Rätten att hindra tredje man från att använda en registrerad formgivning enligt artikel 19.1 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning kan utövas även gentemot en tredje man som använder en egen formgivning som har registrerats senare. Det är för ändamålet inte nödvändigt att dessförinnan erhålla ogiltigförklaring av den senare formgivningen.
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 8 november 2011 ( 1 )
Celaya Emparanza y Galdos Internacional SA
mot
Proyectos Integrales de Balizamientos SL
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Mercantil n o 1 de Alicante, Juzgado de Marca Comunitaria n o 1, Spanien)
”Gemenskapsformgivning — Intrång — Begreppet tredje man”
1. Förevarande mål har sin bakgrund i en begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Mercantil de Alicante och rör en fråga som för närvarande är föremål för intensiv debatt inom spansk rättsdoktrin och rättspraxis. Den fråga som domstolen ska pröva är vilken definition som ska gälla för begreppet tredje man mot vilken innehavaren av en formgivning enligt gällande unionsbestämmelser kan väcka talan om intrång.
2. Det bör i synnerhet klargöras om det saknar betydelse att svaranden på egen hand har registrerat en egen formgivning efter det att kärandens formgivning registrerades eller om det tvärtemot är så att käranden först måste ansöka hos harmoniseringsbyrån om ogiltigförklaring av svarandens formgivning innan käranden kan väcka talan om intrång.
3. Det är knappast nödvändigt att erinra om att domstolen inte ombeds att bedöma huruvida de motstående formgivningarna och/eller produkterna liknar varandra. Denna bedömning ankommer givetvis på den nationella domstolen. Det ska tilläggas att om domstolen fastställer att svarandens formgivning först måste ogiltigförklaras är målet vid den nationella domstolen i princip avgjort genom att talan avvisas utan att det görs någon bedömning av formgivningarna. Det främsta syftet med de två tolkningsfrågorna är att klargöra huruvida den nationella domstolen ska ta upp talan till sakprövning eller om den i stället ska avvisa den och följaktligen tvinga käranden att väcka talan hos harmoniseringsbyrån om ogiltigförklaring av svarandens formgivning.
I – Tillämpliga bestämmelser
4. Tolkningsfrågorna i förevarande mål avser tolkningen av förordning nr 6/2002 ( 2 ) (nedan även kallad förordningen) om gemenskapsformgivning.
5. | Förordningens syfte är att utforma ett registreringssystem för formgivningar ( 3 ) som ska vara så smidigt och enkelt som möjligt, vilket otvetydigt anges i skälen 18 och 24: ”(18) För en registrerad gemenskapsformgivning krävs att ett register upprättas och förs i vilket man registrerar alla ansökningar som uppfyller de formella kraven och för vilka en ingivningsdag har fastställts. Registreringssystemet bör i princip inte grundas på saklig prövning av huruvida skyddskraven är uppfyllda före registreringen. Därigenom minimeras den belastning som registreringen och andra förfaranden medför för de sökande. … (24) Det är ett grundläggande mål i denna förordning att förfarandet för att erhålla en registrerad gemenskapsformgivning bör medföra minsta möjliga kostnad och svårighet för de sökande, så att den blir lättillgänglig för små och medelstora företag och enskilda formgivare.” | ”(18) | För en registrerad gemenskapsformgivning krävs att ett register upprättas och förs i vilket man registrerar alla ansökningar som uppfyller de formella kraven och för vilka en ingivningsdag har fastställts. Registreringssystemet bör i princip inte grundas på saklig prövning av huruvida skyddskraven är uppfyllda före registreringen. Därigenom minimeras den belastning som registreringen och andra förfaranden medför för de sökande. | (24) | Det är ett grundläggande mål i denna förordning att förfarandet för att erhålla en registrerad gemenskapsformgivning bör medföra minsta möjliga kostnad och svårighet för de sökande, så att den blir lättillgänglig för små och medelstora företag och enskilda formgivare.”
”(18) | För en registrerad gemenskapsformgivning krävs att ett register upprättas och förs i vilket man registrerar alla ansökningar som uppfyller de formella kraven och för vilka en ingivningsdag har fastställts. Registreringssystemet bör i princip inte grundas på saklig prövning av huruvida skyddskraven är uppfyllda före registreringen. Därigenom minimeras den belastning som registreringen och andra förfaranden medför för de sökande.
