(2) – Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i ändrad lydelse.

Generaladvokatens förslag till avgörande

Inledning

1. Förevarande mål gäller särskilt dispositionsprincipens tillämplighet på vissa förfaranden som rör gemenskapsvarumärken, speciellt förfaranden vid förstainstansrätten som rör giltigheten av ett administrativt beslut genom vilket en invändning mot registreringen av ett gemenskapsvarumärke har avgjorts.

Bakgrund till tvisten

2. Den 1 april 1996 ingav France Distribution, Emerainville (Frankrike), med stöd av förordning (EG) nr 40/94(2) en ansökan till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (nedan kallad harmoniseringsbyrån) om registrering av ett gemenskapsvarumärke bestående av det nedan återgivna blandade kännetecknet, bestående av både en orddel och en figurdel:

>image>2

3. De varor som varumärket avser tillhör klasserna 29, 30 och 42 i Niceöverenskommelsen(3) och beskrevs enligt följande:

– klass 29: ”Kött, charkuterivaror, fisk, fjäderfä och vilt; köttextrakt; konserverade, torkade och tillagade frukter och grönsaker; geléer, sylter, ägg, äggprodukter i allmänhet, mjölk och [andra] mjölkprodukter; konserver, konserverade eller djupfrysta frukter och grönsaker; pickels”,

– klass 30: ”Kaffe, te, kakao, socker, ris, tapioka, sagogryn, kaffeersättning; mjöl och näringspreparat tillverkade av spannmål, bröd, konditorivaror och godsaker, glass, honung, sirap; jäst, bakpulver, salt, senap, vinäger, såser; kryddor; is”,

– klass 42: ”Hotellverksamhet och utskänkning av mat och dryck”.

4. Ansökan offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 22/97 av den 6 oktober 1997.

5. Den 6 januari 1998 framställde klaganden, bolaget Vedial SA, Ludres (Frankrike), med stöd av artikel 42 i förordning nr 40/94 en invändning mot det sökta varumärket avseende vissa produkter i registreringsansökan, nämligen ”mjölk och andra mjölkprodukter” i klass 29 och ”vinäger, såser” i klass 30.

Det åberopade äldre varumärket är det franska ordmärket SAINT-HUBERT 41, som har registrerats under nr 1 552 214 för ”smör, ätliga fetter, ostar och alla former av mejeriprodukter” i klass 29.

6. Genom beslut av den 1 december 1999 avslog harmoniseringsbyråns invändningsenhet invändningen med motiveringen att det inte fanns någon risk för förväxling i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94, hos målgruppen i Frankrike, där det äldre varumärket är skyddat.(4)

7. Den 31 januari 2000 överklagade Vedial invändningsenhetens beslut till harmoniseringsbyrån med stöd av artikel 59 i förordning nr 40/94. Till stöd för sitt överklagande fogade Vedial till sin skrivelse flera handlingar som avsåg att styrka att dess varumärke är känt i Frankrike.

8. Överklagandet avslogs av första överklagandenämnden vid harmoniseringsbyrån genom beslut av den 9 mars 2001.

9. Överklagandenämnden ansåg att invändningsenhetens beslut var välgrundat vad gäller tillämpningen av artikel 8.1 b i förordning nr 40/94, eftersom det, trots att de ifrågavarande produkterna var mycket lika varandra, och trots att det vid en tillämpning av ovannämnda bestämmelse är möjligt att beakta att det äldre varumärket är känt när detta har styrkts av sökanden, inte finns någon förväxlingsrisk hos målgruppen på grund av att de berörda kännetecknen inte har några väsentliga likheter.

Den överklagade domen

10. Den 23 maj 2001 väckte Vedial talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten. Talan hade en enda grund, nämligen att begreppet förväxlingsrisk i artikel 8.1 i förordning nr 40/94 hade tillämpats felaktigt.

11. Förstainstansrätten ogillade talan i dom av den 12 december 2002, Vedial mot harmoniseringsbyrån.(5)

12. Inledningsvis bedömdes möjligheten att pröva harmoniseringsbyråns argument vari överklagandenämndens beslut kritiserades. Harmoniseringsbyrån ansåg att nämnden inte hade haft rätt att anse att det äldre varumärket är känt i Frankrike, eftersom Vedial inte hade förebringat något bevis för detta inom den tidsfrist som invändningsenheten hade fastställt för detta ändamål. Enligt harmoniseringsbyrån utgjorde detta fel emellertid inte skäl nog för att ogiltigförklara det ifrågasatta beslutet.

