FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT BOT — MÅL C-198/07 P GORDON MOT KOMMISSIONEN

1. I förevarande mål om överklagande är den centrala frågan huruvida en tjänsteman fortfarande har ett berättigat intresse av att väcka talan mot en betygsrapport när tjänstemannen, efter det att denne väckt talan mot nämnda rapport, drabbas av total bestående invaliditet.

2. I dom av den 7 februari 2007 i målet Gordon mot kommissionen fastslog Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, och följde därvid kommissionens argument, att en tjänsteman i en sådan situation inte längre hade ett berättigat intresse av att få saken prövad och att dennes talan skulle avvisas.

3. Förstainstansrätten grundade sig därvid på rättspraxis enligt vilken en tjänsteman endast har ett berättigat intresse av att få till stånd en prövning av en betygsrapport om nämnda tjänsteman har en karriär framför sig, det vill säga fram till dess att dennes tjänstgöring upphör. Förstainstansrätten angav att en tjänsteman som har bedömts lida av total bestående invaliditet enligt tillämpliga bestämmelser ska pensioneras och det ska anses att vederbörandes tjänstgöring har upphört trots att denne i förekommande fall kan återinträda i tjänst om hans eller hennes hälsotillstånd medger det. Enligt förstainstansrätten är detta inte tillräckligt för att visa att en tjänsteman som befinner sig i en sådan situation har ett faktiskt intresse av att väcka talan mot sin betygsrapport.

4. Förstainstansrätten avvisade i den överklagade domen även klagandens yrkande om skadestånd.

5. Jag kommer i mitt förslag till avgörande inledningsvis att redogöra för skälen till att den rättspraxis enligt vilken en tjänsteman inte längre har ett berättigat intresse av att få till stånd en prövning av en betygsrapport då dennes tjänstgöring har upphört, enligt min mening, är felaktig.

6. Därefter kommer jag att redogöra för varför jag anser att denna rättspraxis, även om den är välgrundad, inte är tillämplig i fall då en tjänsteman har bedömts lida av total bestående invaliditet därför att det är möjligt att en sådan tjänsteman återinträder i tjänst. Jag kommer att förorda att domstolen slår fast att en sådan tjänsteman verkligen har ett faktiskt intresse av att väcka talan mot sin betygsrapport.

7. Härav kommer jag att dra slutsatsen att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning och att den överklagade domen ska upphävas i den del det slås fast att det inte längre finns anledning att döma i talan om ogiltigförklaring.

8. Därefter kommer jag att ange att den överklagade domen ska fastställas i den del den innebär att talan om skadestånd avvisas.

9. Slutligen kommer jag att förorda att domstolen prövar klagandens yrkande om ogiltigförklaring och jag kommer att ange skälen till att detta, enligt min mening, ska bifallas.

I — Tillämpliga bestämmelser

10. De relevanta bestämmelserna utgörs av de bestämmelser som rör bedömningen av tjänstemännen och de som rör tjänstemän vilka bedömts lida av invaliditet.

A — Bestämmelserna rörande bedömningen av tjänstemännen

11. De bestämmelser som gäller bedömningen av tjänstemännen har beskrivits på följande sätt i den överklagade domen.

12. Enligt artikel 43 i tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål ska varje tjänstemans kompetens, prestationsförmåga och uppförande i tjänsten, med undantag för tjänstemän i lönegraderna A 1 och A 2, regelbundet redovisas i en rapport som ska utarbetas minst vartannat år i enlighet med de villkor som fastställs av varje institution enligt bestämmelserna i artikel 110 i tjänsteföreskrifterna.

13. Den 26 april 2002 antog kommissionen ett beslut om allmänna genomförandebestämmelser för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna. Därigenom infördes ett nytt bedömningssystem.

14. Enligt övergångsbestämmelsen i artikel 4.1 i AGB 43 ska vid det första bedömningsförfarandet enligt det nya systemet den rapport om karriärutveckling som föreskrivs i artikel 6 i AGB 43 omfatta perioden den 1 juli 2001–31 december 2002.

15. Bedömningsförfarandena och befordringsförfarandena är nära förbundna med varandra då en tjänsteman, enligt artikel 5.3 i allmänna genomförandebestämmelser för artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, vilka antogs av kommissionen den 26 april 2002, i princip ska befordras när summan av de meritpoäng, vilka motsvarar sifferbetygen i karriärutvecklingsrapporten, och de prioritetspoäng, vilka tilldelas inom ramen för befordringsförfarandet, som ackumulerats under ett eller flera förfaranden överstiger tröskelvärdet.

16. I detta avseende föreskrivs i artikel 6.1 i allmänna genomförandebestämmelser för artikel 45 i tjänsteföreskrifterna att om ett visst generaldirektorats genomsnittliga meritpoängsresultat för en viss lönegrad överskrider kommissionens målgenomsnitt med mer än en poäng ska generaldirektoratets antal prioritetspoäng minskas med exakt samma antal poäng som man överskridit genomsnittet med, om ett generaldirektorat inte kan ange skäliga motiv för överskridandet.

17. I ett meddelande från kommissionen, vilket offentliggjordes i Administrativa meddelanden nr 99-2002 av den 3 december 2002, under rubriken Handledning för förfarandet för bedömning av personal åren 2001–2002 (övergång) uppmanades generaldirektoraten att iaktta målgenomsnittet på 14 av 20 poäng och det erinrades om att ett generaldirektorat i vilket genomsnittet för en viss lönegrad är högre än 15 poäng straffas genom en minskning av antalet prioritetspoäng, om inte detta generaldirektorat motiverar överskridandet.

B — Bestämmelserna rörande tjänstemän som bedömts lida av invaliditet

18. Artikel 53 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

19. I artikel 78 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

20. Artiklarna 13–16 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

II — Bakgrund

21. Förstainstansrätten redogjorde i den överklagade domen på följande sätt för de faktiska omständigheter som är relevanta i målet.