(24) | Det är ett grundläggande mål i denna förordning att förfarandet för att erhålla en registrerad gemenskapsformgivning bör medföra minsta möjliga kostnad och svårighet för de sökande, så att den blir lättillgänglig för små och medelstora företag och enskilda formgivare.”
6. I artikel 19.1 i förordningen anges vilka rättigheter som innehavaren av en registrerad formgivning har: ”En registrerad gemenskapsformgivning skall ge innehavaren ensamrätt att använda den och att hindra tredje man från att utan hans samtycke använda den. Med användning enligt denna bestämmelse avses särskilt att tillverka, bjuda ut, släppa ut på marknaden, importera, exportera eller använda en produkt som formgivningen ingår i eller används för eller att lagerhålla en sådan produkt för sådana ändamål.”
7. I artikel 52 i förordningen föreskrivs att ansökningar om ogiltigförklaring av en registrerad formgivning i allmänhet ska inges till harmoniseringsbyrån. Domstolarna (i medlemsstaterna) för gemenskapsformgivningar ( 4 ) har däremot med stöd av artikel 81 behörighet i fråga om talan om intrång. I artikel 81 föreskrivs emellertid att domstolarna för formgivningar även har behörighet i fråga om ogiltigförklaring i de fall ansökan om ogiltigförklaring väcks genom ett genkäromål i ett mål rörande intrång.
8. I artikel 85.1 i förordningen föreskrivs följande: ”I mål som avser talan om intrång eller talan om fara för intrång i en registrerad gemenskapsformgivning skall domstolen för gemenskapsformgivningar anse gemenskapsformgivningen vara giltig. Giltigheten kan endast bestridas genom ett genkäromål om ogiltigförklaring …”
II – Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9. Käranden i målet vid den nationella domstolen, Celaya Emparanza y Galdos Internacional SA (nedan även kallat CEGASA), registrerade den 26 oktober 2005 en gemenskapsformgivning ( 5 ) avseende ett vägmärke. Det handlar om ett föremål, normalt av plast, som används för att märka ut vägbyggen, vägarbeten och så vidare.
10. Svaranden, Proyectos Integrales de Balizamientos SL (nedan även kallat PROYECTOS), började i slutet av 2007 att saluföra en produkt som enligt CEGASA utgör intrång i dess gemenskapsformgivning. CEGASA anmodade PROYECTOS utom rätta att upphöra med att saluföra nämnda produkt.
11. PROYECTOS vägrade att rätta sig efter CEGASA:s anmodan och ingav i stället den 11 april 2008 en ansökan till harmoniseringsbyrån om registrering av formgivning för sin egen produkt. ( 6 )
12. | I rent upplysningssyfte återges de ifrågavarande registrerade formgivningarna nedan (CEGASA:s till vänster, PROYECTOS till höger):
13. CEGASA beslutade följaktligen att väcka talan om intrång mot PROYECTOS vid den hänskjutande domstolen. Inom ramen för detta förfarande väckte PROYECTOS genkäromål och yrkade ogiltigförklaring av CEGASA:s formgivning. Harmoniseringsbyrån underrättades om genkäromålet i fråga i enlighet med artikel 86.2 i förordningen.
14. PROYECTOS ansåg sig under alla omständigheter vara skyddat av sin egen registrerade formgivning och gjorde därför gällande att CEGASA kunde väcka talan om intrång endast om harmoniseringsbyrån dessförinnan ogiltigförklarade PROYECTOS formgivning. Talan vid den hänskjutande domstolen skulle följaktligen avvisas eller ogillas utan sakprövning.