13. Harmoniseringsbyrån yrkade att förstainstansrätten skulle

– förklara att överklagandenämnden inte borde ha ansett att det äldre varumärket är känt,

– pröva förväxlingsrisken och endast ogiltigförklara det ifrågasatta beslutet om det skulle finnas förväxlingsrisk, och

– förplikta vardera parten att bära sin rättegångskostnad.(6)

14. Förstainstansrätten fastställde att harmoniseringsbyråns yrkande om att rätten skulle förklara att överklagandenämnden inte borde ha ansett att det äldre varumärket är känt var att likställa med ett yrkande om ändring av det ifrågasatta beslutet.

Förstainstansrätten tog dock hänsyn till att harmoniseringsbyrån inte hade varit part i förfarandet inför överklagandenämnden, att den endast kunde uppträda som svarande, eftersom den hade utfärdat den rättsakt vars rättsenlighet skulle prövas, att överklagandenämnderna utgör en integrerad del av harmoniseringsbyrån, och, slutligen, att harmoniseringsbyrån endast skulle ha haft rätt att ifrågasätta en överklagandenämnds beslut i ett förfarande inter partes om det i förstainstansrättens rättegångsregler hade givits en möjlighet för övriga parter i förfarandet vid förstainstansrätten att i egenskap av intervenienter framställa yrkanden om upphävande eller ändring av det ifrågasatta beslutet också med avseende på en punkt som inte har nämnts i harmoniseringsbyråns svaromål.

15. Förstainstansrätten konstaterade följaktligen att harmoniseringsbyrån inte hade behörighet att framställa yrkanden om att beslut av överklagandenämnderna skall upphävas eller ändras, och förklarade att harmoniseringsbyråns yrkande inte kunde upptas till sakprövning.

16. Beträffande talan i sak hävdade sökanden att begreppet förväxlingsrisk, såsom det har tolkats av domstolen, hade åsidosatts genom nämndens beslut. Sökanden hävdade därvid att det äldre varumärket som sådant har mycket god särskiljningsförmåga och att överklagandenämnden hade gjort flera felaktiga bedömningar vid jämförelsen av varumärkena i fråga.

Vad gäller jämförelsen i ljudhänseende, som är av intresse i förevarande mål, anförde Vedial att överklagandenämnden hade underlåtit att konstatera att likheterna mellan kännetecknen avser de dominerande beståndsdelarna av de motstående varumärkena.

17. Harmoniseringsbyrån anförde att, om förstainstansrätten skulle finna att den dominerande beståndsdelen av det äldre varumärket utgörs av förnamnet HUBERT, det vore svårt att förneka att det föreligger en risk för förväxling mellan de omtvistade varumärkena. I gengäld, om förstainstansrätten skulle anse att det äldre varumärket inte har någon större särskiljningsförmåga och att det utgör en helhet där ingen beståndsdel är dominerande, borde likheten mellan varumärkena vara så liten att det inte föreligger någon risk för förväxling.

18. I domen fastställde förstainstansrätten först och främst att överklagandenämnden med rätta hade ansett att vissa av de berörda produkterna är identiska och att andra är likartade.

19. Därefter jämförde förstainstansrätten kännetecknen i visuellt hänseende samt i ljud- och begreppshänseende. Efter en mycket noggrann bedömning kom rätten fram till att skillnaderna mellan kännetecknen i ovannämnda hänseenden utgjorde skäl nog för att anse att det inte finns någon förväxlingsrisk hos målgruppen.(7)

20. Förstainstansrätten uttryckte sig på följande sätt beträffande granskningen i ljudhänseende:

” ... överklagandenämnden [ansåg] att det äldre varumärket har sju fonem och att det varumärke som ansökan avser har två. Vidare ansåg den att betoningen för det äldre varumärket skall göras på franska och på den första, den tredje och den femte stavelsen, medan betoningen för det varumärke som ansökan avser skall göras på den andra stavelsen (punkt 31 i det ifrågasatta beslutet).