22. Klaganden var då talan väcktes tjänsteman i lönegrad LA 5 och tjänstgjorde vid generaldirektoratet Översättning vid kommissionen.

23. På kvällen den 11 mars 2003 mottog klaganden den karriärutvecklingsrapport som hade upprättats avseende honom för perioden den 1 juli 2001–31 december 2002. På morgonen den 12 mars 2003 meddelade klaganden den kontrasignerande tjänstemannen att han önskade ha ett samtal med honom i enlighet med artikel 7.5 i AGB 43. Klaganden tog därefter semester i två och en halv dagar från samma eftermiddag. Den kontrasignerande tjänstemannen bekräftade samma dag nämnda karriärutvecklingsrapport och antecknade däri att det inte [hade] varit möjligt att genomföra [det samtal som klaganden begärt] eftersom denne [hade] tagit semester från eftermiddagen den 12 [mars] 2003.

24. Den 25 mars 2003 hade klaganden ett samtal med den kontrasignerande tjänstemannen. Samma dag hänfördes ärendet på klagandens begäran till gemensamma utvärderingskommittén. Gemensamma utvärderingskommittén avgav sitt yttrande den 11 april 2003. I detta yttrande angavs att gemensamma utvärderingskommittén [konstaterar] att något formellt samtal inte har ägt rum [och] kommittén rekommenderar … följaktligen den bedömningsansvarige vid överklaganden att anmoda den kontrasignerande tjänstemannen att hålla nämnda formella samtal. Klaganden hade ännu ett samtal med den kontrasignerande tjänstemannen den 14 april 2003.

25. Den 25 april 2003 ägde ett samtal rum mellan klaganden och den bedömningsansvarige vid överklaganden. Den sistnämnde meddelade sitt beslut den 28 april 2003. Han bekräftade den aktuella karriärutvecklingsrapporten och angav att [d]et [hade] klargjorts att [klaganden] den 12 mars [2003] hade begärt att ett formellt samtal skulle hållas men [att] detta samtal inte hade ägt rum på grund av att den berörde hade tagit semester … och med hänsyn till det datum då förfarandet ursprungligen skulle avslutas (15 mars 2003). Han angav vidare att [t]vå möten med den kontrasignerande tjänstemannen [hade] därefter ägt rum den 25 mars 2003 och den 14 april 2003. I en promemoria meddelade den bedömningsansvarige samma dag ordföranden för gemensamma utvärderingskommittén sitt beslut. I denna promemoria angav han skälen till att det formella samtal som klaganden begärt inte hade kunnat genomföras och tillade att den kontrasignerande tjänstemannen [hade] formulerat sina kommentarer … med beaktande av dessa omständigheter, de av den berörde angivna skälen och efter det att den berördes närmast överordnade hade yttrat sig. Den bedömningsansvarige vid överklaganden nämnde dessutom att [t]vå formella möten med den kontrasignerande tjänstemannen [hade] hållits den 25 mars 2003 … och den 14 april 2003.

26. Den 25 juli 2003 anförde klaganden, med stöd av artikel 90 i tjänsteföreskrifterna, klagomål mot beslutet av den 28 april 2003 varigenom karriärutvecklingsrapporten avseende klaganden bekräftades. Tillsättningsmyndigheten avslog detta klagomål genom beslut av den 11 december 2003, vilket delgavs klaganden den 2 februari 2004.

27. Efter det att invaliditetskommittén den 1 februari 2005 hade konstaterat att klaganden lider av total bestående invaliditet som hindrar honom att utföra de arbetsuppgifter som en tjänst i hans lönegrad omfattar beslutade tillsättningsmyndigheten genom beslut av den 15 februari 2005 att klaganden pensionerades och att han hade rätt till invaliditetsersättning som fastställs i enlighet med bestämmelserna i artikel 78 [tredje] stycket … i tjänsteföreskrifterna. Detta beslut hade verkan från den 28 februari 2005.

III — Förfarandet vid förstainstansrätten och parternas yrkanden

28. Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 7 maj 2004 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och om skadestånd.

29. Den 1 mars 2005 begärde kommissionen att förstainstansrätten skulle fastställa att det inte fanns anledning att döma angående yrkandet om ogiltigförklaring, eftersom klaganden till följd av total bestående invaliditet hade pensionerats. Kommissionen bestred även att talan om skadestånd kunde upptas till sakprövning. Klaganden inkom den 6 april 2005 med yttrande angående denna begäran.

30. Genom beslut av förstainstansrätten den 10 juni 2005 förordnades om att begäran om fastställelse av att det saknades anledning att döma i saken skulle prövas i samband med att målet prövades i sak och att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

31. Genom inlaga som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 oktober 2005 begärde klaganden att rätten skulle återuppta det skriftliga förfarandet eller godta ny bevisning. Kommissionen yttrade sig inte angående denna begäran. De yttranden och den bevisning som klaganden åberopat till stöd för sin talan fogades provisoriskt till handlingarna i målet och det förordnades om att beslut avseende upptagandet till sakprövning skulle meddelas senare.

32. Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen som ägde rum den 31 maj 2006. Kommissionen ingav även de handlingar som hade begärts.

33. Rätten beslutade vid förhandlingen, innan det muntliga förfarandet avslutades, att klaganden skulle ges tillfälle att yttra sig angående antalet sidor han hade översatt under den period som omfattades av den omtvistade karriärutvecklingsrapporten. Klaganden yttrade sig inom den angivna fristen och kommissionen inkom med yttrande angående detta svar den 14 juni 2006.

34. Genom beslut av ordföranden på förstainstansrättens tredje avdelning av den 20 juni 2006 avslutades det muntliga förfarandet.

IV — Den överklagade domen

35. Förstainstansrätten tog ställning till yrkandena om ogiltigförklaring och om skadestånd och prövade därefter klagandens yrkanden om att rätten skulle förordna om åtgärder för processledning.