15. | Den hänskjutande domstolen har mot denna bakgrund vilandeförklarat målet och ställt följande frågor till domstolen: ”1) I ett mål rörande intrång i den ensamrätt som en registrerad gemenskapsformgivning medför, omfattar den rätt att hindra tredje man från att använda formgivningen som föreskrivs i artikel 19.1 [i förordningen] alla tredje män som använder en annan formgivning som inte ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck, eller är det tvärtom så, att den inte omfattar en sådan tredje man som använder en senare registrerad gemenskapsformgivning så länge som denna inte har ogiltigförklarats? 2) Är svaret på föregående fråga oberoende av den tredje mannens avsikt eller beror det på dennes agerande och har det då betydelse om den tredje mannen har ansökt om och fått den senare gemenskapsformgivningen registrerad efter att han fått en utomrättslig anmodan från innehavaren av den tidigare gemenskapsformgivningen att upphöra med att saluföra en produkt på grund av att det utgör intrång i rättigheter som följer av den tidigare formgivningen?” | ”1) | I ett mål rörande intrång i den ensamrätt som en registrerad gemenskapsformgivning medför, omfattar den rätt att hindra tredje man från att använda formgivningen som föreskrivs i artikel 19.1 [i förordningen] alla tredje män som använder en annan formgivning som inte ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck, eller är det tvärtom så, att den inte omfattar en sådan tredje man som använder en senare registrerad gemenskapsformgivning så länge som denna inte har ogiltigförklarats? | 2) | Är svaret på föregående fråga oberoende av den tredje mannens avsikt eller beror det på dennes agerande och har det då betydelse om den tredje mannen har ansökt om och fått den senare gemenskapsformgivningen registrerad efter att han fått en utomrättslig anmodan från innehavaren av den tidigare gemenskapsformgivningen att upphöra med att saluföra en produkt på grund av att det utgör intrång i rättigheter som följer av den tidigare formgivningen?”
”1) | I ett mål rörande intrång i den ensamrätt som en registrerad gemenskapsformgivning medför, omfattar den rätt att hindra tredje man från att använda formgivningen som föreskrivs i artikel 19.1 [i förordningen] alla tredje män som använder en annan formgivning som inte ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck, eller är det tvärtom så, att den inte omfattar en sådan tredje man som använder en senare registrerad gemenskapsformgivning så länge som denna inte har ogiltigförklarats?
2) | Är svaret på föregående fråga oberoende av den tredje mannens avsikt eller beror det på dennes agerande och har det då betydelse om den tredje mannen har ansökt om och fått den senare gemenskapsformgivningen registrerad efter att han fått en utomrättslig anmodan från innehavaren av den tidigare gemenskapsformgivningen att upphöra med att saluföra en produkt på grund av att det utgör intrång i rättigheter som följer av den tidigare formgivningen?”
III – Förfarandet vid domstolen
16. Beslutet om hänskjutande inkom till domstolens kansli den 11 oktober 2010. Skriftliga yttranden har ingetts av käranden i målet vid den nationella domstolen, den polska regeringen samt kommissionen.
17. I förhandlingen den 14 september 2011 deltog den polska regeringen och kommissionen.
IV – Prövning av tolkningsfrågorna
A – Inledande anmärkningar
18. Förevarande mål är ett av de första i vilket domstolen ombeds att tolka förordning nr 6/2002. ( 7 ) I och med att det saknas relevant rättspraxis måste domstolen besvara frågorna endast på grundval av lagtexten och då genom att använda alla tolkningsredskap som domstolen har till sitt förfogande.
19. Såsom jag antytt ovan är frågan som den hänskjutande domstolen väckt just nu föremål för livlig debatt inom spansk rättsdoktrin och rättspraxis. I beslutet om hänskjutande påpekas det i synnerhet att det finns en inriktning i rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen i Spanien) i fråga om varumärken som anser att ett senare registrerat varumärke utgör skydd mot talan om intrång. Med andra ord är det enligt nämnda rättspraxis inte fråga om en olaglig handling så länge den person som påstås göra intrång använder ett eget registrerat varumärke. Det är följaktligen inte möjligt att väcka talan om intrång förrän det av intrångsgöraren registrerade varumärket har ogiltigförklarats.
20. Jag vill omedelbart klargöra att det i förevarande mål enligt min uppfattning inte finns någon anledning att ifrågasätta ovannämnda rättspraxis från den högsta rättsinstansen i Spanien. Den gäller, som jag redan har antytt, varumärkesbranschen och kan som sådan inte tillämpas på formgivningsbranschen. De avgörande skillnaderna mellan de båda branscherna gör att nämnda rättspraxis inte kan tillämpas automatiskt i formgivningsbranschen.