Förstainstansrätten anser att överklagandenämndens prosodiska analys är riktig. Det kan konstateras att den beståndsdel som är gemensam för de två tecknen endast är det andra ordet i det sammansatta ord som det äldre varumärket består av, vilket består av två ord och ett tal. Varumärkena i fråga är således olika i ljudhänseende.”(8)

Förfarandet vid domstolen

21. Vedials överklagande inkom till domstolens kansli den 7 mars 2003.

Både klaganden och harmoniseringsbyrån har inkommit med skriftliga yttranden. Någon muntlig förhandling har inte ägt rum.

Målet lottades på domstolens andra avdelning den 23 mars 2004 och var färdigbehandlat den 7 juni 2004.

Bedömning av grunderna för överklagandet

22. Till stöd för sin talan har klaganden åberopat två förstahandsgrunder och en andrahandsgrund.

Den första grunden för överklagandet

23. Vedial har som första grund, och i första hand, hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt dispositionsprincipen, enligt vilken parterna förfogar över tvisten och kan begränsa dess föremål.

24. Enligt klaganden innebär denna princip att domstolen inte får granska en given fråga där parterna är överens, såvida den inte är skyldig därtill på grund av tvingande rätt.

25. Vedial har anfört att parterna vid den muntliga förhandlingen vid förstainstansrätten var överens om att de ifrågavarande kännetecknen var likartade, åtminstone i ljudhänseende, liksom om att förväxlingsrisk förelåg – för det fall överklagandenämnden inte kunde förebrås för att ha ansett att varumärket ”Saint-Hubert 41” har en mycket god särskiljningsförmåga genom att det är känt i Frankrike.

Dispositionsprincipen åsidosattes i den överklagade domen, eftersom varumärkena i strid med parternas överenskommelse inte bedömdes vara likartade.

26. Harmoniseringsbyrån har ställt sig tvivlande till att dispositionsprincipen skall tillämpas på administrativa förfaranden, till exempel förfaranden avseende gemenskapsvarumärken.

Harmoniseringsbyrån har i övrigt betonat de särskilda omständigheterna i förevarande överklagande, som utmärker sig på det sättet att harmoniseringsbyrån inte deltog i förfarandet vid överklagandenämnden, vars föremål var att pröva huruvida det antagna beslutet var rättsenligt.

I det aktuella fallet granskade förstainstansrätten, på begäran av klaganden, det rättsliga begreppet förväxlingsrisk utan att parternas åsikter var bindande för dess tolkning.

Slutligen har harmoniseringsbyrån anfört att dess argument inför förstainstansrätten inte innebar någon överenskommelse. Till stöd för detta påstående har harmoniseringsbyrån anfört två argument. För det första stöds dess ståndpunkt av överklagandenämndens beslut. För det andra gav France Distribution, motpart i handläggningen vid harmoniseringsbyrån och intervenient vid förstainstansrätten, inte något som helst uttryck för samförstånd på denna punkt.

27. För att bedöma huruvida denna grund kan vinna framgång, skall det prövas

– i vilken utsträckning dispositionsprincipen kan tillämpas vid en prövning av rättsenligheten av harmoniseringsbyråns beslut i ett invändningsförfarande, och, i så fall,

– om ovannämnda princip har åsidosatts i förevarande fall.

28. Den så kallade dispositionsprincipen är mycket användbar för att beskriva vissa av de egenskaper hos processen, i allmänhet den civilrättsliga, som ger uttryck för erkännandet av individens självbestämmande.(9) Parterna, som förfogar över tvisten, skall inte bara inleda eller avsluta den, utan även definiera dess föremål. Principen är ytterst ett processrättsligt uttryck för rätten att förfoga över sina egna rättigheter, som rent konkret yttrar sig i partsviljans företräde. Ett avlägset skäl för denna princip är att sakinnehavaren, även om denne endast är potentiell eller förmodad, måste behålla sin förfoganderätt för att kunna överföra den till ett tvisteförfarande och där göra anspråk på den eller, helt eller delvis, avstå från den genom att återkalla eller medge talan och därvid, kort sagt, definiera tvisten.