A — Yrkandena om ogiltigförklaring

36. Förstainstansrätten slog fast att det av följande skäl inte längre fanns anledning att döma angående yrkandena om ogiltigförklaring:

B — Skadeståndsyrkandet

37. Förstainstansrätten avvisade talan om skadestånd av följande skäl:

C — Klagandens yrkande om åtgärder för processledning

38. Av de ovan återgivna domskälen drog förstainstansrätten den slutsatsen att klagandens yrkande, som syftade till att kommissionen skulle förete den handling som innehåller protokollet från gemensamma utvärderingskommitténs sammanträden, de två bästa karriärutvecklingsrapporterna och de två sämsta karriärutvecklingsrapporterna rörande tjänstemännen inom klagandens enhet för åren 2001–2002, liksom det dokument som innehåller de officiella kvantitativa normerna i översättningsenheterna för nämnda period, inte var av intresse för tvistens utgång.

V — Överklagandet

39. Genom handling av den 6 april 2007 som inkom till domstolens kansli samma dag överklagade klaganden den överklagade domen. Kommissionen inkom med sitt svaromål den 12 juni 2007. Klaganden har inte begärt att få inkomma med en replik och parterna har inte begärt att förhandling ska hållas.

40. Klaganden har yrkat att domstolen ska

41. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

A — Huruvida klaganden har ett berättigat intresse av att väcka talan mot karriärutvecklingsrapporten

42. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i olika avseenden i den överklagade domen genom att finna, för det första, att en karriärutvecklingsrapport har ett intresse för den betygssatte tjänstemannen endast om denne fortfarande har en karriär framför sig, för det andra, att total bestående invaliditet innebär att tjänstemannen lämnar sin tjänst och, för det tredje, att rätten till ett effektivt domstolsskydd inte medför en rätt att väcka talan mot det omtvistade beslutet.

43. Kommissionen har hävdat att klaganden inte har grund för sina anmärkningar mot den överklagade domen. Kommissionen har gjort gällande att det var korrekt av förstainstansrätten att finna att den rättspraxis enligt vilken en tjänsteman inte längre har intresse av att väcka talan mot en betygsrapport när han har avslutat sin karriär är tillämplig på en karriärutvecklingsrapport, att det framgår av artiklarna 53 och 78 i tjänsteföreskrifterna att total bestående invaliditet automatiskt medför att den berörde pensioneras och att rätten till ett effektivt domstolsskydd endast gör det möjligt att väcka talan mot en rättsakt som går någon emot. I detta avseende har kommissionen tillagt att förstainstansrätten inte uteslöt att klaganden kan ha intresse av att vid ett senare tillfälle väcka talan mot det omtvistade beslutet för det fall han återinträder i tjänst och att rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits, eftersom den överklagade domen meddelades efter det att klaganden hade haft möjlighet att klargöra sin ståndpunkt under ett komplett förfarande.

44. De argument som parterna har framfört inom ramen för detta överklagande ger således upphov till två spörsmål. Det första rör riktigheten av den rättspraxis enligt vilken en tjänsteman inte längre har intresse av att väcka talan mot en sådan betygsrapport som karriärutvecklingsrapporten när han har lämnat sin tjänst vid den institution som upprättade nämnda rapport. Det andra spörsmålet rör frågan huruvida denna rättspraxis, om den ska anses korrekt, är tillämplig på en tjänsteman som drabbas av bestående arbetsoförmåga som anses total.

45. När det gäller det första spörsmålet grundar den överklagade domen sig på förstainstansrättens rättspraxis enligt vilken en tjänsteman efter att ha lämnat sin tjänst inte längre har något intresse av att väcka talan mot en betygsrapport, om denne inte visar att det föreligger en särskild omständighet som medför att han eller hon har ett personligt och aktuellt intresse av att rapporten i fråga ogiltigförklaras. Enligt denna rättspraxis visar inte en tjänstemans blotta önskan om att förfoga över en rapport som överensstämmer med verkligheten – både i ett personligt perspektiv och för det fall denne skulle behöva använda rapporten vid sökandet efter ett nytt arbete – att det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad.

46. Jag ansluter mig inte till den uppfattning som uttrycks i nämnda rättspraxis och följaktligen inte till den uppfattning som följer av den överklagade domen i detta avseende. Denna rättspraxis innebär nämligen att tjänstemannens rättigheter med avseende på innehållet i vederbörandes betygsrapport fastställs uteslutande med utgångspunkt i den nytta som den institution som upprättade rapporten kan ha av densamma.

47. Det är emellertid vedertaget att en sådan betygsrapport som karriärutvecklingsrapporten utgör en värdering av en tjänstemans kompetens, prestationsförmåga och uppförande enligt artikel 43 i tjänsteföreskrifterna. Det rör sig således om ett med jämna mellanrum upprättat värdeomdöme om på vilket sätt den betygssatte tjänstemannen har utfört sina arbetsuppgifter.

48. En sådan handling är visserligen avsedd att möjliggöra för de överordnade att jämföra kvalifikationerna för de tjänstemän som eventuellt kan komma i fråga för en befordran eller förflyttning och att fatta beslut rörande den betygssatte tjänstemannens karriärutveckling. Jag tror dock inte att denna funktion hos en betygsrapport ska anses innebära att nämnda rapport endast kan gå en tjänsteman emot om denne fortsätter sin karriär inom den institution som har upprättat den.

49. I den mån betygsrapporten utgör ett värdeomdöme om på vilket sätt tjänstemannen har utfört sina arbetsuppgifter påverkar den nämligen även varje tjänstemans ideella rätt till en korrekt och rättvis bedömning.