21. Det ska i synnerhet understrykas att det är mycket enklare och går mycket snabbare att registrera en formgivning än ett varumärke. Det är särskilt två skillnader som är värda att notera. För det första registreras en formgivning hos harmoniseringsbyrån genom en enkel – ingen djupgående – formell granskning av ansökan om registrering. ( 8 ) För det andra föreskriver förordningen om formgivningar till skillnad från förordningen om varumärken ( 9 ) inte att det ska gå en viss tid mellan ansökan och registrering under vilken andra personer kan resa invändningar mot registreringen i fråga.
22. Med andra ord sker registreringen av en formgivning näst intill automatiskt. Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett mycket tydligt exempel på detta. PROYECTOS har utan problem kunnat registrera en egen formgivning efter det att CEGASA inledde ett utomrättsligt förfarande för att avbryta saluföringen av PROYECTOS produkt. Om registreringsförfarandet avseende formgivningar hade inneburit att andra personer skulle ha kunnat resa invändning mot registreringen är det sannolikt att CEGASA skulle ha gjort det och att harmoniseringsbyrån därmed skulle ha tagit ställning i frågan genom att godkänna eller avslå registreringen av PROYECTOS formgivning.
23. Nackdelen med att man enkelt och snabbt kan registrera en formgivning är att risken för missbruk är tämligen hög, och säkert högre än vad fallet är för varumärken. Mina överväganden i det följande kommer därför att strikt begränsa sig till formgivningar. Samma överväganden kan inte automatiskt tillämpas på varumärken. I den sistnämnda branschen anses nämligen den uppnådda registreringen av ett varumärke, mot bakgrund av ovanstående, ha ett högre värde och åtnjuta ett högre ”anseende” jämfört med registreringen av en formgivning. ( 10 )
24. Mot bakgrund av ovanstående övergår jag nu till prövning av tolkningsfrågorna.
B – Prövning av tolkningsfrågorna
25. De två tolkningsfrågorna hör ihop med varandra. Som vi kommer att se nedan kommer svaret på den första frågan att påverka och vara avgörande för svaret på den andra frågan.
1. Möjligheten att väcka talan om intrång utan att den senare formgivningen dessförinnan måste ogiltigförklaras
26. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida innehavaren av en registrerad formgivning omedelbart kan väcka talan om intrång mot innehavaren av en senare registrerad formgivning eller om vederbörande kan göra detta först efter det att denna senare formgivning har ogiltigförklarats. Förordningen innehåller dessvärre ingen uttrycklig bestämmelse om detta. Förevarande mål är därför, även om en bokstavstolkning av bestämmelserna – som vi kommer att se nedan – kan ge oss några användbara ledtrådar, ett klassiskt exempel på en tvist vars lösning kräver ett systematiskt och teleologiskt tolkningssätt.
27. Den hänskjutande domstolen anger uttryckligen i sitt beslut om hänskjutande att när det gäller formgivningar ska det vara tillåtet att väcka talan om intrång mot innehavaren av en senare registrerad formgivning utan att först behöva erhålla en ogiltigförklaring av formgivningen i fråga. Både käranden i målet vid den nationella domstolen och kommissionen har fört ett liknande resonemang inför domstolen. Endast den polska regeringen har intagit en motsatt ståndpunkt, som i synnerhet grundar sig på behovet av att värna om den allmänna rättssäkerhetsprincipen.
28. Det ska framför allt framhävas att den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen endast rör det fall i vilket svarandens formgivning har registrerats vid en senare tidpunkt än kärandens formgivning. Med andra ord ifrågasätts inte den grundläggande prioritetsprincipen enligt vilken den part som är innehavare av den tidigare registrerade formgivningen rent allmänt ges en starkare ställning. ( 11 )
29. I förevarande mål föreligger vid första anblicken en konflikt mellan två olika grundläggande principer. Å ena sidan kan rättssäkerheten kräva att svarandens registrerade formgivning ska tillerkännas ett visst skydd. I annat fall måste det tillstås att inte ens om en person använder en egen formgivning som har registrerats hos harmoniseringsbyrån skyddas rättighetshavaren mot talan om intrång. Å andra sidan kan behovet av att ha ett effektivt och smidigt registreringssystem för formgivningar – och således framhäva förordningens ändamålsenliga verkan maximalt – i stället göra att företräde måste ges åt den tidigare formgivningen som har registrerats av käranden, som därmed får rätt att väcka talan om intrång utan att först ha ansökt om ogiltigförklaring av svarandens formgivning.