29. En annan princip, som är skild från dispositionsprincipen i egentlig mening – men intimt sammanbunden med den –,(10) är den om att parterna får bestämma ramen för tvisten (”Beibringungsgrundsatz”), som innebär att parterna tillhandahåller omständigheterna i målet i den form och den omfattning de önskar, varigenom de utformar föremålet och binder domstolen, som skall avgöra målet i enlighet med vad parterna har anfört och bevisat.(11)

30. För att dispositionsprincipen effektivt skall kunna åberopas i den civilrättsliga processen måste det slås fast dels att parten är dominus litis, dels att tvisten inte är indispositiv.(12) Inom civilrätten förekommer även fall då det vid sidan om de enskildas rättigheter finns ett likvärdigt eller övervägande allmänintresse, vilket leder till att principens tillämpning förändras eller begränsas eller att den inte kan tillämpas. Detta sker typiskt sätt i vissa familjerättsliga mål, där det faktum att det allmänna deltar är ett tecken på att tvisten ligger utanför den ram där individen kan besluta om de rättsliga förhållandena.(13)

31. Det finns inget skäl att inte tillämpa denna grundläggande processrättsliga princip på administrativa förfaranden, till exempel sådana som förs vid harmoniseringsbyrån. I det specifika förfarandet är en sådan tillämpning emellertid avhängig av att parterna kan göra gällande den rättighet eller det intresse som talan gäller, det vill säga att de verkligen förfogar över tvisten.(14)

32. Domstolen har fastställt följande:(15) ”[D]en princip inom nationell rätt enligt vilken domstolen i ett civilrättsligt förfarande skall eller kan ex officio komplettera grunderna, begränsas av domstolens skyldighet att hålla sig till föremålet för tvisten och att basera sitt beslut på de faktiska omständigheter som har lagts fram inför domstolen. Denna begränsning är motiverad med hänsyn till den princip enligt vilken initiativet till en process tillkommer parterna och enligt vilken domstolen endast kan handla ex officio i undantagsfall, då det på grund av allmänintresset krävs att domstolen ingriper. Denna princip är ett uttryck för en uppfattning som delas av flertalet av medlemsstaterna vad gäller förhållandet mellan stat och enskild och genom denna skyddas rätten till försvar och säkerställs förfarandets riktiga förlopp i synnerhet genom att undvika att förfarandet försenas till följd av bedömningen av de nya grunderna”.

Med denna passage avsåg domstolen att visa på en sådan princip i nationell rätt i syfte att befria de nationella domstolarna från skyldigheten att, i de förfaranden som underställs dem, ex officio komplettera en talan med en grund som avser ett åsidosättande av gemenskapsrättsliga bestämmelser och därvid frånsäga sig den passivitet som åligger dem. Det förefaller emellertid stå klart att dispositionsprincipen även skall tillämpas på förfaranden vid gemenskapsdomstolen, om än efter de anpassningar som blir följden, beroende på att den tvist som skall avgöras har en specifik karaktär.

33. Att denna princip gäller illustreras av att parterna enligt artikel 77 i domstolens rättegångsregler har möjlighet att förlikas och återkalla sin talan. Domstolens ordförande skall i sådana fall genast förordna att målet avskrivs. Enligt rättegångsreglerna utesluts den allmänna tillämpningen av denna princip endast vid talan om ogiltigförklaring (artikel 230 EG) eller vid passivitetstalan (artikel 232 EG), just med hänsyn till den objektiva bedömning som i dessa fall skall ske av den ifrågavarande rättshandlingen.

Vid gemenskapsdomstolen medför även svarandens återkallelse av talan att målet avskrivs (artikel 78 i rättegångsreglerna).

Andra mer eller mindre tydliga bevis för att olika aspekter av dispositionsprincipen tillämpas vid förfaranden vid domstolen är, till exempel, de bestämmelser i rättegångsreglerna som innebär att tvisteföremålet bestäms genom ansökan eller, vid talan mot en medlemsstat om fördragsbrott, genom det yttrande av kommissionen som föregår förfarandet, att det inte är tillåtet att ändra föremålet för talan i ett överklagande (artikel 113.2), eller att det inte är möjligt att åberopa nya grunder såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet (artikel 42.2).

Av det ovan anförda framgår att gemenskapsdomstolen också är bunden av de faktiska omständigheter och de rättsliga grunder som parterna anför.

34. Det är emellertid talande att rättegångsreglerna inte innehåller någon allmän bestämmelse om svarandens medgivande. Förklaringen ligger kanske i att det i gemenskapsrättsliga tvistemål är ovanligt att parterna helt kan förfoga över tvisten.