50. Jag anser att denna rätt borde erkännas därför att en person, oberoende av vilken ställning personen har i samhället i egenskap av mänsklig varelse, också identifierar sig genom det han eller hon uppnår eller åstadkommer. I detta avseende är arbetet av avgörande betydelse i varje persons liv. En tjänsteman har rätt att kräva en korrekt och rättvis bedömning av sin arbetsinsats, därför att denna bedömning utgör ett vittnesbörd om och en redogörelse för vad vederbörande har åstadkommit. Denna uppfattning gäller så mycket mer som en bedömning av det sätt på vilket en person har utfört sina arbetsuppgifter, enligt min mening, inte bara är en ren beskrivning av de uppgifter som utförts under den berörda perioden, utan också utgör en bedömning av de mänskliga egenskaper som den betygssatta personen har visat vid utövandet av sin yrkesverksamhet.

51. Under dessa omständigheter kan en betygsrapport utifrån institutionens synvinkel inte endast betraktas som blott en handling som ska arkiveras därför att den upphör att vara av intresse vid den tidpunkt då den betygssatte tjänstemannens tjänstgöring vid institutionen upphör. En tjänsteman har, enligt min mening, en ideell rätt att kräva att det sätt på vilket denne har fullgjort sina arbetsuppgifter dokumenteras på ett korrekt sätt, därför att dessa arbetsuppgifter utgör en viktig del av tjänstemannens existens och betygsrapporten utgör en redogörelse därav.

52. Det är vidare legitimt att en tjänsteman önskar använda sig av denna betygsrapport vid sökandet efter ett nytt arbete. Det faktum att det rör sig om ett internt dokument kan inte hindra sådan användning. Eftersom ett sådant dokument utgör en redogörelse för de arbetsuppgifter som den betygssatte tjänstemannen har fullgjort och på vilket sätt denne har fullgjort dem kan det utgöra en mycket viktig beståndsdel av en meritförteckning för att bevisa en viss erfarenhet och yrkesfärdigheter. Det är dessutom känt att gemenskapens tjänstemän är föremål för en regelbunden bedömning, och en tjänsteman som söker nytt arbete kan därför anmodas av en potentiell arbetsgivare att förete sina betygsrapporter.

53. Av dessa båda skäl anser jag att den rättspraxis, enligt vilken en sådan betygsrapport som karriärutvecklingsrapporten i princip endast påverkar den betygssatta personens intressen om denna fortfarande har en karriär framför sig, det vill säga fram till dess att personen lämnar sin tjänst, är felaktig. Denna felaktiga rättstillämpning borde enligt min mening räcka för en ogiltigförklaring av den överklagade domen i den del det slås fast att det inte längre finns anledning att döma i saken.

54. Vad gäller det andra spörsmålet anser jag att denna rättspraxis, även om det antas att den är välgrundad, inte borde föranleda förstainstansrätten att slå fast att en tjänsteman som drabbas av total, bestående arbetsoförmåga inte har ett berättigat intresse av att väcka talan mot sin betygsrapport.

55. Även om en tjänsteman i en sådan situation automatiskt pensioneras, i enlighet med föreskrifterna i artiklarna 53 och 78 i tjänsteföreskrifterna, rör det sig nämligen om en situation som kan vara övergående, vilket framgår av artiklarna 13–16 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. I dessa artiklar anges uttryckligen att tjänstemannen endast tillfälligt upphör med tjänstgöringen vid sin institution och att tjänstgöringen endast upphör så länge invaliditeten kvarstår, vilket kan fastställas med regelbundna intervall.

56. En tjänsteman som lider av total bestående invaliditet befinner sig således i en annan situation än en tjänsteman som har uppnått pensionsåldern, som har sagt upp sig eller blivit uppsagd, eftersom det är möjligt att den förstnämnde en dag återinträder i tjänst vid institutionen.

57. Det kan alltså verka stötande att tillämpa rättspraxis rörande bristande intresse av att väcka talan mot en betygsrapport när tjänstgöringen vid institutionen har upphört på en sådan tjänsteman, eftersom denna ståndpunkt betyder att man inte anser möjligheten att tjänstemannen återinträder i tjänst, och följaktligen att dennes hälsotillstånd förbättras, värd att beaktas. Med andra ord är detta ett budskap till tjänstemannen att denne redan strukits ur förteckningen över anställda och att administrationen utgår från att det inte finns någon utsikt att vederbörande blir återställd.

58. Det ska härvid understrykas att förstainstansrätten i den överklagade domen baserade slutsatsen att klaganden inte hade ett berättigat intresse av att få saken prövad endast på konstaterandet att han led av total bestående invaliditet, och rätten fördjupade inte sin analys genom att undersöka huruvida det, med hänsyn till klagandens konkreta situation, var möjligt att han skulle återuppta sin yrkesverksamhet. Genom den överklagade domen har ytterligare ett steg tagits i riktning mot en snäv tolkning av begreppet berättigat intresse av att få saken prövad jämfört med den tolkning som gjordes i ett liknande sammanhang till exempel i beslutet i det ovannämnda målet Ross mot kommissionen.

59. Som svar på Brian Ross argument att han kanske inte definitivt hade lämnat sin tjänst på grund av den totala bestående invaliditet han hade drabbats av hade förstainstansrätten i detta beslut funnit att den berörde inte hade anfört något argument som gjorde det möjligt att tro att han skulle återinträda i tjänst. Förstainstansrätten hade även grundat sig på den omständigheten att invaliditetskommittén, med hänsyn till den permanenta arten av Brian Ross åkomma, hade ansett att någon förnyad läkarundersökning inte var nödvändig.

60. Om förstainstansrätten i förevarande mål hade tagit ställning till klagandens konkreta situation, såsom den gjorde i beslutet i det ovannämnda målet Ross mot kommissionen, skulle talan ha kunnat upptas till sakprövning därför att klaganden är född den 4 februari 1955 och det framgår av handlingarna i målet att invaliditetskommittén i sitt beslut av den 7 februari 2005 ansåg att klagandens situation skulle bedömas på nytt två år senare. Nämnda kommission beslutade under år 2007 att förlänga klagandens invaliditetsstatus med endast ett år.