30. Vid närmare påseende ligger konflikten egentligen inte mellan rättssäkerheten och systemets effektivitet. Det är i själva verket två aspekter av rättssäkerheten som strider mot varandra. I ingetdera fallet ger en registrerad formgivning något fullständigt skydd till sin rättighetshavare. I det första fallet försvagas skyddet av kärandens formgivning om det krävs att den senare formgivningen dessförinnan ska ogiltigförklaras trots att kärandens formgivning registrerades först. I det andra fallet försvagas skyddet av den senare formgivningen om innehavaren av den tidigare formgivningen tillåts att väcka talan omedelbart trots att den senare formgivningen blev regelmässigt registrerad. Valet av den ena eller andra tolkningen står mellan två i princip likvärdiga rättigheter.
31. Det som avgör mitt ställningstagande är att systemet riskerar att allvarligt äventyras om innehavaren av en registrerad formgivning för att kunna väcka talan om intrång mot innehavaren av en annan, senare registrerad formgivning först måste ansöka om ogiltigförklaring av den senare formgivningen.
32. Såsom angetts ovan sker registreringen av en formgivning till skillnad från registreringen av ett varumärke eller ett patent utan att det dessförinnan görs någon djupgående granskning av formgivningen i fråga. Med andra ord kan en tänkt person som i ond tro gör intrång utan att ha registrerat någon formgivning omedelbart låta registrera en formgivning om vederbörande står inför hotet att innehavaren av en registrerad formgivning väcker talan om intrång. Detta får till följd att innehavaren av den tidigare formgivningen tvingas att inge ansökan om ogiltigförklaring av den senare formgivningen för att kunna väcka talan om intrång. ( 12 ) Den senare formgivningen skulle rentav även kunna registreras efter det att det har väckts en talan om intrång. Även efter det att den ”skyddande” formgivningen har ogiltigförklarats finns det dessutom generellt sett inget som hindrar intrångsgöraren att registrera en ny formgivning som är något annorlunda jämfört med den föregående och att använda den för att fortsätta att saluföra en i huvudsak identisk produkt.
33. Det är därför lätt att se hur kravet på att talan om intrång ska föregås av talan om ogiltigförklaring kan göra det möjligt för en person att i ond tro utnyttja systemet genom att använda sig av fördröjningstaktik. Detta hindrar i själva verket ett effektivt skydd av registrerade formgivningar. I detta fall äventyras allvarligt den ändamålsenliga verkan av unionsbestämmelserna för formgivningar. Det ska för övrigt inte glömmas bort att rättsliga åtgärder som de som avser att stoppa ett intrång är av sådan art att de kräver mycket snabb handläggning.
34. Som ytterligare stöd för den angivna tolkningen, även om det enligt min uppfattning inte rör sig om en avgörande faktor, vilket däremot käranden i målet vid den nationella domstolen tycker, kan anges den omständigheten att det i artikel 19.1 i förordningen föreskrivs att innehavaren av en registrerad formgivning i allmänhet kan väcka talan om intrång för att hindra allehanda tredje män från att utan hans samtycke använda den registrerade formgivningen. Det föreskrivs inga uttryckliga undantag för tredje män som själva är innehavare av en registrerad formgivning. Om lagstiftaren hade velat införa en princip som skyddar innehavarna av senare registrerade formgivningar är det möjligt att detta skulle framgå uttryckligen av förordningen.
35. Artikel 19.1 i förordningen måste således tolkas så, att den tillåter innehavaren av en registrerad formgivning att göra gällande sina egna rättigheter även gentemot en person som använder en egen senare registrerad formgivning utan att den senare formgivningen först måste ogiltigförklaras.
36. Om lagstiftaren – som kommissionen mycket riktigt har påpekat – hade ansett det nödvändigt att inleda förfarandet med ogiltigförklaring av den senare formgivningen i förebyggande syfte skulle lagstiftaren säkert ha gett domstolarna för formgivningar behörighet att besluta om ogiltigförklaring av en formgivning i första hand och inte endast till följd av ett genkäromål. Det finns ingen anledning att förplikta innehavaren av den tidigare formgivningen att vända sig till harmoniseringsbyrån i förväg – med tanke på alla konsekvenser i form av tidsförluster och kostnader för förfarandet som detta medför – och i stället tillåta innehavaren av den senare formgivningen att yrka ogiltigförklaring av den tidigare formgivningen genom ett genkäromål och få ett beslut direkt inför den nationella domstolen.