Det gör de givetvis inte vid prövningen av tolkningsfrågor, som är en dialog mellan domstolar. Endast en nationell domstol kan återkalla en begäran om förhandsavgörande. Inte heller talan om fördragsbrott, ogiltigförklaring eller passivitet kan bli föremål för medgivande.(16)

35. Det skall likväl prövas om dessa kriterier kan tillämpas på förfaranden i vilka ett varumärkesbeslut, som harmoniseringsbyrån har fattat i ett invändningsförfarande, överklagas.

36. Förfogar parterna över en sådan tvist?

För att besvara denna fråga måste det, om än på ett teoretiskt plan, utredas huruvida andra rättsliga värden än rena partsintressen står på spel.

37. Mot bakgrund av domstolens gängse rättspraxis avseende varumärkets syfte måste man, i alla fall preliminärt, sluta sig till att detta immaterialrättsliga instrument inte bara skyddar innehavarföretagen. Domstolen har nämligen alltid ansett att varumärkets grundläggande funktion är ”att för konsumenten eller slutanvändaren av en vara eller tjänst som täcks av varumärket garantera dess ursprungsidentitet, så att denne utan risk för förväxling kan särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung”, med tillägget att, ”[f]ör att varumärket skall kunna fylla denna funktion och vara ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som fördraget syftar till att införa och upprätthålla måste det utgöra en garanti för att alla produkter [eller tjänster] som bär det har framställts under kontroll av ett enda företag som är ansvarigt för deras kvalitet”.(17)

38. När det gäller tolkningen av villkoret om konkret särskiljningsförmåga vid prövningen av de absoluta registreringshindren i artikel 5.1 b i direktiv 89/104(18), har domstolen förklarat att villkorets specifika syfte är att garantera att varumärket är ”ägnat att säkerställa att den vara som är föremål för registreringsansökan härrör från ett visst företag, och således att särskilja denna vara från andra företags varor”.(19)

39. Av ovannämnda rättspraxis skulle man lätt kunna dra slutsatsen att det vid sidan av varumärkesinnehavarens intresse finns ett allmänt intresse av att konsumenten genom kännetecknet får reda på från vilket företag varorna härrör. Detta skulle innebära att det finns ett allmänt intresse av att undvika förväxlingsrisk. En sådan risk skulle, i enlighet med artikel 8.1 b i förordningen, uppstå när det på en given marknad finns två identiska eller likartade varumärken som avser varor som är likaledes identiska eller likartade.

40. Hur lockande denna lösning än må vara står den sig inte vid en betraktelse av det sätt på vilket gemenskapslagstiftaren har inrättat invändningsförfarandet.

41. Enligt vad som föreskrivs i avsnitten 2, 3 och 4 i avdelning IV i förordning nr 40/94 skall harmoniseringsbyrån, efter att ha kontrollerat att kännetecknet i registreringsansökan inte är föremål för något av de absoluta registreringshindren, granska äldre gemenskapsvarumärken eller äldre ansökningar vars innehavare skulle kunna komma med invändningar mot registreringen enligt artikel 8. De motsvarande nationella organen skall vidta samma åtgärd avseende gällande varumärken inom deras respektive territorier.

42. Harmoniseringsbyrån skall sedan offentliggöra ansökan om registrering och meddela offentliggörandet till alla de innehavare av äldre varumärken som finns upptagna i såväl granskningsrapporten för gemenskapen som de nationella granskningsrapporterna.

43. Enligt artikel 42 i förordningen är det emellertid endast innehavare av äldre varumärken som får invända mot registrering av ett nytt kännetecken med stöd av de grunder som anges i artikel 8, bland vilka återfinns den förväxlingsrisk som är föremål för förevarande tvist. Varken harmoniseringsbyrån eller de nationella myndigheterna eller något annat offentligrättsligt organ får inleda detta förfarande.

44. Av ovannämnda omständighet framgår att om innehavaren av det äldre varumärket inte tar något initiativ finns det inget som hindrar att registrering sker av kännetecken som kan ge upphov till förväxling hos konsumenten, eller till och med kännetecken som är identiska med andra, redan registrerade varumärken, och som avser liknande varor (antagandet i artikel 8.1 a i förordningen). Innehavaren av varumärket förfogar således fritt över sin invändningsrätt.

45. Denna ordning, som helt anförtror åt de privata aktörerna att se till att de relativa registreringshindren respekteras, kan i vissa fall leda till att varumärket inte uppfyller sitt syfte att garantera konsumenten ett visst företagsursprung. Likafullt måste man inse att lagstiftaren, medveten om den kommersiella verkligheten, har beslutat att detta system förmodligen är mer effektivt i praktiken och därvid har godtagit den avlägsna risk som jag har nämnt ovan.