61. Det faktum att ett återinträde i tjänst är hypotetiskt utgör inte heller i sig ett oöverstigligt rättsligt hinder mot att det anses föreligga ett berättigat intresse av att få saken prövad.

62. Som bevis för detta kan nämnas rättspraxis rörande talan mot beslut om fastställelse av framtida pensionsrättigheter för institutionernas tjänstemän. Enligt denna rättspraxis har en tjänsteman rätt att väcka talan mot ett sådant beslut trots att vederbörandes pensionering, och följaktligen utbetalningen av denna pension, vid tidpunkten för talans väckande är en osäker och hypotetisk händelse.

63. Domstolen har i ett sådant fall funnit att en tjänsteman har rätt att väcka talan mot ett beslut som påverkar hans framtida ekonomiska situation, eftersom vederbörande har ett legitimt faktiskt intresse av att domstolen redan ska fastställa en osäker faktor i tjänstemannens administrativa situation. Om en sådan talan avvisades skulle den berörde tjänstemannen enligt domstolen få kännedom om sina rättigheter först vid pensioneringen och denne skulle fram till dess vara osäker angående sin ekonomiska situation, vilket skulle medföra att vederbörande inte omedelbart kunde vidta lämpliga personliga åtgärder för att trygga sin framtid.

64. Denna rättspraxis kan tillämpas i förevarande fall. Det kan medges att en tjänsteman som bedömts lida av total bestående invaliditet har ett faktiskt intresse av att gemenskapsdomstolen kontrollerar den betygsrapport som kan vara avgörande för tjänstemannens fortsatta karriär i syfte att, i förekommande fall, välja en annan inriktning.

65. Jag anser att en tillämpning av denna rättspraxis är motiverad också mot bakgrund av det faktum att en tjänsteman som bedömts lida av total bestående invaliditet i annat fall skulle vara förhindrad att ifrågasätta sin betygsrapport på tillfredsställande villkor.

66. Såsom kommissionen har anfört som svar på förstainstansrättens skriftliga fråga skulle det visserligen kunna anses att klagandens återinträde i tjänst utgör en ny och väsentlig omständighet i den mening som avses i rättspraxis, enligt vilken en tjänsteman har rätt att begära att administrationen ska ompröva en rättsakt som blivit definitiv om en sådan omständighet inträder. Om klaganden återinträdde i tjänst vid kommissionen skulle han således enligt denna rättspraxis kunna begära att administrationen omprövade den omtvistade betygsrapporten och, i förekommande fall, väcka talan vid gemenskapsdomstolen mot ett beslut att avslå en sådan begäran.

67. Den prövning av sakinnehållet i denna betygsrapport som, eventuellt flera år senare, skulle utföras inom ramen för denna talan skulle emellertid inte lämna samma garantier som om klaganden hade rätt att väcka talan mot nämnda rapport så snart den delgavs honom. Om gemenskapsdomstolen prövade en betygsrapport flera år efter det att den hade upprättats skulle det nämligen finnas en faktisk risk för att bevisning som kunde visa sig nödvändig för att lösa tvisten inte längre fanns tillgänglig.

68. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att förstainstansrätten likaså gjorde en felaktig rättstillämpning som motiverar att den överklagade domen upphävs när den slog fast att klaganden inte hade ett berättigat intresse av att väcka talan mot det omtvistade beslutet endast på grund av att han bedömts lida av total bestående invaliditet.

B — Skadeståndsyrkandet

69. Klaganden har kritiserat förstainstansrätten för att denna avvisade klagandens skadeståndsyrkande på grund av att arten och omfattningen av skadan inte hade preciserats, medan detta yrkande och sakfrågan i målet utgör två skilda frågeställningar.

70. Denna åtskillnad är enligt klaganden nödvändig därför att hans situation har förändrats hela tiden sedan han i juli 2003 anförde klagomål mot karriärutvecklingsrapporten. Befordringskommittén hade ännu inte sammanträtt i juli 2003 och klaganden visste därför inte om han skulle komma att befordras eller ej. När han väckte talan i juli 2004 hade han inte heller pensionerats på grund av invaliditet. Slutligen visste klaganden inte när han utarbetade sitt överklagande om och när han skulle kunna återinträda i tjänst.

71. Av detta följer enligt klaganden att, på grund av de särskilda omständigheterna i målet, skadeståndsyrkandet inte borde bli föremål för domstolsprövning förrän sakfrågan prövats. I avvaktan på ett sådant avgörande borde följaktligen den överklagade domen upphävas, i den del som nämnda yrkande har avvisats.

72. Klaganden har även anfört att om domstolen förklarar att överklagandet kan upptas till sakprövning och om den vid prövningen i sak av målet konstaterar att klaganden har blivit föremål för gravt orättvis behandling, både vad gäller innehållet i hans karriärutvecklingsrapport och förfarandet, och att hans karriär har åsamkats irreparabel skada, så har han rätt till ersättning med ett belopp på 1,5 miljoner euro.

73. Kommissionen har hävdat att klaganden inte har redogjort för i vilka avseenden de skäl på vilka förstainstansrätten grundade avvisningen av klagandens yrkande är felaktiga. Kommissionen har härav dragit slutsatsen att överklagandet, i detta avseende, ska avvisas eller att det är uppenbart ogrundat.

74. Jag delar kommissionens uppfattning. Klaganden har inte genom sina anmärkningar mot den överklagade domen med avseende på skadeståndsyrkandet visat att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättstillämpning eller en oriktig tolkning av detta yrkande.

75. Förstainstansrätten har korrekt erinrat om den regel enligt vilken en begäran om ersättning för en skada som påstås ha vållats av en gemenskapsinstitution ska innehålla en redogörelse för det skadevållande agerandet, den skada som den berörde därigenom vållats samt orsakssambandet mellan nämnda agerande och den åberopade skadan. Det var korrekt av förstainstansrätten att konstatera att klaganden inte hade uppfyllt detta krav därför att han i sin ansökan endast hade åberopat att [d]en uppenbart felaktiga bedömning och det maktmissbruk som den kontrasignerande tjänstemannen hade gjort sig skyldig till allvarligt [hade] skadat [klagandens] karriärutsikter och att [d]enna situation [hade] skadat hans sinnestillstånd och hälsa, vilket utgör en ytterligare skada utöver den som vållats hans karriärutsikter.

