för övrigt inte i artiklarna 3.8 och 6.8 eller i någon annan bestämmelse i förordningen inom vilka tidsfrister som den behöriga avsändarmyndigheten skall översända anmälan. Jag är benägen att, mot bakgrund av det förfarande som föreskrivs i förordningen, dra slutsatsen att denna myndighet bör översända anmälan inom en kort tidsfrist som bör räknas från mottagandet av fraktsedeln och att denna tidsfrist inte under några omständigheter får vara längre än den som, i artiklarna 4.2 a och 7.2 i förordningen, föreskrivs för den behöriga destinationsmyndigheten för att ta ställning till den planerade transporten.