46. Om innehavaren således fritt kan förfoga över sin rätt vid registreringstillfället, skulle det vara ologiskt att tillämpa andra kriterier på den efterföljande domstolsprövningen.

47. Det föreligger följaktligen inga tvivel om att den dispositionsrätt som innehavaren av ett äldre varumärke har vid gemenskapsdomstolen är av samma omfattning som den som denne tillerkänns i det administrativa förfarandet.

48. Det är därför som ovannämnda innehavare, när det i förstainstansrättens rättegångsregler stadgas om dess intervention i egenskap av intervenient, tillerkänns samma förmåner som den som formellt är svarandepart i egenskap av utfärdare av det ifrågasatta beslutet, det vill säga harmoniseringsbyrån. Något liknande anges beträffande innehavaren av ett nytt varumärke som överklagar ett beslut av överklagandenämnden, genom vilket invändningsförfarandet har avgjorts i strid med dennes intressen. I artikel 134 föreskrivs att alla parter i ett förfarande i överklagandenämnden utom sökanden kan delta i förfarandet vid förstainstansrätten i egenskap av intervenienter (punkt 1) och att de då har ”samma rättigheter i förfarandet som parterna” och därvid kan framställa yrkanden och ange grunder som är självständiga i förhållande till parternas (punkt 2).

49. Av det ovan anförda, och i enlighet med vad som kan härledas från den ställning som innehavaren av det äldre varumärket enligt förordning nr 40/94 tillerkänns i det administrativa förfarandet, framgår att denne undantagslöst förfogar över sin invändningsrätt även inför domstol.

50. Det framgår dessutom e contrario att harmoniseringsbyrån inte har samma rättigheter. Dess funktion som svarandepart är begränsad och omfattar endast försvaret av rättsenligheten av ett beslut av ett av dess organ, nämligen den ifrågavarande överklagandenämnden. Harmoniseringsbyrån kan inte ifrågasätta beslutets giltighet, såsom förstainstansrätten korrekt har angivit i den överklagade domen,(20) och än mindre förfoga över tvisten, eftersom förordning nr 40/94 inte tillerkänner harmoniseringsbyrån någon möjlighet att invända mot registreringen av ett kännetecken som strider mot något av de i artikel 8 föreskrivna relativa registreringshindren.

51. Med hänsyn till det ovan anförda, och utan närmare prövning av den exakta omfattningen av den överenskommelse som parterna påstås ha nått vid förfarandet vid förstainstansrätten, kan överklagandet inte bifallas på den första grunden. Harmoniseringsbyrån förfogar inte över tvisten och saknar således den vidhängande rätten att avgränsa tvisteföremålet.

Den andra grunden för överklagandet

52. Som andra grund för överklagandet, en grund som i likhet med den första har formulerats som en förstahandsgrund, görs det gällande att förstainstansrätten åtminstone borde ha förordnat om återupptagande av det muntliga förfarandet för att meddela parterna att den inte avsåg att beakta att parterna var överens om att de ifrågavarande varumärkena liknade varandra i ljudhänseende.

53. Överklagandet kan endast vinna bifall på denna grund om det visas att förstainstansrätten grundade sitt beslut på andra argument än dem som framfördes under förfarandet. Så skulle det till exempel kunna vara om den grundade sitt beslut på artikel 8.1 a i förordningen.

54. I målet ombads förstainstansrätten att bedöma om överklagandenämnden hade tillämpat begreppet förväxlingsrisk på ett korrekt sätt. Det räcker med att säga att denna fråga behandlas i punkt 41 och följande punkter i den överklagade domen, och förstainstansrätten avslutar med att uttrycka sin övertygelse om att överklagandenämnden inte begick något misstag när den avfärdade varje möjlighet till förväxling mellan det sökta och det äldre varumärket.

Beträffande den påstådda likheten i ljudhänseende prövade förstainstansrätten endast huruvida det kriterium som överklagandenämnden hade använt var korrekt, och förklarade att de omtvistade varumärkena är olika (punkt 56 i den överklagade domen) och att de varken kan anses identiska eller likartade (punkt 62), medan överklagandenämnden hade angivit att de två kännetecknen inte uppvisade någon större likhet (punkt 33 i beslutet). Skillnaderna i uttryckssätt är irrelevanta, eftersom de inte medför någon rättslig konsekvens vad gäller ti llämpningen av artikel 8.1 b, i synnerhet som överklagandenämnden utgick från antagandet att det äldre varumärket är mycket känt i Frankrike, vilket förstainstansrätten sedan frångick.