37. Den person som påstås ha gjort intrång åtnjuter dessutom ett tillräckligt skydd genom ovannämnda tolkning framför allt tack vare möjligheten att väcka genkäromål om ogiltigförklaring enligt artikel 85.1 i förordningen direkt inför den domstol där talan om intrång har väckts.
38. Jag begränsar mig till att komma med följande anmärkningar beträffande en möjlig invändning som jag nämnt ovan och som den polska regeringen har lagt särskilt stor vikt vid, det vill säga att den tolkning som här föreslås äventyrar rättssäkerhetsprincipen. För det första, vilket framgår av ovanstående, leder även den omvända tolkningen, enligt vilken innehavaren av den tidigare registrerade formgivningen måste inleda förfarandet med att ansöka om ogiltigförklaring av den senare formgivningen, ytterst till att själva rättssäkerhetsprincipen försvagas. Såsom angetts ovan består den enda skillnaden i att det är rättssäkerheten avseende registreringen av den tidigare formgivningen som drabbas och inte den som avser registreringen av den senare formgivningen. För det andra bör man även hålla i minnet att innehavet av en registrerad formgivning (på samma sätt som innehavet av ett varumärke eller ett patent) aldrig ger fullständig säkerhet åt dess rättighetshavare så att vederbörande kan använda formgivningen utan invändningar eller störningar . Skälet till detta är att det alltid finns en möjlighet att någon väcker en talan om att formgivningen ska förklaras ogiltig.
2. Frågan om den rättsliga situationen för den av intrångsgöraren registrerade formgivningen
39. Det ska erkännas att mitt förslag till tolkning av förordningen lämnar kvar ett olöst problem. Om innehavaren av den tidigare formgivningen får bifall för sin talan om intrång mot innehavaren av en senare formgivning men därefter beslutar sig för att inte ansöka om att den senare formgivningen ska förklaras ogiltig, förblir den rättsliga situationen för den senare formgivningen något oviss. Å ena sidan kan produkten i fråga inte längre saluföras. Å andra sidan förblir den senare formgivningen formellt giltig, eftersom den nationella domstolen inte har ogiltigförklarat den i och med att domstolen saknar behörighet. I teorin kan då rättighetshavaren till formgivningen i fråga använda sig av denna, visserligen inte för att saluföra sin produkt men åtminstone för att väcka talan mot andra tillverkare och/eller innehavare av registrerade formgivningar.
40. Svårigheten är dock enligt min uppfattning mer skenbar än faktisk.
41. Det är framför allt inte sannolikt att innehavaren av den senare formgivningen använder nämnda formgivning även efter det att vederbörande har stått som tappande part i en talan om intrång enbart för att skada andra marknadsaktörer. Eftersom produkten i fråga inte längre får saluföras har vederbörande inget intresse av att tillgripa rättsliga förfaranden av detta slag.
42. Om det verkligen föreligger en väsentlig likhet mellan intrångsgörarens formgivning och tredje mans formgivning är det dessutom sannolikt att det även föreligger en likhet med den tidigare formgivningen till vilken käranden i den första talan om intrång är innehavare. I detta fall är det mycket mer sannolikt att den sistnämnda innehavaren väcker talan mot tredje man, eftersom vederbörande har ett faktiskt intresse av detta.
