Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 2 februari 2012

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1, nedan kallad förordning nr 44/2001 eller förordningen.

3 Artikel 76 i förordningen.

4 I anslutningsfördraget finns inga särskilda regler om tillämpningen av förordning nr 44/2001, varför den får anses tillämplig i Republiken Tjeckien från och med den 1 maj 2004, i enlighet med bestämmelserna i förordningen.

5 Denna bedömning påverkas enligt min uppfattning inte av de särskilda omständigheterna i det danska fallet. Se, i detta avseende, Peers, S., Justice and Home Affairs Law, Oxford EU law library, 3:e uppl., nr 8.2.5, s. 619.

6 I artikel 54 i Brysselkonventionen (senare ändrad genom artikel 16 i Spaniens och Portugals anslutningskonvention av den 26 maj 1989, EGT L 285, s. 1) och artikel 54 i Luganokonventionen av den 16 september 1988 föreskrevs uttryckligen ett krav på dubbelt ikraftträdande. Konventionen skulle således ha trätt i kraft i såväl ursprungsstaten som den stat där domen görs gällande för att bestämmelserna om erkännande och verkställighet av domar skulle vara tillämpliga. Det är fullt logiskt att införa en sådan bestämmelse i ett internationellt instrument där ömsesidigheten har en central betydelse (varför den även infördes i artikel 63 i rådets beslut 2007/712/EG av den 15 oktober 2007 om undertecknande, på gemenskapens vägnar, av konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 339, s. 1)), men den behövde inte införas i förordningen.

7 Det råder för övrigt näst intill full enighet om detta i doktrinen, särskilt den tyska där denna fråga har behandlats utförligt. Se härvidlag, bland annat, Kropholler, J. och von Hein, J., Europäisches Civilprozeβrecht: Komentar zu EuGVO, Lugano-Übereinkommen 2007, EuVTVO, EuMVVO und EuGFVO, 2011, s. 709–717; Becker, M., Anerkennung deutscher Urteile in der Tschechischen Republik, Balancing of interests. Liber Amicorum Peter Hay, Verlag Rect. Und Wirtschaft GngH, Frankfurt am Main, 2005, s. 26; Hess, B., Die intertemporale Anwendung des europäischen Zivilprozessrechts in den EU-Beitrittsstaaten, IPRax 2004, Heft 4, s. 375; samt Becker, M. och Müller, K., Intertemporale Urteilsanerkennung und Art. 66 EuGVO, IPRax 2006, FET 5, s. 436.

8 Se skäl 6 till förordningen.

9 Beträffande doktrinen, se Kropholler, J., a.a. Beträffande Brysselkonventionen, se även domstolens dom av den 21 maj 1980 i mål 125/79, Denilauler (REG 1980, s. 1553; svensk specialutgåva, volym 5, s. 197), punkt 13 (Det är på grund av de garantier som svaranden beviljas i det ursprungliga förfarandet som konventionen, i avdelning III, är mycket liberal vad gäller erkännande och verkställighet.).

10 REG 2006, s. I-1145. Begäran om yttrande handlade om huruvida Europeiska gemenskapen hade exklusiv eller delad behörighet att ingå den nya konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område som var avsedd att ersätta Luganokonventionen.

11 Där föreskrivs följande: 1. Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel. 2. Särskilt de nationella bestämmelser om domstols behörighet som återfinns i bilaga I får inte tillämpas mot en sådan person.

12 Denna uppfattning vinner bland annat stöd av domstolens dom av den 16 juli 2009 i mål C-168/08, Hadadi (REG 2009, s. I-6871), avseende rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EGT L 338, s. 1). Av punkt 30 i domen framgår att såvitt gäller tillämpningen av denna förordning avseende erkännande av en dom om äktenskapsskillnad som meddelats i en annan medlemsstat, saknar det betydelse på grundval av vilka bestämmelser den domstol som meddelade domen grundade sin behörighet, om en tillämpning av artikel 3.1 i förordning nr 2201/2003 kunde medföra att domstolen var behörig.

13 Artikel 4.1 i förordningen har följande lydelse: Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 22 och 23.

14 Vad beträffar systemet med dubbelkontroll av en utebliven svarandens rätt till försvar i förordning nr 44/2001, se domstolens dom av den 14 december 2006 i mål C-283/05, ASML Netherlands BV (REG 2006, s. I-12041), punkt 29 och följande punkter, samt generaladvokaten Légers förslag till avgörande i samma mål, föredraget den 28 september 2006, punkt 112. Det bör även erinras om att det i artikel 35.3 i förordning 44/2001 föreskrivs att domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten inte får omprövas av den domstol som prövar frågan om erkännande. Även denna bestämmelse bygger på förutsättningen att förordningen tillämpas på grund av att bestämmelserna om domstols behörighet i förordningen först har tillämpats. Se härvidlag Becker, M. och Müller, K., a.a., s. 432.