55. Det faktum att harmoniseringsbyrån, vilket framgår av den överklagade domen, frångick överklagandenämndens ställningstagande vid förstainstansrätten genom att ”om det äldre varumärket med giltig verkan kunde anses utgöra ett känt varumärke, skulle det finnas skäl att fastställa att det förelåg en förväxlingsrisk” (punkt 31), förändrar inte gränserna för en tvist som harmoniseringsbyrån, såsom jag förklarade vid bedömningen av den första grunden, inte förfogar över.

56. Av ovanstående skäl kan överklagandet inte bifallas på den andra grunden.

Den tredje grunden för överklagandet

57. Som tredje grund för överklagandet, och i andra hand, har klaganden gjort gällande att begreppen ”risk för förväxling” och ”allmänhet”, i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 40/94, har tillämpats felaktigt i den överklagade domen. Vedial har framfört fyra anmärkningar.

58. Den första anmärkningen avser det förhållandet att förstainstansrätten i punkt 62 fastställde att allmänheten, när den träffar på produkter med det sökta varumärket och det äldre varumärket, inte kommer att få uppfattningen att de ifrågavarande produkterna har samma kommersiella ursprung. Enligt klaganden omfattar begreppet förväxlingsrisk även möjligheten att man får uppfattningen att företagen är förenade genom ekonomiska band.

59. Detta påstående är irrelevant. Från det ögonblick förstainstansrätten i punkterna 48–59 i den överklagade domen nådde slutsatsen att kännetecknen inte liknar varandra (vilket, som bekant, uttrycktes i bestämda ordalag i punkt 65) existerar varken någon förväxlingsrisk eller någon sådan associationsrisk till vilken klaganden hänför sig. I avsaknad av sådan likhet är det meningslöst att fråga sig om allmänheten skulle tro att varor försedda med det nya varumärket härrör från ett företag som har ekonomiska band till det företag som är innehavare av det äldre varumärket. I samma punkt 62 i förstainstansrättens dom konstaterades dessutom följande: ”Det finns således inte någon risk för att målgruppen kopplar samman de respektive produkter som särskiljs genom de två varumärkena, vilka leder tankarna till skilda begrepp.”

60. Den andra anmärkningen rör punkt 63, där det fastställdes att ”även om de varor som omfattas av de varumärken som tvisten avser är identiska eller likartade, utgör skillnaderna i visuellt hänseende samt i ljud- och begreppshänseende mellan kännetecknen ett tillräckligt skäl för att anse att det inte finns en förväxlingsrisk hos målgruppen”. Det korrekta hade enligt klaganden varit att utgå från den allmänna bedömningen av kännetecknet i fråga och avgöra om identiteten eller likheten är sådan att den kan orsaka förväxlingsrisk.

61. Detta argument skall tillbakavisas av skäl som liknar dem som har anförts avseende den första anmärkningen. Förstainstansrätten fastställde att kännetecknen inte på något sätt är likartade, och klaganden har inte vederlagt denna omständighet på ett tillfredsställande sätt. Det är således meningslöst att utreda under vilka omständigheter de två kännetecknen kan ge upphov till risk för förväxling.

62. Det tredje felet i domen består enligt klaganden i att regeln om samspel har tillämpats felaktigt. Vedial menar att om domstolen skulle komma fram till att förstainstansrätten uppfattade viss likhet mellan kännetecknen, åtminstone i ljudhänseende, måste domstolen anse att denna svaga likhet kompenseras av varornas likartade karaktär och det äldre varumärkets höga grad av urskiljningsförmåga och därvid dra slutsatsen att det föreligger förväxlingsrisk.

63. Denna del av grunden är uppenbart ogrundad, eftersom den baseras på en felaktig förutsättning. Förstainstansrätten ansåg nämligen inte att de två kännetecknen var lika i ljudhänseende, utan konstaterade tvärtom att kännetecknen inte kan anses identiska eller likartade (punkt 65), en punkt som klaganden inte har bestridit. Denna argumentation kan följaktligen inte godtas.

