Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 16 oktober 2003

I mål C-433/02,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna R. Schintgen, C. Gulmann (referent), V. Skouris och J.N. Cunha Rodrigues, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

Den nationella lagstiftningen

Det administrativa förfarandet

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1. Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 29 november 2002, med stöd av artikel 226 EG väckt talan om fastställelse av att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 1 och 5 i rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området (EGT L 346, s. 61, nedan kallat direktivet), genom att inte tillämpa de bestämmelser om rätt till offentlig utlåning som föreskrivs i detta direktiv.

2. I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

3. I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

4. Enligt artikel 15 i direktivet skulle medlemsstaterna före den 1 juli 1994 sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa detta.

5. I artikel 1.1 i lagen av den 30 juni 1994 om upphovsrätt och närstående rättigheter (Moniteur belge av den 27 juli 1994, s. 19297, nedan kallad lagen) föreskrivs följande:

6. I artikel 23.1 i lagen föreskrivs följande:

7. Kapitel VI i lagen innehåller bestämmelser om offentlig utlåning. I artikel 62 i detta kapitel föreskrivs följande:

8. I artikel 63 i lagen föreskrivs följande:

9. Kommissionen gjorde, genom skrivelse av den 24 januari 2001, de belgiska myndigheterna uppmärksamma på att ingen genomförandeförordning hade antagits avseende utlåningsrättigheter, trots att direktivet hade införlivats med belgisk rätt genom lag.

10. De belgiska myndigheterna bekräftade, genom skrivelse av den 22 mars 2001, att de inte hade antagit någon genomförandeförordning. De uppgav att problemet hade uppstått i de belgiska federala enheterna, vilka var behöriga på kulturområdet. Dessa motsatte sig införandet av en utlåningsrättighet.

11. Kommissionen sände den 24 juli 2001 en formell underrättelse till Konungariket Belgien. Som svar på denna skrivelse betonade denna regering återigen att de federala enheterna motsatte sig införandet av en utlåningsrättighet eller ersättning till upphovsmän. Den betonade även att artikel 5.3 i direktivet är otydligt formulerad. Enligt denna artikel kan vissa undantag göras från skyldigheten att betala ersättning till upphovsmän vid offentliga lån av deras verk.

12. Eftersom kommissionen inte godtog detta svar, sände denna den 21 december 2001 ett motiverat yttrande till Konungariket Belgien och uppmanade denna medlemsstat att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta de nödvändiga åtgärderna för att följa detta yttrande.

13. Eftersom den belgiska regeringen inte besvarade det motiverade yttrandet, beslutade kommissionen att väcka förevarande talan.

14. Kommissionen har konstaterat att inga av de genomförandeåtgärder avseende ersättning som föreskrivs i artikel 63 i lagen har vidtagits. Beloppet av ersättningarna som anges i artikel 62 i lagen har således aldrig fastställts, vilket medför att det i praktiken är omöjligt för upphovsrättsorganisationerna att uppbära dessa ersättningar för sina medlemmars räkning. Kommissionen har följaktligen gjort gällande att Konungariket Belgien inte har iakttagit sin skyldighet, enligt artiklarna 1 och 5 i direktivet, att föreskriva åtminstone en ersättning för upphovsmännen till skyddade verk vid utlåning av deras verk.

15. Den belgiska regeringen har först gjort gällande att de federala enheterna redan från början varit negativa till beviljande av ersättning för utlåning, av bland annat kulturpolitiska hänsyn. De sistnämnda förespråkar nämligen ett allmänt undantag från skyldigheten att betala ersättning vid utlåning, vilket skall omfatta alla kategorier av inrättningar som lånar ut verk. Av detta följer att ingen förordning för genomförande av artiklarna 62 och 63 i lagen ännu har kunnat antas.

16. Denna regering har därefter gjort gällande att direktivets vaga formulering utgör ett hinder för dess iakttagande. Vad gäller artikel 1.3 i direktivet, framgår det nämligen inte vad som avses med formuleringen utan direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta, och bestämmelsen innefattar ingen förteckning över inrättningar som är tillgängliga för allmänheten. Beträffande artikel 5.1 i direktivet undrar den belgiska regeringen vad som innefattas i offentlig utlåning för vilken medlemsstaterna får föreskriva undantag. Slutligen preciseras inte i artikel 5.3 i direktivet vad som avses med vissa kategorier av inrättningar. I direktivet anges inte heller vilka kriterier som medlemsstaterna skall tillämpa när de fastställer vilka kategorier av inrättningar som kan undantas från ersättningsskyldigheten.

