Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 13 juli 2006

I mål C-83/05, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Amstgericht Freiburg (Tyskland), genom beslut av den 14 januari 2005 som inkom till domstolen den 18 februari 2005, i ett förfarande som anhängiggjorts av

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J. Malenovský samt domarna J.-P. Puissochet och A. Borg Barthet (referent), generaladvokat: A. Tizzano, justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Tysklands regering, genom U. Forsthoff, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom X. Lewis och M. Heller, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

De nationella bestämmelserna

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av den första frågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av rådets direktiv 70/156/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (EGT L 42, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 1, s. 120), i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/53/EEG av den 18 juni 1992 (EGT L 225, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 23, s. 86) (nedan kallat typgodkännandedirektivet).

2. Begäran har framställts i ett förfarande som har anhängiggjorts av Berndt Voigt, rörande böter som han ålagts av Regierungspräsidium Karlsruhe-Bretten (det styrande organet i regionen Karlsruhe-Bretten).

3. I skälen till typgodkännandedirektivet redogör rådet för de skäl som låg bakom gemenskapslagstiftarens beslut att anta detta direktiv. Skälen lyder i utdrag som följer:

4. I artikel 1 första stycket i typgodkännandedirektivet föreskrivs följande:

5. Artikel 2 i nämnda direktiv innehåller följande definitioner:

6. Enligt bilaga II omfattar kategori M1 fordon som används för personbefordran med högst åtta säten utöver förarsätet.

7. De tyska vägtrafikbestämmelserna återfinns i olika lagar och förordningar. Av betydelse för målet vid den nationella domstolen är Strassenverkehrsgesetz (nedan kallad StVG) (tysk vägtrafiklag), Strassenverkehrsordnung (nedan kallad StVO) (tysk vägtrafikförordning) och Personenbeforderungsgesetz (nedan kallas PBefG) (tysk lag om persontransport). Typgodkännandedirektivet har införlivats med den tyska rättsordningen genom Verordnung über die EG-Typgenehmigung für Fahrzeuge und Fahrzeugteile (förordning om EG-typgodkännande av fordon enligt fordonstyper och fordonskomponenter). I Strassenverkehrszulassungsordnung (nedan kallad StVZO) (tysk förordning om registrering av fordon) regleras hädanefter uteslutande registreringsförfarandet och den obligatoriska försäkringen. StVZO innehåller även bestämmelser om konstruktion och användning av fordon.

8. I StVO preciseras de villkor som skall iakttas vid framförandet av motorfordon. I denna lag är hastighetsbestämmelserna för personbilar inte desamma som för andra motorfordon. Skillnaden följer av 18 § 5 andra meningen punkt 1 StVO, vilken är den bestämmelse som är relevant i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken maximihastigheten på motorväg är 80 km i timmen för andra fordon än personbilar. För personbilar föreskrivs ingen allmän hastighetsbegränsning.

9. Begreppet personbil definieras inte i StVO. I 4 § 4 PBefG definieras personbilar som motorfordon som på grund av sin konstruktion och utrustning är ägnade och avsedda att transportera högst nio personer (inklusive föraren).

10. Den 21 oktober 2003 stoppades Berndt Voigt i en hastighetskontroll. Vid tidpunkten för kontrollen framförde han ett motorfordon av typen Sprinter på en nationell motorväg utanför tättbebyggt område. Denna fordonstyp har en högsta tillåten totalvikt på 4,6 ton och tillverkas av företaget DaimlerChrysler AG. Den uppmätta hastigheten för motorfordonet som Berndt Voigt framförde var, efter det att ett nödvändigt säkerhetsavdrag hade gjorts. 134 km/h. Genom beslut av den 18 november 2003 ålade Regierungspräsidium Karlsruhe-Bretten Berndt Voigt böter på 275 euro eftersom han hade överskridit maximihastigheten på 80 km/h för bland annat lastbilar med 54 km/h. Dessutom drogs Bernd Voigts körkort in under två månader och fyra poäng skrevs in i det centraliserade vägtrafikregistret. Det fordon som framfördes av Berndt Voigt, vilket hade beviljats ett EG-typgodkännande i kategori M1, är enligt registreringsbeviset registrerat som personbil.

11. Berndt Voigt överklagade dessa beslut den 27 november 2003. Med hänvisning till fordonets registreringsbevis, enligt vilket fordonet är en personbil, gjorde Berndt Voigt gällande att fordonet inte omfattas av den hastighetsbegränsning på 80 km/h på motorväg utanför tätbebyggt område som gäller för bland annat lastbilar. Enligt Berndt Voigt omfattas fordonet av de hastighetsbegränsningar som gäller för personbilar.