64. Slutligen har Vedial hävdat att punkt 62 i den ifrågasatta domen innebär att begreppet förväxlingsrisk har åsidosatts genom att målgruppen påstås utgöras av konsumenter som kan tänkas införskaffa de betecknade varorna, i stället för av samtliga personer som kan uppfatta varumärket.

65. Detta argument har inte större verkan än de föregående. Eftersom kännetecknen inte liknar varandra saknas intresse av att exakt definiera vilken allmänhet som är utsatt för förväxlingsrisk, som per definition inte kan uppstå.

Med denna tanke som utgångspunkt är begreppet korrekt preciserat i punkt 62 i den överklagade domen. Enligt domstolens rättspraxis utgörs målgruppen vid bedömningen av ett varumärkes särskiljningsförmåga av genomsnittskonsumenten av de ifrågavarande varorna eller tjänsterna. (21)

66. Överklagandet kan följaktligen inte bifallas på den tredje grunden, som är irrelevant och dessutom uppenbart ogrundad.

Rättegångskostnader

67. Enligt artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Om överklagandet i enlighet med mitt förslag ogillas i sin helhet, skall således klaganden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Förslag till avgörande

68. Eftersom jag av ovan anförda skäl anser att samtliga grunder är irrelevanta, föreslår jag att domstolen skall ogilla överklagandet av förstainstansrättens dom och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

(1) .

(2) – Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i ändrad lydelse.

(3) – Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster för varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

(4) – Under förfarandet vid invändningsenheten förekom viss argumentation om tillämpningen av artikel 8.5 i förordning nr 40/94 som saknar intresse i förevarande mål.

(5) – Dom av den 12 december 2002 i mål T-110/01, Vedial mot harmoniseringsbyrån (REG 2002, s. II-5275).

(6) – Punkt 11 i den överklagade domen.

(7) – Punkt 63 i den överklagade domen.

(8) – Punkterna 55 och 56.

(9) – Zeiss, W. och Schreiber, K., Zivilprozessrecht , Ed. Mohr Siebeck, 2003, s. 64 ff.

(10) – Och vars namn den brukar låna, åtminstone i den spanska doktrinen.

(11) – Ramos Méndez, F., Derecho procesal civil , Ed. Bosch, Barcelona, 1986, s. 347 f.

(12) – Ibidem, s. 348.

(13) – Jauernig, O., Zivilprozeßrecht , Ed. Beck, München, 1993, s. 72.

(14) – Gimeno Sendra, V. m.fl., Derecho procesal administrativo , Ed. Tirant lo Blanch, Valencia, 1993, s. 63 och 64.

(15) – Dom av den 14 december 1995 i de förenade målen C-430/93 och C-431/93, Van Schijndel och Van Veen (REG 1995, s. I-4705), punkterna 20 och 21.

(16) – Se emellertid dom av den 23 maj 2000 i mål C-58/99, kommissionen mot Italien (REG 2000, s. I-3811), och av den 17 juni 2004 i mål C-255/03, kommissionen mot Belgien (REG 2004, s. I-0000), i vilka domstolen synes anse att en medlemsstat kan medge en talan av kommissionen om fastställelse av fördragsbrott. Målen utgör dock inte relevant rättspraxis, eftersom det troligaste är att domstolen i de båda målen har föredragit ett förkortat resonemang för att den ansåg att det påstådda fördragsbrottet var uppenbart.

(17) – Dom av den 29 september 1998 i mål C-39/97, Canon (REG 1998, s. I-5507), punkt 28.

(18) – Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178), i allt överensstämmande med sin motsvarighet, artikel 7.1 b i förordning nr 40/94.

(19) – Dom av den 4 maj 1999 i de förenade målen C-108/97 och C-109/97, Windsurfing Chiemsee (REG 1999, s. I-2779), punkt 46, av den 18 juni 2002 i mål C-299/99, Philips (REG 2002, s. I‑5475), punkt 35, av den 8 april 2003 i de förenade målen C-53/01–C-55/01, Linde m.fl. (REG 2003, s. I-3161), punkt 40, och av den 12 februari 2004 i mål C-218/01, Henkel (REG 2004, s. I-0000), punkt 48.

(20) – Se ovan, punkterna 12–14.

(21) – Se domarna i de i fotnot 19 nämnda målen Philips, punkt 63, Henkel, punkt 50 och Linde m.fl., punkt 50, angående direktiv 89/104.