76. Förstainstansrätten påpekade även att klaganden inte hade gett någon förklaring till varför han inte hade kunnat ange skadans exakta omfattning eller uppskatta ersättningens storlek.

77. Såsom kommissionen har hävdat utgör de förklaringar som klaganden har gett i detta avseende i överklagandet nya omständigheter som inte visar att det har gjorts en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen. I den del klaganden genom sitt överklagande har ifrågasatt avvisningen av skadeståndsyrkandet i den överklagade domen är överklagandet enligt min mening uppenbart ogrundat.

78. Det yrkande om skadestånd med ett belopp av 1,5 miljoner euro som framförts för det fall domstolen skulle pröva målet i sak utgör dessutom ett nytt yrkande i den mening som avses i artikel 113 i domstolens rättegångsregler och ska avvisas.

C — Följderna av att den överklagade domen upphävs

79. Jag föreslår att domstolen prövar yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i enlighet med artikel 61 i domstolens stadga, i vilken det föreskrivs att domstolen själv kan slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande.

80. Klaganden har yrkat ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet om avslag på hans klagomål mot beslutet av den 28 april 2003 varigenom klagandens karriärutvecklingsrapport för perioden den 1 juli 2001–31 december 2002 bekräftades.

81. Till stöd för denna talan har klaganden åberopat tre grunder. Den första grunden avser ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och rätten till försvar.

82. Klaganden har inom ramen för denna grund gjort gällande att det under det interna förfarande för överklagande av hans karriärutvecklingsrapport, som föreskrivs i AGB 43, har gjorts ett flertal fel. I synnerhet har klaganden gjort gällande att den andra etappen i detta förfarande, vilken består av gemensamma utvärderingskommitténs kontroll av att karriärutvecklingsrapporten uppfyller de formella och sakliga kraven, inte har genomförts korrekt.

83. Klaganden har sålunda anfört att gemensamma utvärderingskommittén begränsade sin prövning till de processuella aspekterna och att den inte vidtog en kontroll i sak. Gemensamma utvärderingskommittén konstaterade enligt klaganden att något formellt samtal med den tjänsteman som kontrasignerat karriärutvecklingsrapporten inte har ägt rum och rekommenderade att nämnda formella samtal skulle hållas. Klaganden har framhållit att hans akt inte därefter åter hänsköts till gemensamma utvärderingskommittén för att denna även skulle kunna ta ställning till om karriärutvecklingsrapporten hade utarbetats på ett rättvist och objektivt sätt samt i enlighet med normala rapporteringsrutiner.

84. Klaganden har gjort gällande att denna brist utgör en allvarlig oegentlighet i det interna förfarandet för överklagande. För det första är gemensamma utvärderingskommittén, på grund av sin sammansättning, den enda instans för överklaganden i vilken medlemmar av personalen som utför samma arbetsuppgifter som klaganden skulle ha kunnat kontrollera hans betygsrapport. För det andra väger gemensamma utvärderingskommitténs yttrande tungt på grund av att den bedömningsansvarige vid överklaganden är skyldig att motivera sitt beslut om han eller hon inte följer kommitténs yttrande.

85. Kommissionen har gjort gällande att klaganden inte kan vinna framgång med sitt argument att gemensamma utvärderingskommittén begränsade sig till att konstatera att något formellt samtal med den tjänsteman som kontrasignerat karriärutvecklingsrapporten inte hade ägt rum, därför att klaganden själv hade underlåtit att upplysa gemensamma utvärderingskommittén om att detta samtal hade ägt rum den 25 mars 2003.

86. Enligt min mening finns det grund för klagandens argument och för att en väsentlig formföreskrift har åsidosatts i det omtvistade beslutet. Jag grundar denna bedömning på bestämmelserna i AGB 43, där det interna förfarandet för överklagande av en karriärutvecklingsrapport fastställs.

87. Enligt dessa bestämmelser utarbetas karriärutvecklingsrapporten avseende en sådan tjänsteman som klaganden av enhetschefen, som benämns rapporterande tjänsteman, och av tjänstemannens direktör, som är kontrasignerande tjänsteman. Rapporten översänds till den betygssatte tjänstemannen som inom fem arbetsdagar ska antingen godkänna innehållet i rapporten eller bestrida detta. Om den betygssatte tjänstemannen är missnöjd med innehållet i karriärutvecklingsrapporten ska han eller hon underrätta den rapporterande tjänstemannen och meddela sin önskan att samtala med den kontrasignerande tjänstemannen. Den kontrasignerande tjänstemannen ska hålla detta samtal inom fem arbetsdagar.

88. Enligt artikel 7.5 i AGB 43 ska den kontrasignerande tjänstemannen efter detta samtal antingen ändra eller bekräfta rapporten och översända den till den anställde. Om den anställde är missnöjd med den kontrasignerande tjänstemannens beslut kan han eller hon be densamme att hänföra ärendet till gemensamma utvärderingskommittén.

89. Gemensamma utvärderingskommittén består av en ordförande som är direktör och fyra andra ledamöter som utses av den centrala personalkommittén. Gemensamma utvärderingskommitténs uppdrag definieras i artikel 8.5 i AGB 43 på följande sätt:

90. Gemensamma utvärderingskommittén ska således yttra sig inom tio arbetsdagar från det datum då karriärutvecklingsrapporten skickades till den. Vilka verkningar detta yttrande får preciseras i artikel 8.7 i AGB 43 på följande sätt:

91. Dessa bestämmelser ger således två upplysningar som är relevanta för utgången av förevarande tvist. För det första ska gemensamma utvärderingskommittén i sitt yttrande inte bara uttala sig om efterlevnaden av förfaranderegler, utan även om huruvida bedömningen har skett på ett rättvist och objektivt sätt. För det andra har detta yttrande relativt stor tyngd, eftersom den bedömningsansvarige vid överklaganden måste motivera sin ståndpunkt om den avviker från nämnda yttrande.