43. Under alla omständigheter – även i fallet med en särskilt hårdnackad intrångsgörare som beslutar sig för att väcka talan om intrång mot tredje man med stöd av sin egen formgivning – har tredje man ett mycket effektivt medel till sitt förfogande, nämligen att väcka genkäromål om ogiltigförklaring. Särskilt mot bakgrund av utfallet av det föregående rättsliga förfarandet där intrångsgöraren dömdes att upphöra med att saluföra sin produkt till följd av intrånget i en tidigare registrerad formgivning, är det enligt min uppfattning uppenbart att det skulle vara enkelt för tredje man i fråga att inför nationell domstol i den större delen av fallen ( 13 ) erhålla ogiltigförklaring av intrångsgörarens formgivning genom att väcka genkäromål, eftersom formgivningen i fråga varken är en nyhet eller har en särprägel enligt artiklarna 5 och 6 i förordningen. I själva verket kan var och en som har intresse i saken åberopa liknande grunder för ogiltighet med stöd av artikel 25 jämförd med artikel 84 i förordningen. Intrångsgörarens formgivning skulle i ett sådant läge vara definitivt satt ur spel och dess rättsliga situation skulle ha klargjorts en gång för alla. Paradoxalt nog skulle agerandet hos en intrångsgörare som beslutar att fortsätta att använda sin senare formgivning för att inleda rättsliga förfaranden gentemot tredje män leda till ogiltigförklaring av formgivningen i fråga och därmed bidra till att klargöra situationen slutgiltigt.
44. Av dessa skäl anser jag därför att ovissheten kring den rättsliga situationen för den av intrångsgöraren registrerade formgivningen inte är tillräcklig för att ifrågasätta den tolkning av artikel 19 i förordningen som jag har framställt ovan. Det vore utan tvivel önskvärt med en lagstiftning som slutgiltigt klargör vad som ska hända med den formgivning som har registrerats av en person som har stått som tappande part i en talan om intrång, men som inte har ogiltigförklarats.
3. Partiell slutsats
45. Den första frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt. Rätten att hindra tredje man från att använda en registrerad formgivning enligt artikel 19.1 i förordningen kan utövas även gentemot en tredje man som använder en egen formgivning som har registrerats senare. Det är för ändamålet inte nödvändigt att dessförinnan erhålla ogiltigförklaring av den senare formgivningen.
4. Intrångsgörarens agerande i det enskilda fallet
46. Man skulle teoretiskt kunna tänka sig en mjukare linje än den som uttrycks i tidigare punkter genom att lägga fram en tolkning av förordningen som tar i beaktande specifika faktorer i varje enskilt fall, i synnerhet det psykologiska tillståndet hos den person som påstås ha gjort intrång. Från denna utgångspunkt kan till exempel innehavaren av den tidigare registrerade formgivningen tillåtas att omedelbart väcka talan om intrång utan att den senare formgivningen dessförinnan har ogiltigförklarats endast i de fall där den senare registreringen har skett i ond tro eller, som i förevarande fall, efter att svaranden har anmodats utom rätta att upphöra med att saluföra sina produkter.
47. En sådan möjlighet leder till en mer specifik bedömning av den andra tolkningsfrågan. Som tidigare nämnts frågar den hänskjutande domstolen om det konkreta agerandet hos innehavaren av den senare formgivningen kan ha betydelse för hur den första tolkningsfrågan ska besvaras.
48. Ett liknande tolkningssätt kan förvisso vara intressant, men måste avvisas. Att i samtliga fall som det förevarande förelägga att pröva svarandens avsikt eller också bara pröva huruvida det har förelegat ett administrativt förfarande som har pressat vederbörande till att ansöka om en skyddande registrering, skulle betyda att man lägger ett tämligen komplicerat element i ett system som lagstiftaren uttryckligen har velat framställa som enkelt och på samma gång effektivt.
49. Ett ytterligare argument till stöd för ovannämnda ståndpunkt kan återfinnas i texten till artikel 19 i förordningen. Bestämmelsen i andra stycket i punkt 2 om oregistrerade formgivningar föreskriver uttryckligen behovet av ett fastställande av avsikterna hos den person som påstås ha gjort intrång. Här föreskrivs nämligen följande: ”Den bestridda användningen skall inte anses vara ett resultat av en efterbildning av den skyddade formgivningen om den är ett resultat av ett oberoende, skapande arbete som utförts av en formgivare som man rimligen kan anta inte kände till den formgivning som innehavaren gjort tillgänglig för allmänheten .” Eftersom lagstiftaren har föreskrivit en liknande typ av fastställande av avsikterna endast för oregistrerade formgivningar, kan man med ett omvänt resonemang dra följande slutsats. När det gäller registrerade formgivningar måste det vid fastställandet av om det har gjorts intrång bortses från sådana bedömningar, särskilt med tanke på det högre skydd som en formgivning åtnjuter genom registreringen.