17. Den belgiska regeringen anser att det i praktiken är mycket svårt för medlemsstaterna att inom hela gruppen av inrättningar som är tillgängliga för allmänheten, vilka bedriver utlåning utan direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta utse de kategorier av inrättningar som kan undantas från skyldigheten att betala ersättning. Begreppet utlåning, såsom det definieras i artikel 1.3 i direktivet, sammankopplas endast med en vagt definierad kategori av inrättningar. I praktiken rör det sig om utlåning vid offentliga bibliotek och mediatek, skol- och universitetsbibliotek samt offentliga dokumentationscentra som är tillgängliga för allmänheten och inte kräver någon ersättning av låntagarna för utlåning eller endast tar ut en avgift för att täcka kostnaderna för driften av inrättningen. Det är inte på något vis enkelt att inom denna grupp av inrättningar göra åtskillnad, av kulturella hänsyn eller av utbildningshänsyn, mellan exempelvis å ena sidan de kategorier av inrättningar som skall betala en ersättning vid utlåning och, å andra sidan, de kategorier av inrättningar som är undantagna från denna ersättningsskyldighet. Samtliga inrättningar som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1.3 i direktivet bedriver nämligen utlåning i kulturellt syfte, utbildningssyfte eller liknande syften, eftersom inrättningar som driver utlåning till direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta inte omfattas av tillämpningsområdet för denna artikel.

18. Den belgiska regeringen har slutligen tillagt att kommissionen, i en rapport av den 12 september 2002, har uppgett att det förefaller som om inte någon ersättning betalas till rättighetsinnehavare i vissa medlemsstater. Detta gäller i Frankrike, i Grekland och i Luxemburg, och förmodligen även i andra stater.

19. Domstolen påpekar inledningsvis följande. När det saknas tillräckligt precisa gemenskapskriterier i ett direktiv för att fastställa de skyldigheter som följer av detta ankommer det på medlemsstaterna att, inom sina territorier, fastställa de mest relevanta kriterierna för att säkerställa att direktivet iakttas, med beaktande av de gränser som föreskrivs i gemenskapsrätten och i synnerhet i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2003 i mål C-245/00, SENA, REG 2003, s. I-1251, punkt 34).

20. Såsom kommissionen har uppgett, föreskrivs dessutom i artikel 5.3 i direktivet att medlemsstaterna kan föreskriva om undantag från ersättningsskyldigheten för vissa kategorier av inrättningar. Detta är emellertid ingen skyldighet. Om omständigheterna i den ifrågavarande medlemsstaten är sådana att man inte kan särskilja olika kategorier av inrättningar, skall samtliga berörda inrättningar åläggas skyldigheten att betala den ifrågavarande ersättningen.

21. Även om andra medlemsstater inte tillämpar rätten till offentlig utlåning enligt direktivet på ett riktigt sätt, skall det erinras om att det följer av fast rättspraxis att en medlemsstat inte kan åberopa det förhållandet att även andra medlemsstater åsidosätter sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten som grund för att själv underlåta att uppfylla sina skyldigheter (se dom av den 26 juni 2001 i mål C-173/99, BECTU, REG 2001, s. I-4881, punkt 56).

22. Slutligen, beträffande de svårigheter som de federala myndigheterna haft att övertyga de federala enheterna om att godta att en skyldighet att betala en ersättning för offentlig utlåning skall åläggas inrättningar som omfattas av tilllämpningsområdet för artikel 1.3 i direktivet, följer det av fast rättspraxis att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter och tidsfrister som föreskrivs i ett direktiv (se dom av den 15 maj 2003 i mål C-419/01, kommissionen mot Spanien, REG 2003, s. I-4947, punkt 22).

23. Eftersom direktivet inte har införlivats i sin helhet inom den föreskrivna fristen, skall kommissionens talan anses välgrundad.

24. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Konungariket Belgien har tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 1 och 5 i rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området, genom att inte tillämpa de bestämmelser om rätt till offentlig utlåning som föreskrivs i detta direktiv.

2) Konungariket Belgien skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: franska.