92. I förevarande mål är det klarlagt att gemensamma utvärderingskommittén inte har uttalat sig om innehållet i den omtvistade betygsrapporten. Kommittén konstaterade i sitt yttrande, som översändes till den bedömningsansvarige vid överklaganden den 11 april 2003, att det formella samtal med den kontrasignerande tjänstemannen som föreskrivs i artikel 7 i AGB 43 för det fall den betygssatte tjänstemannen inte skulle godkänna innehållet i sin karriärutvecklingsrapport, inte hade ägt rum.

93. Det förefaller logiskt att gemensamma utvärderingskommittén efter att ha gjort detta konstaterande inte granskade innehållet i betygsrapporten. Kommittén kunde nämligen rimligen anta att detta samtal faktiskt skulle hållas och att förfarandefelet sålunda skulle avhjälpas. Vidare hade den kontrasignerande tjänstemannen efter nämnda samtal möjlighet att ändra den omtvistade karriärutvecklingsrapporten. Med andra ord ansåg gemensamma utvärderingskommittén att innehållet i karriärutvecklingsrapporten inte var definitivt så länge som något formellt samtal med den kontrasignerande tjänstemannen inte hade ägt rum.

94. Den bedömningsansvarige vid överklagande kunde, enligt min mening, följaktligen inte i sitt beslut av den 28 april 2003 pröva klagandens interna överklagande innan gemensamma utvärderingskommittén hade yttrat sig angående innehållet i den omtvistade karriärutvecklingsrapporten.

95. Den bedömningsansvarige vid överklaganden gick längre när han angav att det formella samtalet med den kontrasignerande tjänstemannen hade ägt rum den 25 mars 2003 och därefter den 14 april 2003, det vill säga före och efter gemensamma utvärderingskommitténs sammanträde den 7 april 2003. Detta konstaterande borde emellertid inte ha möjliggjort för den bedömningsansvarige vid överklaganden att fatta beslut. Antingen fann han att, i motsats till vad gemensamma utvärderingskommittén hade angett i sitt yttrande, det formella samtalet hade ägt rum den 25 mars 2003 och då var han skyldig att be gemensamma utvärderingskommittén att yttra sig i sak, eller så ansåg den bedömningsansvarige vid överklaganden att det formella samtalet hade ägt rum den 14 april 2003, i enlighet med gemensamma utvärderingskommitténs rekommendation och då var han likaså skyldig att inhämta kommitténs yttrande angående innehållet i betygsrapporten, vilket bekräftats av den kontrasignerande tjänstemannen efter nämnda samtal.

96. Genom sitt avgörande i beslutet av den 28 april 2003 behandlade den bedömningsansvarige vid överklaganden klagandens rätt till överklagande vid gemensamma utvärderingskommittén som en rent formell etapp. Såsom klaganden har understrukit är emellertid denna rätt till överklagande viktig dels därför att gemensamma utvärderingskommittén är det enda organ som medverkar i bedömningsförfarandet som innefattar personalrepresentanter, dels därför att den bedömningsansvarige vid överklaganden är skyldig att beakta nämnda kommittés yttranden.

97. Dessa omständigheter visar enligt min mening att detta förfarandefel verkligen har kunnat medföra ett åsidosättande av klagandens rättigheter.

98. Kommissionen har gjort gällande att klaganden inte med framgång kan åberopa detta fel, eftersom det är han själv som är upphov till det på grund av sin underlåtelse att upplysa gemensamma utvärderingskommittén om att ett formellt samtal hållits med den kontrasignerande tjänstemannen den 25 mars 2003.

99. Jag anser att detta argument inte kan godtas av följande skäl. Enligt bestämmelserna i artikel 7.5 i AGB 43 översänds, för det första, den aktuella betygsrapporten på nytt, efter det formella samtalet och efter det att den har bekräftats eller ändrats, till den berörde tjänstemannen. Att det formella samtalet har ägt rum borde således bevisas genom att den omtvistade betygsrapporten återigen översänds. Såsom föreskrivs i artikel 7.6 i AGB 43 hänskjuts dessutom ärendet till gemensamma utvärderingskommittén om den betygssatte tjänstemannen ber den kontrasignerande tjänstemannen om detta.

100. Det är därför svårt att föreställa sig att gemensamma utvärderingskommitténs uppfattning i förevarande ärende, nämligen att något formellt samtal med klaganden inte hade ägt rum, endast har sitt ursprung i vad klaganden uppgav i sitt överklagande till gemensamma utvärderingskommittén.

101. För det andra står den omständigheten att ett formellt samtal hölls den 14 april 2003, det vill säga efter det att gemensamma utvärderingskommittén i sitt yttrande rekommenderat att ett sådan samtal skulle hållas, i strid med kommissionens ståndpunkt.

102. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att en väsentlig formföreskrift har åsidosatts i det omtvistade beslutet och att klagandens intressen därigenom har skadats. Det omtvistade beslutet ska därför ogiltigförklaras.

D — Rättegångskostnader

103. Om domstolen följer mitt förslag och klaganden vinner framgång med sin talan när det gäller frågorna huruvida hans ansökan kan upptas till sakprövning och huruvida hans yrkande om ogiltigförklaring är välgrundat, och eftersom dessa två spörsmål utgör de viktigaste frågorna i förevarande förfarande, föreslår jag att kommissionen förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader, i enlighet med artikel 122 i rättegångsreglerna.

VI — Förslag till avgörande

104. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 7 februari 2007 i mål T-175/04, Gordon mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen).