50. Jag föreslår därför att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan på följande sätt. Svaret på föregående tolkningsfråga påverkas inte av tredje mans avsikt och beror inte heller på huruvida registreringen av den sistnämndas formgivning har skett till följd av att vederbörande utomrättsligt uppmanades att upphöra med att saluföra sin produkt.
V – Förslag till avgörande
51. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag följaktligen att domstolen ska besvara frågorna från Juzgado de lo Mercantil n o 1 de Alicante, Juzgado de Marca Comunitaria n o 1 på följande sätt: Rätten att hindra tredje man från att använda en registrerad formgivning enligt artikel 19.1 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning kan utövas även gentemot en tredje man som använder en egen formgivning som har registrerats senare. Det är för ändamålet inte nödvändigt att dessförinnan erhålla ogiltigförklaring av den senare formgivningen. Såväl tredje mans avsikt som svaret på frågan huruvida registreringen av den sistnämndas formgivning har skett till följd av att vederbörande utomrättsligt uppmanades att upphöra med att saluföra sin produkt saknar betydelse i detta sammanhang.
( 1 ) Originalspråk: italienska.
( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning ( EGT L 3, 5.1.2002, s. 1 ).
( 3 ) [Motsvarande fotnot i originalversionen saknar relevans för den svenska versionen. Övers. anm.]
( 4 ) Såsom fallet är för varumärken föreskrivs i förordning nr 6/2002 om gemenskapsformgivning, närmare bestämt i artikel 80, även att medlemsstaterna utser några nationella domstolar som ”domstolar för gemenskapsformgivningar”. Den hänskjutande domstolen i förevarande fall är den enda domstol i första instans för gemenskapsformgivningar i Spanien.
( 5 ) Nr 000421649-0001.
( 6 ) Nr 000915426-0001.
( 7 ) Domstolen har hittills – så vitt jag vet – endast tolkat förordningen i dom av den 2 juli 2009 i mål C-32/08, FEIA (REG 2009, s. I-5611) , och av den 20 oktober 2011 i mål C-281/10 P, PepsiCo, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen.
( 8 ) Se särskilt skäl 18 och artiklarna 45–47 i förordningen.
( 9 ) Se artikel 40 och följande artiklar i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken ( EUT L 78, s. 1 ).
( 10 ) Lagstiftaren hade redan i förarbetena klart för sig att formgivningar skulle åtnjuta ett annorlunda rättsskydd jämfört med varumärken, eftersom bestämmelserna i de båda branscherna skiljde sig åt. Se exempelvis kommissionens ursprungliga förslag till förordning av den 3 december 1993, KOM(1993) 342 slutlig ( EGT C 29, 1994, s. 20 , punkt 8.10 i den första delen).
( 11 ) Som kommissionen mycket riktigt har påpekat synes det svårt att föreställa sig att innehavaren av en senare formgivning kan väcka talan om intrång mot innehavaren av en tidigare formgivning utan att den tidigare formgivningen dessförinnan har ogiltigförklarats av harmoniseringsbyrån. Ett sådant fall ligger utanför ramen för de tolkningsfrågor som den nationella domstolen har ställt i förevarande mål. Jag kommer därför inte att ta upp ämnet i fortsättningen.
( 12 ) I praktiken skulle situationen vara identisk även om intrångsgöraren valde ett mer försiktigt tillvägagångssätt och registrerade en ”skyddande” formgivning innan vederbörande började saluföra sin produkt, och därmed innan innehavaren av den tidigare formgivningen kunde vidta någon som helst utomrättslig åtgärd.
( 13 ) Vissa svårigheter kan uppstå om den tidigare formgivningen som ligger till grund för den inledande tvisten ännu inte har offentliggjorts när intrångsgöraren ansöker om registrering av sin formgivning. I ett sådant fall får ogiltigheten av intrångsgörarens formgivning inte åberopas av vem som helst med stöd av artikel 25.1 b i förordningen, utan enbart av innehavaren av den tidigare formgivningen enligt artikel 25.1 d, vilket preciseras i punkt 3 i samma artikel. Denna princip gäller även genkäromål om ogiltigförklaring enligt artikel 84.2.