Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 7 oktober 2010

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3).

3 Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 24.3.2009, s. 1–42).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, s. 45, samt rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16).

5 Se särskilt avdelningarna III och VII samt artikel 125 och följande artiklar i förordning nr 40/94.

6 Se särskilt artikel 91 i förordning nr 40/94.

7 Beträffande domstolsväsendets uppbyggnad inom varumärkesområdet och en konstruktiv kritik av detta, se generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i mål C-206/04 P, Mülhens mot harmoniseringsbyrån (dom av den 23 mars 2006, REG 2006, s. I-2717), punkterna 60–69.

8 Se Wadlow, Ch., Enforcement of Intellectual Property in European and International Law, Sweet & Maxwell, London, 1998, sidan 255 och följande sidor.

9 I andra skälet till förordning nr 40/94 uttrycks detta synnerligen klart: skapa en gemenskapsordning för varumärken som innebär att företag genom ett enda förfarande kan förvärva gemenskapsvarumärken som åtnjuter samma skydd och får rättsverkan i hela gemenskapen.

10 Se artikel 1.2 i förordning nr 40/94, vars första mening har följande lydelse: Ett gemenskapsvarumärke skall ha en enhetlig karaktär.

11 Ibidem.

12 Beträffande skyldigheten att meddela ett förbud och definitionen av uttrycket särskilda skäl som medger undantag från denna skyldighet, se domstolens dom av den 14 december 2006 i mål C-316/05, Nokia Corp. (REG 2006, s. I-12083), punkterna 47–52.

13 Beträffande skyldigheten, inte rätten, att vidta åtgärder för att säkerställa att förbudet efterlevs, se även den ovannämnda domen i målet Nokia, punkterna 59–62.

14 Domen i det ovannämnda målet Nokia, punkt 60.

15 Enligt artikel 94.2 i förordning nr 40/94 görs endast undantag från denna regel om domstolen för gemenskapsvarumärkens behörighet grundar sig på artikel 93.5 i förordningen. Där föreskrivs att [s]ådan talan som avses i artikel 92, med undantag av fastställelsetalan om att det inte föreligger något intrång i ett gemenskapsvarumärke, får även väckas vid domstol i den medlemsstat i vilken intrång redan förekommer eller i vilken det finns risk för intrång, eller i vilken en sådan handling som avses i artikel 9.3 andra meningen har begåtts.

16 Se punkterna 30 och 31 i detta förslag till avgörande.

17 En geografisk begränsning av ett sådant förbud som avses i artikel 98 förespråkades av generaladvokaten Sharpston i hennes förslag till avgörande av den 30 april 2009 i mål C-301/07, Pago (dom av den 6 oktober 2009, REG 2009, s. I-9429), även om domstolen inte prövade detta. Enligt generaladvokaten är det sällan om ens någonsin lämpligt att en domstol fattar mer omfattande beslut än vad som är nödvändigt. När intrånget i varumärket är begränsat till en enda medlemsstat (i detta fall Österrike) räcker det i allmänhet att även beslutet om förbud mot intrång begränsas till den medlemsstaten. Jag kan inte finna någonting i förordningen som skulle hindra en behörig domstol från att fatta ett beslut som är begränsat på detta sätt (punkt 57).

18 Se bland annat förstainstansrättens dom av den 10 oktober 2006 i mål T-172/05, Armacell mot harmoniseringsbyrån - nmc (REG 2006, s. II-4061), punkt 65 och följande punkter, av den 14 oktober 2003 i mål T-292/01, Phillips-Van Heusen mot harmoniseringsbyrån - Pash Textilvertrieb und Einzelhandel (BASS) (REG 2003, s. II-4335), punkt 50, och av den 6 juli 2004 i mål T-117/02, Grupo El Prado Cervera mot harmoniseringsbyrån - Herederos Debuschewitz (CHUFAFIT) (REG 2004, s. II-2073), punkt 48.

19 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

20 Denna bestämmelse innebär ett stort framsteg jämfört med den tidigare gemenskapslagstiftningen, det vill säga rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989 s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178), i vilket det i de processrättsliga bestämmelserna inte fanns några föreskrifter om viten eller andra motsvarande åtgärder.

21 Även om den franska versionen liknar den spanska (par ailleurs), bekräftar den tyska (in bezug auf alle andere Fragen), den italienska (negli altri casi) och den engelska (in all other respects) versionen definitivt att artikel 98.2 avser andra situationer än artikel 98.1.

22 Se även kommentaren av Desantes Real, M., Artículo 98, i Casado Cerviño, A., och Llobregat Hurtado, M.L., Comentarios a los Reglamentos sobre la Marca Comunitaria, La Ley, Madrid, 2000, s. 7. De olika nationella rättsordningarna innehåller olika åtgärder i det här avseendet och syftet med dem är inte att säkerställa att förbudet efterlevs utan att domen verkställs. Så är fallet med ett beslut att förstöra varor, en dom på att betala skadestånd med ränta eller offentliggörandet av en dom och andra åtgärder som riktar sig mot svaranden. Det vanligaste är således att dessa åtgärder beslutas samtidigt som domen och att de till skillnad från vad som är fallet med viten inte kräver något domstolsbeslut i efterhand för att fastställa ett visst belopp.

23 Se domen i målet Nokia.