3 Nedan kallade tjänsteföreskrifterna.

4 Nedan kallade AGB 43.

5 Nedan kallad karriärutvecklingsrapporten.

6 Nedan kallad handledning för övergången.

7 [Motsvarande fotnot i originalversionen saknar relevans för den svenska versionen. Övers. anm.].

8 [Motsvarande fotnot i originalversionen saknar relevans för den svenska versionen. Övers. anm.]

9 Nedan kallat det omtvistade beslutet.

10 Domstolens dom av den 16 december 1963 i mål 14/63, Forges de Clabecq mot Höga myndigheten (REG 1963, s. 719, 748), och förstainstansrättens beslut av den 30 november 1998 i mål T-97/94, N mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-621 och s. II-1879), punkt 23.

11 Förstainstansrättens dom av den 24 april 2001 i mål T-159/98, Torre m.fl. mot kommissionen (REGP 2001, s. I-A-83 och s. II-395), punkt 30, av den 31 maj 2005 i mål T-105/03, Dionyssopoulou mot rådet (REGP 2005, s. I-A-137 och s. II-621), punkt 18, och av den 8 december 2005 i mål T-274/04, Rounis mot kommissionen (REGP 2005, s. I-A-407 och s. II-1849), punkterna 21 och 22.

12 Förstainstansrättens dom av den 17 september 1992 i mål T-138/89, NBV och NVB mot kommissionen (REG 1992, s. II-2181), punkt 33, och av den 14 april 2005 i mål T-141/03, Sniace mot kommissionen (REG 2005, s. II-1197), punkt 26, samt förstainstansrättens beslut av den 17 oktober 2005 i mål T-28/02, First Data m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. II-4119), punkterna 42 och 43.

13 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 juli 1980 i de förenade målen 6/79 och 97/79, Grassi mot rådet (REG 1980, s. 2141), punkt 20, och förstainstansrättens dom av den 28 maj 1997 i mål T-59/96, Burban mot parlamentet (REGP 1997, s. I-A-109 och s. II-331), punkt 73.

14 Se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet N mot kommissionen, punkt 26, och domen i det ovannämnda målet Dionyssopoulou mot rådet, punkt 20.

15 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 21 januari 1987 i mål 204/85, Stroghili mot revisionsrätten (REG 1987, s. 389), punkt 11.

16 Beslutet i det ovannämnda målet N mot kommissionen, punkt 27, och förstainstansrättens dom av den 21 februari 2006 i de förenade målen T-200/03 och T-313/03, V mot kommissionen (REGP 2006, s. II-A-2-57), punkt 184.

17 Förstainstansrättens dom av den 13 december 1990 i mål T-20/89, Moritz mot kommissionen (REG 1990, s. II-769), punkt 16, och domarna i de ovannämnda målen Dionyssopoulou mot rådet, punkt 18, och Rounis mot kommissionen, punkt 21.

18 Beslutet i det ovannämnda målet N mot kommissionen, punkterna 26 och 27.

19 Se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 1 oktober 2004 i mål C-379/03 P, Pérez Escolar mot kommissionen, punkterna 41 och 42, och förstainstansrättens beslut av den 2 juni 2003 i mål T-276/02, Forum 187 mot kommissionen (REG 2003, s. II-2075), punkt 50.

20 Domstolens dom av den 2 december 1971 i mål 5/71, Zuckerfabrik Schöppenstedt mot rådet (REG 1971, s. 975; svensk specialutgåva, volym 1, s. 607), punkt 9, samt förstainstansrättens beslut av den 1 juli 1994 i mål T-505/93, Osório mot kommissionen (REGP 1994, s. I-A-179 och s. II-581), punkt 33, och av den 15 februari 1995 i mål T-112/94, Moat mot kommissionen (REGP 1995, s, I-A-37 och s. II-135), punkt 32.

21 Förstainstansrättens dom av den 10 juli 1990 i mål T-64/89, Automec mot kommissionen (REG 1990, s. II-367), punkterna 75–77, och av den 20 september 1990 i mål T-37/89, Hanning mot parlamentet (REG 1990, s. II-463), punkt 82.

22 Se, för ett liknande resonemang, besluten i de ovannämnda målen Osório mot kommissionen, punkt 35, och Moat mot kommissionen, punkt 37.

23 Beslutet i det ovannämnda målet Moat mot kommissionen, punkt 38, och förstainstansrättens dom av den 29 januari 1998 i mål T-157/96, Affatato mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-41 och s. II-97, punkt 38.

24 Förstainstansrättens beslut i det ovannämnda målet N mot kommissionen, punkt 26, och av den 28 juni 2005 i mål T-147/04, Ross mot kommissionen (REGP 2005, s. I-A-171 och s. II-771), punkt 27.

25 Besluten i de ovannämnda målen N mot kommissionen, punkt 30, och Ross mot kommissionen, punkterna 29 och 30.

26 Beslutet i det ovannämnda målet Ross mot kommissionen, punkterna 31 och 32.

27 Dom av den 1 februari 1979 i mål 17/78, Deshormes mot kommissionen (REG 1979, s. 189), punkterna 10–12, och av den 31 maj 1988 i mål 167/86, Rousseau mot revisionsrätten (REG 1988, s. 2705), punkt 7.

28 Ibidem.

29 Domen i det ovannämnda målet Deshormes mot kommissionen, punkt 11.

30 Dom av den 15 maj 1985 i mål 127/84, Esly mot kommissionen (REG 1985, s. 1437), punkterna 10 och 12, och förstainstansrättens beslut av den 25 mars 1998 i mål T-202/97, Koopman mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-163 och s. II-511), punkt 23.

31 I förevarande mål har förstainstansrätten anmodat kommissionen att förete officiella handlingar med uppgift om antalet tjänstemän i lönegrad LA 5 i enhet EN.3 under bedömningsperioden liksom resultatet av bedömningen av tjänstemännen i klagandens enhet rubrik för rubrik.