12. Genom beslut av den 10 mars 2004 överlämnade åklagarmyndigheten i Freiburg ärendet till Amtsgericht Freiburg för att bötesfrågan skulle avgöras i ett brottmål. I dom av den 29 april 2004 friade Amtsgericht Freiburg Berndt Voigt. Åklagarmyndigheten i Freiburg överklagade domen till Oberlandsgericht Karlsruhe. Den 26 augusti 2004 upphävde Oberlandsgericht Karlsruhe Amtsgericht Freiburgs dom. Oberlandsgericht Karlsruhe ansåg nämligen att ytterligare faktiska uppgifter rörande Sprintermodellen i det specifika utförande som hade framförts av Berndt Voigt krävdes för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen. Denna bedömning föranleddes av en dom som hade meddelats en dag tidigare, i vilken det angavs att åtskillnad skall göras mellan olika utföranden av denna fordonsmodell. Domen hade meddelats i ett liknande mål, i vilket domstolen hade fastställt att uppgiften i registreringsbeviset om att det rörde sig om en personbil saknade betydelse.

13. Under dessa omständigheter beslutade Amtsgericht Freiburg att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

14. Den hänskjutande domstolen önskar genom de båda frågorna, vilka skall prövas tillsammans, få klarhet i huruvida typgodkännandedirektivet skall tolkas så, att det utgör hinder mot nationella bestämmelser enligt vilka ett fordon som det som är aktuellt i tvisten vid den nationella domstolen inte omfattas av de nationella hastighetsbestämmelserna för personbilar utan av motsvarande bestämmelser för lastbilar, trots att fordonet har registrerats som personbil på grundval av ett EG-typgodkännande som beviljats med tillämpning av nämnda direktiv.

15. Domstolen noterar inledningsvis att det inte finns några bestämmelser i typgodkännandedirektivet, vilket uttryckligen endast avser den internationella klassificeringen av motorfordon i kategorierna M, N och O som definieras i direktivets bilaga II, som avser klassificering av motorfordon i kategorin personbilar. Domstolen noterar också att även om tillverkaren av det aktuella fordonet, enligt uppgift från den hänskjutande domstolen, innehar ett EG-typgodkännande i kategori M1 för detta fordon, så var det först i samband med att de tyska myndigheterna registrerade fordonet som det klassificerades som personbil.

16. Typgodkännandedirektivet innehåller bestämmelser vars syfte enligt skälen i direktivet är att fastställa och införa ett förfarande för typgodkännande av varje fordonstyp. Detta förfarande ersätter de förfaranden för typgodkännande som tidigare var i kraft i medlemsstaterna. Räckvidden av ett sådant EG-typgodkännande kan endast fastställas i förhållande till det exakta tillämpningsområdet för typgodkännandedirektivet.

17. I direktivet redogör rådet i kronologisk ordning för förfarandet för typgodkännande, det efterföljande förfarandet för utfärdande av intyg om typgodkännande, tillverkarens utfärdande av intyg om överensstämmelse samt medlemsstaternas skyldighet att, med avseende på registreringen, kontrollera att produkten överensstämmer med den godkända typen. Bestämmelserna i direktivet syftar till att upphäva hindren mot den fria rörligheten för varor. Detta syfte kan uppnås genom harmonisering av tekniska krav och kriterier. Typgodkännandedirektivet innehåller däremot inga uppgifter som går utöver denna harmonisering. I direktivet ställs i synnerhet inga krav på medlemsstaterna vad avser de hastighetsbestämmelser som tillämpas på olika kategorier av motorfordon för vilka EG-typgodkännanden har utfärdats.

18. Det skall således noteras att typgodkännandedirektivet rör de tekniska krav som gäller för en fordonstyp och att de vägtrafikbestämmelser som gäller för förare av motorfordon över huvud taget inte behandlas i direktivet.

19. Det skall också noteras att typgodkännandedirektivet grundar sig på artikel 100 i EEG-fördraget (senare artikel 100 i EG-fördraget, nu artikel 94 EG) eller på artikel 100 A i EEG-fördraget (senare artikel 100 A i EG-fördraget, nu artikel 95 EG i ändrad lydelse) angående behörighet i fråga om harmonisering i syfte att genomföra den gemensamma eller den inre marknaden.

20. Under dessa omständigheter följer det varken av typgodkännandedirektivets lydelse, föremål eller syfte att gemenskapslagstiftarens avsikt var att EG-typgodkännandet av fordon, vilket inrättades genom nämnda direktiv i syfte att upphäva hindren mot genomförandet av den inre marknaden, skulle påverka tillämpningen av nationella vägtrafikbestämmelser om hastighetsbegränsningar för olika kategorier av motorfordon.

21. Med hänsyn till vad som anförts ovan blir svaret på den första frågan att typgodkännandedirektivet skall tolkas så, att det inte utgör hinder mot nationella bestämmelser enligt vilka ett fordon som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av de nationella hastighetsbestämmelserna för personbilar utan av motsvarande bestämmelser för lastbilar, trots att fordonet har registrerats som personbil på grundval av ett EG-typgodkännande som beviljats med tillämpning av nämnda direktiv.

22. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: tyska.